måndag 21 maj 2018

”Markis de Sade” i urval av Per Magnus Kjellström (1790, 1968)

... man vågar inte berömma det som är bra hos en obscen författare av fruktan för att, om man prisar det, också bli medskyldig till det som är dåligt.”

Vid förra veckans besök på Göteborgs fräsigaste och svartaste antikvariat ”Vansinnets berg” (jep, Lovecraft-referens) föll min nyfikenhet för den här boken. Jag definierar inte mig själv som sadist, otroligt långt därifrån, men just därför kändes den mytomspunne markisen som namngivit en sexuell läggning, levde rövare samtidigt som den franska revolutionen och skrev större delen av sina verk under olika fängelsevistelser, intressant.
      Boken är verkligen ett urval, jag skulle tro att detta skett i enlighet med den då rådande politiska revolten som pågick, och min gissning är att Kjellström valde sina texter för att visa markisen som politisk tänkare och filosof. Det är litteraturessäer, brev, hans testamente och utdrag ur skönlitterära verk och pjäser. Visst, det är grova tankar, men jag har ändå svårt att förstå markisens position som den förste och störste pornografen. Kjellströms urval har ändå väckt mitt intresse såpass att jag kommer att läsa någon av Vertigo Förlags nyöversättningar av markisens fullständiga verk.

      Direkt, i första texten, ”Dialog mellan en präst och en döende”, visar de Sade sin övertygade ateism och sitt helgande av njutningen framförallt, gestaltat genom ett samtal. Det är pang på, och överdrivet tydligt. Det är tankarna i fokus, inte någon scen eller känsla. Markisen låter mig direkt förstå att lusten är faktum och att förneka detta är att förneka tillvarons premisser och låta sina egna fantasier och vanföreställningar fängsla en. Stilen underordnar sig innehållet i texten, det är tydligt iscensatt för att markisen ska få ventilera sina tankar. Och det gör han, raderna pulserar av energi, ilska och kåthet.
      De Sade fortsätter på samma vis med en skildring av perverterade munkar, utan att närgånget skildra själva perversionerna så får vi förstå att maktens män är skenheliga jävlar och lika mycket slavar under sina drifter som alla andra människor. Detta skrivs alltså hundra år innan Nietzsche deklarerat att gud är död, och det är inte svårt att förstå att Napoleon Bonaparte satte markisen i fängelse för hans texter, detta måste ha slagit ned som lortiga bomber av fria tankar i ett samhälle nedtyngt av institutionaliserad kristendom.

      Därefter kommer en essä med tydlig filosofisk ansats, där markisen använder naturen som förklaringsmodell för att visa att hans samtids syn på brott och straff är omöjlig.

      ”Vad är människan, och vad finns det för skillnad mellan henne och de andra plantorna, mellan henne och alla andra djur i naturen? Säkerligen ingen alls. Hon är född som de, tillfälligt placerad som de på detta klot; hon fortplantar sig, växer och förvissnar som de; hon åldras som de och uppgår som de i intet efter det mått av tid som naturen anvisar varje djurart, i enlighet med uppbyggnaden av dess organ.”

      Han börjar med att problematisera stöld, vilket inte höjer ögonbrynen nämnvärt på en gammal anarkist, även om några tankevändor är vackra, som då markisen lägger ut texten att stöld skulle vara ett likvärdigt brott för alla är orimligt, eftersom människan inte har samma förutsättningar, att en tjuv bara följer naturens första och viktigaste drift, att bevara sin egen existens. Men sedan kliver han vidare med naturen och drifterna och argumenterar för alla mäns rätt till kvinnors kroppar;

      ”Om det alltså är obestridligt att vi (männen) av naturen fått rätt att begära alla kvinnor utan åtskillnad, är det också ovederläggligt att vi har rätt att tvinga dem att underkasta sig våra begär, inte med ensamrätt, då skulle jag motsäga mig, men för stunden.”
 
      Och essän blir ännu grövre i sina argument, och övergår i att försvara pedofili, och slutligen mord. Hela tiden samma typ av argument, natur framför kultur, moral och religion. Men markisen är så befriad från maktanalys att jag får svårt att ta de värsta bitarna på allvar. Visst uppviglar han tankar och rör upp smutsen i läsarens inre bägare, han blottar maktens hyckleri på ett effektfullt vis och attackerar statligt förtryck och försvarar individens frihet. Men det sista vrider han så långt att det blir äckligt. Män har rätt att döda och våldta andra män, kvinnor och barn för att de har en sån naturlig drift? Markisen är säkerligen en föregångare till Nietzsches upphöjande av individens rätt att definiera sin egen tillvaro, men de Sade skiter fullkomligt i omgivningens rätt till sin egen tillvaro.

