"House of Suns" av Alastair Reynolds (2008)

Jag var obekant med ”Sense of Wonder”-konceptet i science fiction, fram till den här boken. Jag förstår begreppet som att författaren siktar på att få läsaren att kippa efter andan och utbrista ”Wow! Det där var en svindlande tanke jag inte kunnat tänka tidigare”. Reynolds mästrar detta, gång på gång i läsningen måste jag stanna upp och stirra rakt ut i luften en stund. För att bromsa upp svindelkänslan kring vår litenhet i ett oändligt universum.

För det blir aldrig tråkigt tekniskt eller fysiskt när Reynolds gör sina fantasier så verklighetsanknytna som möjligt. Snarare ger det ytterligare en dimension till läsupplevelsen. Som ett exempel är snabbare än ljuset-resor inte möjliga, vilket istället innebär att när de reser i rymden går hundratals-tusentals år på planeterna de lämnar och reser mot. Information kan inte skickas hur som helst genom galaxen, utan det måste också passera tid medan information rör sig genom rymden. Vilket Reynolds mästerligt använder som spänningsgivande aspekt, utan att det blir förvirrat.

Reynolds jobbar inte med utopi/dystopi-grejen, vilket är uppfriskande. Hans framtidsvision är mer som nåt liknande idag. Det finns både gott och ont i människor, krig och fred. Vackra och vidriga civilisationer. Svek och hat, kamrat- och vänskap. Han missar heller inte att trots framtidens överlägsenhet kring teknik och information klarar inte mänskligheten lösa vissa av livets största mysterier.

"There had been a human soul in that skull only a few hours earlier, and now no authority in the universe could bring her back. We were like monkeys sitting around a fire that had just extinguished, wondering why the warmth and light had gone away."

Koninuerligt genom boken får jag Wow-upplevelser, om tid, rum, rymden. Om odödlighet, om kloner, om robotar. Om artificiell intelligens, mänskligt liv, kännande liv. Om civilisationers uppkomst och fall. Om tv-spel, ensamhet, psykisk sjukdom och oändlighet. Jag får också en Wow-känsla av Reynolds fantasti och förmåga att förmedla denna till oss andra. En av hans karaktärer pratar egentligen om något annat, men sätter ord på min känsla för boken överlag:

"Faced with such a gulf of comprehension, my mind wanted to curl up inside my skull and hope that the universe would go away. In six million years we had not even scratched the surface of the possible. We had barely recognised that here was a surface to scratch."

Just det, boken handlar i början om några kloner av samma människa, 6 miljoner (!) år efter att de skapats. De är på väg till en återförening med de hundratals kloner som återstår av de ursprungliga tusen. Där kommer de samköra sina upplevelser och erfarenheter. Men nån vill dem illa, och varför? Jag klarar inte ge en kort sammanfattning av historien utan att börja avslöja för mycket, eller att det blir förvirrat. Men jag lovar dig att Reynolds har gömt massor av stora insikter och överraskningar till dig där mellan pärmarna. Lämnar er med en fantastisk kommentar från en en robot, en Machine People, tagen ur en diskussion med en människa om medvetande, intelligens och känslor.

"We find organic intelligence infinitely fascinating. All that slippery grey meat emulating consciousness - what is there not to be fascinated by?"

(Skulle du läsa den här så var kapitlet då de träffar ”Spirit of the air” något alldeles speciellt tycker jag. En stor läsupplevelse!

Tydligen har han till på köpet skrivit massor av böcker. Bland annat Blue remembered earth (2012), som ska handla om hur Afrika blev en supermakt och tog över rymdindustrin. Den utspelar sig dock bara 150 år in i framtiden. Upp på att-läsa-listan, såklart. )
(Låna på bibblan eller köp tex här)