Vid förra veckans besök på Göteborgs
fräsigaste och svartaste antikvariat ”Vansinnets berg” (jep,
Lovecraft-referens) föll min nyfikenhet för den här boken. Jag
definierar inte mig själv som sadist, otroligt långt därifrån,
men just därför kändes den mytomspunne markisen som namngivit en
sexuell läggning, levde rövare samtidigt som den franska
revolutionen och skrev större delen av sina verk under olika
fängelsevistelser, intressant.
Boken är verkligen ett urval, jag
skulle tro att detta skett i enlighet med den då rådande politiska
revolten som pågick, och min gissning är att Kjellström valde sina
texter för att visa markisen som politisk tänkare och filosof. Det
är litteraturessäer, brev, hans testamente och utdrag ur
skönlitterära verk och pjäser. Visst, det är grova tankar, men
jag har ändå svårt att förstå markisens position som den förste
och störste pornografen. Kjellströms urval har ändå väckt mitt
intresse såpass att jag kommer att läsa någon av Vertigo Förlags
nyöversättningar av markisens fullständiga verk.
Direkt, i första texten, ”Dialog
mellan en präst och en döende”, visar de Sade sin övertygade
ateism och sitt helgande av njutningen framförallt, gestaltat genom
ett samtal. Det är pang på, och överdrivet tydligt. Det är
tankarna i fokus, inte någon scen eller känsla. Markisen låter mig
direkt förstå att lusten är faktum och att förneka detta är att
förneka tillvarons premisser och låta sina egna fantasier och
vanföreställningar fängsla en. Stilen underordnar sig innehållet
i texten, det är tydligt iscensatt för att markisen ska få
ventilera sina tankar. Och det gör han, raderna pulserar av energi,
ilska och kåthet.
De Sade fortsätter på samma vis med
en skildring av perverterade munkar, utan att närgånget skildra
själva perversionerna så får vi förstå att maktens män är
skenheliga jävlar och lika mycket slavar under sina drifter som alla
andra människor. Detta skrivs alltså hundra år innan Nietzsche
deklarerat att gud är död, och det är inte svårt att förstå att
Napoleon Bonaparte satte markisen i fängelse för hans texter, detta
måste ha slagit ned som lortiga bomber av fria tankar i ett samhälle
nedtyngt av institutionaliserad kristendom.
Därefter kommer en essä med tydlig
filosofisk ansats, där markisen använder naturen som
förklaringsmodell för att visa att hans samtids syn på brott och
straff är omöjlig.
”Vad är människan, och vad finns
det för skillnad mellan henne och de andra plantorna, mellan henne
och alla andra djur i naturen? Säkerligen ingen alls. Hon är född
som de, tillfälligt placerad som de på detta klot; hon fortplantar
sig, växer och förvissnar som de; hon åldras som de och uppgår
som de i intet efter det mått av tid som naturen anvisar varje
djurart, i enlighet med uppbyggnaden av dess organ.”
Han börjar med att problematisera
stöld, vilket inte höjer ögonbrynen nämnvärt på en gammal
anarkist, även om några tankevändor är vackra, som då markisen
lägger ut texten att stöld skulle vara ett likvärdigt brott för
alla är orimligt, eftersom människan inte har samma
förutsättningar, att en tjuv bara följer naturens första och
viktigaste drift, att bevara sin egen existens. Men sedan kliver han
vidare med naturen och drifterna och argumenterar för alla mäns
rätt till kvinnors kroppar;
”Om det alltså är obestridligt
att vi (männen) av naturen fått rätt att begära alla kvinnor utan
åtskillnad, är det också ovederläggligt att vi har rätt att
tvinga dem att underkasta sig våra begär, inte med ensamrätt, då
skulle jag motsäga mig, men för stunden.”
Och essän blir ännu grövre i sina
argument, och övergår i att försvara pedofili, och slutligen mord.
Hela tiden samma typ av argument, natur framför kultur, moral och
religion. Men markisen är så befriad från maktanalys att jag får
svårt att ta de värsta bitarna på allvar. Visst uppviglar han
tankar och rör upp smutsen i läsarens inre bägare, han blottar
maktens hyckleri på ett effektfullt vis och attackerar statligt
förtryck och försvarar individens frihet. Men det sista vrider han
så långt att det blir äckligt. Män har rätt att döda och våldta
andra män, kvinnor och barn för att de har en sån naturlig drift?
Markisen är säkerligen en föregångare till Nietzsches upphöjande
av individens rätt att definiera sin egen tillvaro, men de Sade
skiter fullkomligt i omgivningens rätt till sin egen
tillvaro.
