Ett mått på om en författare lyckas eller inte är om världen mellan pärmarna känns trovärdig. Att som Gabrielle Wittkop skriva fram en jagberättare som är praktiserande nekrofil är ett extremt exempel på när det bisarrt avvikande litterärt görs helt rimligt. För trots att boken skildrar den kanske smutsigaste av mänskliga sexuella avarter så får hon mig faktiskt att känna med jaget i den här boken.På ett plan är det verkligen synd om honom. Berättaren är en vidrig gärningsman, men samtidigt en mycket ensam man som arbetar på antikvariat (en annan form av att älska döden och det döden lämnar efter sig), som på nätterna gräver upp lik på kyrkogårdar för att leva ut sina lustar på. Han berättar hur han är oförmögen att älska det som lever, för alltid dömd att förlora den han älskar på grund av kropparnas förruttnelse.
"Om jag i vardagslivet är nervös, labil och extremt känslomässig förfogar jag över ett makalöst lugn och skicklighet så fort det gäller att föra bort ett lik."
Boken är kort, men skildrar hur berättarens drift tilltar och han tar större och större risker, och tvingas till slut fly sin stad till en annan, och där förlorar han sina sista skyddsmekanismer och lossar sina lustar fullständigt obrydd över konsekvenserna.
Mycket litteratur, framförallt sådan som rör sexuella avvikelser, drivs framåt av skamkänslor hos huvudpersoner och berättare (exempel Knausgårds debut), men "Nekrofilen" blir istället intressant just i sin avsaknad av skam (och associationen till Anaïs Nin ligger nära till hands.)
Inledningen är otroligt grov, men det enda som jag efter utläsningen tycker är dåligt med boken. Det visserligen en scen som etsar sig fast i min hjärna, men Wittkop verkar använda den som förklaring till att protagonisten blir nekrofil, och det känns lite fånigt, en alltför simpel form av Freudianism och sexuella trauman i barndomen. Det saknas en pusselbit mellan traumat och den vuxne berättaren. För han skrivs fram som så trovärdigt rädd för sin omgivning, otrygg med alla som är levande, och här finns något bredare och psykologiskt intressant om den osäkra otrygga manligheten. Levande människor är svåra att förutsäga, levande ställer krav, levande hotar att avslöja ens egna svagheter, levande är svårkontrollerade och oförutsägbara. Jag kommer att tänka på utvecklingen med sexdockor, porrberoende män som föredrar videor av sex framför fysiskt "riktigt" sex och så vidare. Tendensen att män inte tar itu med egna problem utan försöker anpassa/undvika omgivningen är minst lika viktig idag som på sjuttiotalet.
Romanen pressar också fram tankar kring vad kärlek egentligen är. Huvudpersonens kärlek sker bara inom honom, genom kontakten med döda ting. Den tanken, på kärleken som en individuell process snarare än mellanmänsklig, gör att bilden av den "okontrollerbara manliga sexdriften" hägrar över raderna. För var går gränsen mellan att hantera sin partner som en egen människa och individ, eller ett ting som finns för att bekräfta en själv? Wittkop har i "Nekrofilen" har skruvat detta så långt det går.
Det finns också en läsning som visar upp en perverterad version av Guds obesvarade kärlek. Wittkop menar det nog som en kritik när hon pekar på att tron "bara" får saker att ske inom den troende själv, men jag tänker att det egentligen inte behöver tala emot att tro. Snarare tvärtom, eftersom vi inte kan veta om Gud/mening/sammanhang finns, så är det avgörande vad vår bild av världen får oss att känna, och vad den får oss att göra.
"Nekrofilen" är fascinerande, provocerar fram kvasifilosofi efter kvasifilosofi ur mig, och den lyckas att samtidigt vara bestialiskt rå, och stillsamt sval med ett vackert språk. Boken gömmer inte litterära brister genom att vara extrem, utan gör det extrema tillgängligt genom sin form. Den svenska översättningen är välgjord, jag anar inga skarvar eller missar. Språket, ordval och formuleringar ger en känsla att hela romanen befinner sig melankoliskt nära döden, under ett lager av sorg och ensamhet.
Detta är en tankeprovocerande roman, inget för den kräsmagade eller bekväme, men just den sortens obekväma läsning jag gillar.
(Köp här, här eller här)
Den boken kände jag inte till, och titeln är verkligen avskräckande. Samtidigt är det mycket intressant det du skriver, att det kan finnas litterära kvaliteter även när ämnet är frånstötande. Jag tyckte mycket om "Lolita", inte för att jag sympatiserar med Humbert Humbert utan därför att Vladimir Nabokov har skrivit en intressant roman. (Och jag har faktiskt, för längesen, läst en novellsamling av Anaïs Nin.)
SvaraRadera