”Munken” av Matthew Lewis (1796)

”Munken” är en berättelse om Ambrosio, en högt vördad munk i Madrids klostervärld, vars torsdagsgudstjänster lockar hundratals. Föräldralös har han vuxit upp inom klostrets murar, vet inget annat och vill heller inte veta. Ambrosio är den renaste av de rena, gudfruktig, from, ädel. Men i, vad som verkar vara ett straff för att Ambrosio tillåtit sig vara för sträng, dyker en kvinna oväntat upp inom hans domäner. Matilde är en kvinna som åtrår Ambrosio över allt annat, och som med sitt vackra yttre och lena tunga lockar honom i fördärvet:

  ”Onaturligt var ditt kyskhetslöfte; mannen skapades ej för ett liv i celibat; och om kärleken vore ett brott skulle Gud aldrig ha gjort den så ljuv, så oemotståndlig!”

  En stilbildare inom skräck och gotik, skriven av en orädd och talangfull tjugotvååring. Den gavs först ut under pseudonym, men den andra upplagan bar Lewis eget namn, vilket ledde till anklagelser om blasfemi. Föga förvånande, om en minns hur gammal den här boken är.

  Det finns delar som är klassisk äventyrsroman, och tidigt skräck. Lewis skrämmer faktiskt upp mig med berättelsen om den blödande nunnan, det finns psykologiserande kring vilka känslor som kan få en människa att ge upp värderingar och att begå onda handlingar. Men det finns också störiga delar av romanen som är någonslags riddarhjältehistoria. Tappra hjältar som räddar hjälplösa nunnor osv. Snark.

  De bitarna av ”Munken” som är läsvärda är fler och väger tyngre, och romanen är som allra bäst i sin skildring av hur frestelsen segrar över religionens regler. ”Munken” visar trons vekhet i närheten av köttets lustar. Och vilka gränser en kan vara villig att gå över för att bevara sina hemligheter och sitt anseende. ”Munken” skildrar den pompösa moralens förfall, ifrågasätter om kristen moralen alls kan finnas utan lögn mot den egna naturen. Mina associationer går till mästerverket ”En apelsin med ett urverk” och den alltid smaskiga moralkakan att inga goda gärningar kan finnas om inte det onda funnits som alternativ. (Hjärntvätt är inte önskvärt, fula tankar måste få finnas i ett fritt samhälle osv)

  ”Munken” får mig också att tänka på att alla människor har hemligheter, och antagligen har gått över vissa lik för att behålla dem hemliga. Lewis skickar skickligt skurkanklagelserna tillbaka in i mig som läsare, och kring hur jag lever mitt liv, och berör mig på precis det där sättet jag letar efter i litteraturen. 

  Jag saknar däremot trovärdiga kvinnor i romanen. Matilde är tyvärr för mig helt oförståelig, och det jag i mitt huvud bygger upp som förklaring till varför hon agerar som hon gör, den teorin falsifieras tyvärr i romanens avslutning. Jag saknar också den kvinnliga njutningen. Männen är på alla vis huvudpersoner i ”Munken”, och även om Markis de Sade skickar en hyllning till Lewis i sin essä om litteratur i samlingen ”de Sade, i urval”, så tycker jag att markisen var betydligt mer progressiv kring sexualitet jämfört med den samtida Lewis. (Till Lewis försvar, så är väl (på gott och ont) i och för sig markisen fortfarande längst ut i ytterkanterna av den sexuella upplevelsen, två hundra år senare.)

Tankarna går också till Carl-Michael Edenborgs ”Alkemistens dotter”, som är skriven nu men skildrar samma tid som ”Munken” och till viss del samma frågor, även om det moraliskt förkastliga i Edenborgs version är alkemin och inte kristendomen.

  Det finns också en tydlig Faust-koppling (sälja sin odödlig själ för makt i den tillfälliga, fysiska) i ”Munken”, även den dealen överraskade mig genom att inte dyka upp på det vis jag trodde att den skulle göra det.

  ”Munken” är till sin helhet en vild attack på institutionaliserad religion, och mer generellt en attack mot alla som sätter sig över individens egna känslor. Jag vill gissa att Nietzsche kan ha inspirerats av Lewis, iallafall torde han gillat budskapet, tillsammans med ockultister av alla generationer efter Lewis.

  Min wikipedia-research tyder på att Lewis hälsade på Mary Shelley och gänget i Villa Diodati. Det är eggande för fantasin att fundera på hur deras samtal måste ha tett sig. Utläggningar i ”Munken” kan antyda att Lewis kunnat komma med viktiga varningar för de blivande författarna:

  ”Jag tänkte just säga att du inte kan tillbringa din tid på sämre sätt än med att författa vers. En författare, vare sig han är god eller dålig eller mitt emellan, är ett djur som vem som helst får angripa; ty trots att inte vem som helst kan skriva en bok anser sig envar kapabel att kunna bedöma en sådan. Ett dåligt alster medför sitt eget straff – förakt och löje. Ett gott väcker avund,”

  Det gläder mig att Linda tipsade mig (tack tack!), och jag hoppas att kanske jag kan leda några nya läsare till denna lilla pärla till tankeprovokation.

Köp här, här, här, eller leta upp en svensk utgåva i ditt bibliteks magasin)

SPOILERVARNING:

Det jag trodde om Matilde var att hon var djävulen i förklädnad, och konstaterade lite besviket att hon inte var det.