      Det känns som att det går att läsa de Sades texter som en slags fängelsedriven psykoanalys, hundra år innan Freud, där de Sade kanaliserar ut alla sina fantasier och tankar i skrivna ord, och pekar ut den sexuella driften som grundläggande för den mänskliga existensen. Och visst är det häftigt att läsa hur de Sade använder njutningen som vattendelare genom civilisationen, bryter isär människan från sina religioner, kulturer, moral och statsapparater, och gör henne till ett djur. Det är konstnärligt effektfullt och tänkvärt, men att ta honom på ordagrant allvar, det är obehagligt och direkt äckligt. Men för markisen var det inte bara konst, det han skriver var blodigt allvar. Innan markisen dömdes av Napoleon till fängelse på grund av sina texter (han kom att spendera en stor del av sitt liv inlåst) satt han av kortare straff för att ha plågat kvinnor mot deras vilja (skurit upp sår och droppat hett vax i, piskat etc).

      Så, även om markis de Sade var den förste att offentligt argumentera för abort, så blir min tydligaste bild ändå av honom ändå en bortskämd megaloman mansgrisegoist som argumenterar för sin egen rätt att agera ut sin kåthet till varje pris. Jävligt osmakligt. Och även om den civiliserade människan lär sig gömma och förtränga sina naturliga drifter så kan, bör och vill vi som mänsklighet fortfarande ha kultur och ett samhälle!
      Det är också viktigt att påpeka att sadismen, den läggning som markisen fick namnge, måste kopplas samman med den läggning som författaren till ”Venus i päls”, Leopold von Sacher-Masoch, fick ge namn till. En sadist måste givetvis ha samtycke med en masochist innan själva akten, annars är det inte sex utan övergrepp.

Uppdatering 180528: Efter att ha läst den här texten av Carl-Michael Edenborg så inser jag att jag också snubblat på några av myterna kring markisen och blandat ihop konstnär och konstverk. Markis de Sade levde inte alls helt som han skrev. Pinsamt att erkänna, men viktigt. Därför stryker jag ovanstående stycken, och låter dem stå kvar för tydlighetens skull. Jag kommer framöver att läsa "Sodoms 120 dagar", och ska då ge mig på att förtydliga mina tankar kring markisen, hans verk och filosofi.
      Det mesta tyder dessutom på att markisen själv privat snarast var just masochist och exempelvis föredrog att piskas framför att piska.

(de Sade skrev bland annat "Sodoms 120 dagar", som Pasolini filmade och som vi i tonåren lånade enbart på grund av varningstexten på Ljusdals videobutik, och traumatiserade oss själva med. De Sade skrev den boken på en rulle han gömde i sin fängelsecell i Bastiljen, men markisen förflyttades strax innan den stormades av revolutionärer och jämnades med marken. Markisen gick i döden i tron att verket försvunnit, men det bevarades i flera generationer innan det kom i nytryck.)

4 kommentarer:

  1. Tack för detta text. Jag har haft ingen aning att sådan bok har publicerat. Jag är inte så intresserad av markisens liv men hans tankar. Nu har jag läst alla markisens böcker som har översatt på finska (Justine och Filosofin i sängkammaren) men jag har alla andra på svenska. Sades tankar är jätteintressant och jag har skrivit om hans filosofi, men bara på finska.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Kul att du skriver och att du uppskattar texten!
      Vill du berätta lite om vad det är som gör att du tycker att markisens filosofi är så intressant?

      Radera
    2. Jag sku' kunna skriva nästan hur mycket som helst denna tema, men jag prövar att skriva kortfattat. Det er inte bara Sade men också till exempel Sacher-Masoch, Wittkop... Alla böcker som handlar om förbjudna saker och människors mörkaste sidor. Jag har intresserad av sådana frågor än ''vad betyder att vara människa'' och ''vilken är gräns mellan våld och njutning, sadism som personlighetsstörning och sadomasochism''.

      Konstnären i Finland, Teemu Mäki, har skrivit bra: i kulturhistorisk synvinkel prövade Sade att skriva filosofisk litteratur för att han kan förstå outhärdliga filosofiska frågor och metafysiska problem.

      Jag tror att de viktigaste temana i Sades litteratur är åtminstone samhälle är misslyckande*, tro på gud är dum och att våld är tveeggad sak. Sade lekar med tematik av våld och beaktar nyanser i våld. (*finska är bra ord ''tukipilari'' men jag är inte säkert vad det är på svenska. Strävbåge, strävpelare?)

      Sade är också intressant i moralisk perspektiv. Hans skrivningar krossar aristotelisk dygdetik, som har varit jätteviktig moralisk synpunkt i filosofins historia. Sade gör narr av moralister och han ifrågasätter moralisk enhetlighet. Hedonism är viktig för ham.

      Hans analys att när mördar man människor, ingen eller ingenting dör inte, men materia bara förändra sin form, är radikal materialistisk syn. Markisen har skrivit, att människa är inte mer unik än djur och människa är en del i naturen.

      Markisens individualism, existentialism innan att existentialism har man definierat osv. är också så intresanta teman, men jag tror att denna är kort beskrivning varför jag tycker om markisens filosofi.

      Radera
    3. tack för din utveckling av tankarna! jag ser framemot att läsa mer av markisen.. nån gång under sommaren!

      Radera