Jag rycks från början med av det
självklara språket i den här ungdomsromanen, men tänker under den
första delen, lite ointresserat, att ”Tschick” är ännu en
tonårshistoria där en författare, filtrerat genom bokens
berättarjag Maik, skriver av sig egen ångest över att ha varit
utan kompisar och olyckligt kär i klassens snyggaste tjej. Men så
börjar en ny kille i Maiks klass, en sjavig ryss som eventuellt är
både hemlös och alkoholiserad. Maik och Tschick blir inte vänner
direkt, men lite av en slump hamnar de på samma ställe samtidigt
och börjar snacka. Precis så som många relationer uppstår, inte
för att man vet att man är exakt lika innan, utan för att man lär
känna varandra, ibland för att ingen annan finns.
Boken tar härifrån skruv, blir en
spektakulär roadtrip i en stulen bil på väg mot ingenstans och
överallt. Jag läser förtjust flera fantastiska scener. Som
gissningsleken hos den inavlade familjen på landet, som då de bägge
vännerna tittar på stjärnhimlen och drömmer sig ut i existensen,
med hjälp av Starship Troopers, eller den underbara slutscenen.
”Tschick” får mig att fundera
kring feelgood-begreppet. Det här är också en bok som vill få mig
att uppskatta livet, att njuta av dagen, men till skillnad från
”Mannen som läste” så funkar det. Kanske är det skitigheten,
det självklara språket och de närgångna ärliga personporträtten
som får ”Tschick” att lyckas. Som får boken att faktiskt väcka
hopp och inte irritation.
Författaren har själv en historia
som berör. Han fick 2010 en obotlig hjärntumör, och förutspåddes
bara ha månader kvar att leva. Herrndorf började då skriva som en
galning för att få ur sig det han hade innan det var för sent.
”Tschick” var den första romanen som kom ur honom efter
diagnosen, det hann visst bli någon till innan han, 2013, sköt sig
eftersom han blivit för sjuk för att skriva. Men i ”Tschick”
har han gjort sig odödlig, och jag tror att alla som läser den
efteråt lovar att leva våra liv och sluta vara rädda. Tack för
det, Wolfgang Herrndorf.
Ӏnda sedan jag var liten hade
pappa tutat i mig att världen var ond. Lita inte på någon, följ
aldrig med någon du inte känner och så vidare. Det hade mina
föräldrar sagt, det hade mina lärare sagt, och på tv sa de samma
sak. När man såg på nyheterna: Mänskligheten är ond. [..] Och
kanske stämde det också och mänskligheten var ond till 99 procent.
Men konstigt nog hade Tschick och jag nästan bara stött på den
procenten som inte var ond på vår resa.”
Herrndorf skriver vuxna reflektioner,
med en tonåringsspråk, och lyckas. Budskapet är bekant: målet är
inte viktigt, vägen dit är allt. Vi måste ut i världen för att
förstå oss själva, men världen börjar redan utanför det egna
hemmet, om man bara vågar börja prata med dem man annars inte
skulle pratat med. Göra något man annars inte skulle ha gjort.
”Tschick” ger faktiskt verkligt
hopp om tillvaron, även för mig som är en trött, deprimerad
småbarnsfarsa med tusentals lästa böcker bakom mig, med egna
snedsteg och tingsrättsdomar i bagaget. Så jag kan tänka mig
vilken bomb ”Tschick” skulle varit i mitt huvud som tonåring.
För jag var en av alla de
tonårskillar som istället fick livslust och nyfikenhet tänd av Jack Kerouacs
”On the road”. Den boken fick mig att förstå att livet kan vara
ett äventyr, om man vågar göra det till ett. Att människor är
spännande, om man släpper in dem. Att det inte är fel att vara
annorlunda. Att det inte är fel att vilja vara annorlunda.
Men jag tyckte då att Kerouac var lite
krånglig, och nu att han är väl misogyn, och tror att om jag
istället läst ”Tschick” som tonåring hade den haft samma
omtumlande frigörande effekt på mig, och då skulle jag sluppit
stökigt språk och dessutom fått respektfulla porträtt av kvinnor.
I en tid då alltfler tonåringar tar
livet av sig, eller blir innesittare, är ”On the road” och
”Tschick” böcker som har potential att förändra både självuppfattning och omvärldsanalys. Den sortens litteratur
som räddar liv. Som jag vill att mina barn ska läsa. (Min vän
Hannas ”Lift” hör också till den här kategorin.).
I Herrndorfs värld är det aldrig de
som borde vara snälla som är det. Dåliga föräldrar och utsatta
ungdomar gömmer sig i alla samhällsklasser; tröst, närhet och
empati finns där man inte kunde tro det. I en ung svinarg tjej som
luktar skit på en soptipp, eller i en gravt överviktig tant med en
brandsläckare.
Alla är värda en chans.
Utom de verkligt kufiga. De är värda
flera.
(Boken har filmatiserats, se den mysiga och lovande trailern här.
Köp boken här, eller här, eller låna bibblan.)
Köp boken här, eller här, eller låna bibblan.)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar