”Sol och stål” av Yukio Mishima (1970, 2006)

En tumregeln för litteratur brukar vara att en inte ska blanda samman verk och författare, särskilt viktigt i de trangressiva böcker jag intresserar mig för. Det är svårt, författaren glimtar väl alltid oundvikligt mellan raderna. Men ibland dyker det upp böcker upp där det blir direkt omöjligt att separera. ”Äldreomsorgen i övre Kågedalen" var en sån. ”Sol och stål” är en annan.

  Yukio Mishimas essä är en lång, jävligt välskriven, hyllning till den fysiska kroppen, till att låta idéer vara större än den egna tillvaron, till kampen och till våldet. Texten är i mycket en enda glödande attack på litteraturens konstgjordhet. Mishima är uppfylld av traditionell japansk bushidomentalitet, som han sedan skruvar upp ännu hårdare. Hela texten stinker och skvätter heder och feodalism, av protofascism: dyrkan av hierarkier, dyrkan av hjälten, det meningsfulla i att vara soldat i en armé. Och så vidare. Det är intressant i sig, om en som jag intresserar sig mycket för att 'know your enemy' och gärna vill försöka förstå tjusningen med fascismen.

  Men det som gör att ”Sol och stål” inte kan särskiljas från sin författare är att två år efter publiceringen av den här texten så genomförde Mishima och några särskilt glödande fans ett försök till statskupp. De tog ett militärt befäl som gisslan, med målet att återupprätta någon slags kejsardyrkan och militarisera den (efter WWII) ”impotenta”japanska militärmakten. Men när Mishima skulle uppvigla och från en balkong höll ett brandtal för soldaterna utanför så skrattade de meniga åt honom, Mishima vände åter in i rummet, beordrade att officeren skulle släppas och begick därefter seppuku. När tarmarna trillade ut blev smärtan för svårt och han misslyckades skriva tecknet för ”svärd” i sitt eget blod, vilket ska ha varit hans ansats. Den avslutande rituella halshuggningen, som skulle utföras av en av Mishimas närmaste, ska också ha misslyckats och krävt både flera hugg och ett byte till en starkare svärdsman.

  Det är ju i sig en grov, fantasieggande och intressant bild. Men det som gör scenen ännu mer tänkvärd är att, enligt de som kikat närmare än mig på det här, så verkar det som om Mishima själv aldrig trodde att han skulle lyckas med sin statskupp. Det går alltså snarare att se på hela händelsen som ett avancerat självmord, där Mishima dodgar risken att bli ”en simpel självmördare” och istället gör sig till en krigare som dör i strid, för en sak större än sig själv.

  Den vetskapen gör att det är svårt att läsa ”Sol och stål” som annat än en litterär förtrupp. En fascistoid förvarning. För detta är precis vad ”Sol och stål” handlar om. (och Mishimas gärning fick tydligen efterföljande försök i samma anda. Så kanske skulle Mishima till och med se sin statskupp som lyckad, inte bara i sitt privata ”dö med ära”-projekt, utan också som politiskt effektivt.)

  Mishima var en författare som verkar ha åldrats in i ett hat för det skrivna ordet. Han debuterade redan som tjugofyra åring med en kontroversiell (återminstone halvbiografisk) bok om manlig homosexualitet i en tid då Japan låtsades att den företeelsen inte fanns. Han levde sedan som familjefar med en fru, och började istället söka livets essens i den kroppsliga upplevelsen, men inte i njutning (sex eller droger), utan i disciplin och träning.

”Sol och stål” är en hyllning till kroppsbyggande elitism. Existensen är fulländad då vi upplever den genom att vara kropp snarare än tanke. Mishima beundrar och trånar efter de militära befälens stenansikten. Han tänker att förträngandet av känslor är något positivt och vackert. Det är att göra politik av kroppen, hämma sig själv för det större syftet. Texten lägger fram hur det meningsfulla livet är det nära faran, nära döden. Genom att mästra kroppen och dö för en idé kan en bli en hjälte.

  Först skrattar jag lite och tänker att Mishima är fånig i sitt sökande efter hjältedåden, i hans vilja att bli en hjälte. Sen kommer självrannsakan ikapp mig, och texten väcker tankar på mina egna drivkrafter, på mina egna år som träningsfreak. Att kontrollera kroppen är ett sätt att åtminstone kontrollera någonting i en värld som rusar okontrollerbart. Och min fascination för adrenalin har helt klart en koppling till det som Mishima kallar hjältedåd. Att riskera livet är ett sätt att bli hjälte, inför sig själv om inte annat.

  Och snart inser jag, även om det är på ett drastiskt annorlunda vis, så har jag själv valt att arbeta nära döden också, för att där skymtar meningen med tillvaron tydligare än i resten av verkligheten.

  Översättningen är välgjord, orden är raka, starka, hårda, pumpande. Precis så som jag kan tänka mig att Mishima vill att det ska vara. Texten känns som hormonrushen under ett rejält träningspass då en känner sig stark och oövervinnerlig.

  ”'Krigskonst' är att förgås med blommorna, 'litteratur' är att odla odödliga blommor. Och odödliga blommor är konstgjorda blommor.”

  Men, jag håller (obviously!) inte alls med om att det semifascistiska i den här texten, men jag delar verkligen inte heller det förakt för det skrivna ordet som skrivs fram. Visst, ord förenklar alltid verkligheten och inga ord kan någonsin skildra en scen, känsla eller upplevelse i sin helhet. Litteratur är inte verkligheten. Men att läsa andras kondenserade gestaltningar sina världar (fiktiva eller verkliga) ger mig ett större djup i min egen upplevelse av verkligheten. Det vill säga, litteraturen skapar verkligheter (och btw, sprang alla runt och bara levde genom kroppen, nära faran, så vore vi snabbt en grobianstam igen.)

  ”Sol och stål” är en underbar läsupplevelse. Obekväm, skavande, provocerande, vacker.

  Men Yukio Mishima, jag är ledsen. Även om ditt kuppförsök var vad som drog min uppmärksamhet till ”Sol och stål” så var det själva den litterära gärningen som höll mig kvar och som får mig att tänka i efterhand. Utan det skrivna ordet hade dina tankar aldrig berört mig. Så tyvärr, kära protofascist, du är en plastblomma. Odödlig, evig, artificiell.

Nu blir det kul att spana på vad bästa bokvideobloggen Better than food säger om "Sol och stål". Och det verkar som om PewDiePie dels bloggar om böcker, och dels är ett fan av Mishima? 

Köp direkt från ellerströms förlag, inte från imperiet.