Det känns som att det går att läsa
de Sades texter som en slags fängelsedriven psykoanalys, hundra år
innan Freud, där de Sade kanaliserar ut alla sina fantasier och
tankar i skrivna ord, och pekar ut den sexuella driften som
grundläggande för den mänskliga existensen. Och visst är det
häftigt att läsa hur de Sade använder njutningen som vattendelare
genom civilisationen, bryter isär människan från sina religioner,
kulturer, moral och statsapparater, och gör henne till ett djur. Det
är konstnärligt effektfullt och tänkvärt, men att ta honom på
ordagrant allvar, det är obehagligt och direkt äckligt. Men för
markisen var det inte bara konst, det han skriver var blodigt allvar.
Innan markisen dömdes av Napoleon till fängelse på grund av sina
texter (han kom att spendera en stor del av sitt liv inlåst) satt han
av kortare straff för att ha plågat kvinnor mot deras vilja (skurit
upp sår och droppat hett vax i, piskat etc).
Det är också viktigt att påpeka att sadismen, den läggning som markisen fick namnge, måste kopplas samman med den läggning som författaren till ”Venus i päls”, Leopold von Sacher-Masoch, fick ge namn till. En sadist måste givetvis ha samtycke med en masochist innan själva akten, annars är det inte sex utan övergrepp.
Uppdatering 180528: Efter att ha läst den här texten av Carl-Michael Edenborg så inser jag att jag också snubblat på några av myterna kring markisen och blandat ihop konstnär och konstverk. Markis de Sade levde inte alls helt som han skrev. Pinsamt att erkänna, men viktigt. Därför stryker jag ovanstående stycken, och låter dem stå kvar för tydlighetens skull. Jag kommer framöver att läsa "Sodoms 120 dagar", och ska då ge mig på att förtydliga mina tankar kring markisen, hans verk och filosofi.
Det mesta tyder dessutom på att markisen själv privat snarast var just masochist och exempelvis föredrog att piskas framför att piska.
(de Sade skrev bland annat "Sodoms 120 dagar", som Pasolini filmade och som vi i tonåren lånade enbart på grund av varningstexten på Ljusdals videobutik, och traumatiserade oss själva med. De Sade skrev den boken på en rulle han gömde i sin fängelsecell i Bastiljen, men markisen förflyttades strax innan den stormades av revolutionärer och jämnades med marken. Markisen gick i döden i tron att verket försvunnit, men det bevarades i flera generationer innan det kom i nytryck.)
Tack för detta text. Jag har haft ingen aning att sådan bok har publicerat. Jag är inte så intresserad av markisens liv men hans tankar. Nu har jag läst alla markisens böcker som har översatt på finska (Justine och Filosofin i sängkammaren) men jag har alla andra på svenska. Sades tankar är jätteintressant och jag har skrivit om hans filosofi, men bara på finska.
SvaraRaderaKul att du skriver och att du uppskattar texten!
RaderaVill du berätta lite om vad det är som gör att du tycker att markisens filosofi är så intressant?
Jag sku' kunna skriva nästan hur mycket som helst denna tema, men jag prövar att skriva kortfattat. Det er inte bara Sade men också till exempel Sacher-Masoch, Wittkop... Alla böcker som handlar om förbjudna saker och människors mörkaste sidor. Jag har intresserad av sådana frågor än ''vad betyder att vara människa'' och ''vilken är gräns mellan våld och njutning, sadism som personlighetsstörning och sadomasochism''.
RaderaKonstnären i Finland, Teemu Mäki, har skrivit bra: i kulturhistorisk synvinkel prövade Sade att skriva filosofisk litteratur för att han kan förstå outhärdliga filosofiska frågor och metafysiska problem.
Jag tror att de viktigaste temana i Sades litteratur är åtminstone samhälle är misslyckande*, tro på gud är dum och att våld är tveeggad sak. Sade lekar med tematik av våld och beaktar nyanser i våld. (*finska är bra ord ''tukipilari'' men jag är inte säkert vad det är på svenska. Strävbåge, strävpelare?)
Sade är också intressant i moralisk perspektiv. Hans skrivningar krossar aristotelisk dygdetik, som har varit jätteviktig moralisk synpunkt i filosofins historia. Sade gör narr av moralister och han ifrågasätter moralisk enhetlighet. Hedonism är viktig för ham.
Hans analys att när mördar man människor, ingen eller ingenting dör inte, men materia bara förändra sin form, är radikal materialistisk syn. Markisen har skrivit, att människa är inte mer unik än djur och människa är en del i naturen.
Markisens individualism, existentialism innan att existentialism har man definierat osv. är också så intresanta teman, men jag tror att denna är kort beskrivning varför jag tycker om markisens filosofi.
tack för din utveckling av tankarna! jag ser framemot att läsa mer av markisen.. nån gång under sommaren!
Radera