torsdag 29 december 2016

"Djurdoktorn" av P.C. Jersild (1973)

Något så sällsynt som svensk 70-tals scifi-satir om djurrätt! PC Jersild är en svensk fd. läkare och författare till fyrtiotalet böcker och var för mig obekant. Babels Hus och Barnens ö verkar vara hans främsta verk, förutom Djurdoktorn.

Jersild skriver lättläst, allvarligt och emellanåt rätt roligt. (”Pappas lilla huvud ligger nertryckt i den svällande kudden som naveln i en fet buk”) och jag kan tänka mig att till exempel Zac O'Yeah tagit till sig av Jersilds berättarstil. Djurdoktorn är väldigt mjuk scifi, dvs handlar snarare om framtida förändrade tankesätt och relationer, till skillnad från hård scifi som brukar definieras som mer tekniska framtidsvisioner med raketer/alternativa energikällor osv. Visst skymtar framtidssaker, tumavtryck som öppnar dörrar och sånt, men främst skildrar Djurdoktorn en svensk framtid där cynisk, hierarkisk byråkrati och likformigt tänkande blivit norm, nästan lag.

Boken utspelar sig 15-16 år in i framtiden dvs åren 1988-89. Vår huvudperson är Evy, en medelålders, osäker, arbetslös veterinär som får jobb på Nobelinstitutet, Stockholms samlade universitet. Hon anställs av Nobelinstitutets styrelse främst för att det ska se bra ut på papperet, att ha en veterinär med ospecifikt ”ansvar” över de tusentals försöksdjuren. Vår hjälte tar dock sitt nya, otydliga uppdrag på strängaste allvar, för nu när hon väl fått ett jobb ska hon minsann sköta det väl.

Evy ifrågasätter och ändrar kring djurens levnadsförhållande så till den grad att styrelsen skickar henne till etikkommittén där hon tvingas gå i terapi för sina ”avvikande tankar och åsikter”. Små telegramliknande rapporter som skildrar Evys arbete ut institutets ögon klipps in mellan kapitlen och bidrar till känslan av den stora omänskliga institutionen, som kontrast till Evys känslor för djuren.

Evy har länge levt utanför arbetsmarknaden, och präglats mycket av detta. Tex får vi veta att, ”Städa, sopa, skura, dammsuga, laga, tvätta, stryka – det är många år sedan det kändes som en börda. Tvärtom är det en tillgång och tillflykt.”
Skildringen av Evy är det största i boken tycker jag, hon är väldigt trovärdigt skadad av att ha lämnats utanför samhälle och arbetsmarknad långa tider. Hon kallar sig själv ”Kvoten” då hon vet att när hon väl få arbeta någonstans en kortare period är det för att den arbetsplatsen vill uppfylla just någon kvot – må det vara ålder eller kön. Hon anställs aldrig för sin kompetens, inte heller av Nobelinstitutet. Hon ser på sig själv som ful och fet, som någon som varken duger eller tillför något. Mellan raderna förstår vi att det är hennes dåliga självkänsla som skapar denna bild, då hon älskas av både sin far och sin son. Och kanske är det just det faktum att hon stått utanför arbetslivet så länge som gör att hon med nyktra, empatiska ögon börjar se vad som försiggår på Nobelinstitutet, vad de gör med och mot sina försöksdjur (eller så är hon bara en vettig person).

Men jag måste också säga att när en så etablerad författare använder disneyreferenser för att beskriva utseendet på nåt tycker jag inte att det är så härligt. Desto härligare är reflektionerna kring vetenskapen och det akademiska skrået desto intressantare. Exempelvis i den oemotståndeliga definitionen ”Att forska är att göra en liten, liten bit av verkligheten hanterlig.”

Jag vet inte om försöksdjursdebatten överhuvudtaget fanns 1973, men boken måste oavsett ha varit betydligt mer kontroversiell när den kom än den är nu. För även om majoriteten av vår svenska befolkning inte ser djur som egna individer så har ändå djurrättsrörelsen skördat många framgångar både praktiskt och ideologiskt, och de flesta är åtminstone ytligt bekanta med idéer som veganism och plågsamma djurförsök. Jag vill tänka mig att Djurdoktorn måste ha utgjort inspiration för de tidiga djurrättarna, och även om den inte på något vis längre är speciellt revolutionär, eller ens speciellt kontroversiell, är den klart underhållande och läsvärd. Och faktiskt, emellanåt river ändå Jersild i lite så det värmer nöjt i mitt veganhjärta;

”Jag har nämligen insett .. att människan håller sig med djur – inte främst för rena nyttans skull. Nej, för att visa att hon är herre! För att visa att hon själv egentligen inte är något djur. Det främsta syftet med alla miljoner djur som hålls i fångenskap i Sverige, är att avleda människans aggressivitet från andra människor. Människan är skapelsens grymmaste djur. För att inte döda varandra, måste vi hänsynslöst slå ned på försvarslösa djur. Det är nödvändigt för vår självkänsla.”

(Jersild fick det första Aniara-priset av Svensk biblioteksförening 1974. Antar att det var för den här boken.)
(finns säkert i magasinet på ditt närmsta bibliotek, annars som e-bok på här)

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar