Efter att ha tänkt läsa den ända
sedan den fantastiska filmatiseringen kom 2006 plockade jag till slut
upp den, i ett slags studiesyfte då jag själv försöker skriva
fram en dystopisk roman.
Första halvan av ”Människors barn”
är bra läsning, ödslig och sorglig. Romanen bygger långsamt upp
stämning. Männen på jorden har, av oförklarlig anledning, blivit
infertila och inga barn har fötts i världen på tjugo år. Det har
gjort mänskligheten hopplös, utan framtid finns inget hopp. Och
utan hopp finns ingen rädsla. Så jävla läskigt! Så bra!
Sedan kommer andra halvan och boken
kapsejsar vid övergången till actionhistoria om en motståndsgrupp
på flykt undan makten, med en gravid kvinna i sällskapet. Det låter
spännande, men blir aldrig det. Jag kommer på mig själv med att
tänka att filmen hanterar världen och ämnet betydligt bättre än
vad boken gör. Boken är klumpigt skriven och snubblar på enkla
vis, karaktärer låter sig övertygas för att plotten kräver det
snarare än att vi får det gestaltat. Varför är det just en av
motståndskvinnorna som blir gravid? Vad händer med Jaspers fru? Och
slutet.. Som att allt skulle hänga på ringen!? Jävla Frodovibb på
det alltså.
Romanen använder sig av både första
person och tredjepersonsperspektiv, kring huvudpersonen. Vi får läsa
hans utskrivna dagbok, och samtidigt följa honom ur ett allvetande
sidoperspektiv. James har nog tänkt något kring att han inte
skriver det som skulle vara farligt i maktens ögon, men jag förstår
ändå inte det narrativa greppet. För mig blir det ett sätt att
tydliggöra att det är fiktion jag läser, och jag får svårare att
bara acceptera och följa med i historien.
Det finns fin filosofi inknölat i
romanen, om medelklassens rädsla, om barnlöshet och hopplöshet, om
att våga göra motstånd. Men ändå, se filmen istället.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar