”Bestiarium” av Mare Kandre (1999)

Det skulle bli en guldläsning. En göteborsk punkare, känd för sitt poetiska språk, som skrivit en gotisk roman om en ung man som i sorgen efter sin avlidna mor hittar henne återfödd i ett sjöodjur. Omslaget är som synes fantastiskt, och Mare Kandre är dessutom född två mil ifrån där jag är uppväxt (hon från Söderala, jag från Norrala i Hälsingland). Det fanns alltså flera beröringspunkter mellan Kandre, mig och mitt läsande.

Och det svider alltid, det här att innan en läsning ha bestämt sig för att gilla ett verk, och när sedan de första sidorna smular sönder förväntningarna. För, jag kissar kanske lite i kyrkan, men ”Bestiarium” funkade verkligen inte för mig.

  Boken är övertydlig och tungt övermättad av beskrivningar. Ingen dialog alls. Den inleds med en lång skildring av en dröm, ett berättargrepp som inte används igen under hela romanen, och knappast ens återkopplas till. Språket är överraskande klyschigt (tex. ”kort och gott”, ”i sista stund”) och repetitivt, den gestaltning som finns kommer flera gånger. Karaktärerna vrider på händerna och kör hälarna i backen. Gång på gång. Jag gäspar och gäspar.

  Jag förstår att Kandre ansträngt sig för en gotisk stil, mer deskriptiv än gestaltande, men hon hade inte behövt snedbalansera romanen på det vis hon gör? Vi får inte se hur huvudpersonen går in i sorg och missbruk efter moderns död, vi får kort veta att han gör det. Vi får tjugotalet gånger läsa om hur huvudpersonen mockar i buren, men när han mot slutet får en ny vän (central för avslutningen) så beskrivs det på två rader. Bokstavligen. Detsamma gäller avgiftningen tidigare. Och varför bränner han den hemliga boken? Och så vidare.

  Nä, det som ändå fick mig att läsa klart ”Bestiarium” är att grundhistorien är en bra idé, och jag närde hela läsningen en förhoppning om att romanen skulle ta sig. För den borde vara bra! En man som tar hand om ett sjöodjur som han är övertygad om att är sin återfödda mor. Och sidohistorien om den lilla pappan är också intressant, som idé. Ambivalenta känslor inför sin mor, att älska ett odjur, att ta hand om sin barnslige far, flera intressanta teman för en roman, går säkert att jobba psykoanalys på hela klabbet (varför är modern ett passivt odjur osv), men utförandet haltar så mycket att jag ändå inte vill rekommendera romanen. Siktar ni på gotik kan ni väl läsa ”Frankenstein” istället. Eller ”Munken” av Matthew Lewis, som jag just läst ut och med glädje snart kommer skriva om. (Och, värt att nämna är att folk som läser Kandre brukar rekommendera ”Bübins unge”, som jag inte läst men fortfarande kommer att ge en chans framöver.)

Köp här, här eller låna på bibblan
Klicka här om du vill facebookfölja min blogg.