”Havsboken – eller konsten att fånga en jättehaj från en gummibåt på ett stort hav genom fyra årstider” av Morten A. Stroksnes. (2016)

Den här nördiga essäboken har en röd tråd kring författaren och hans vän Hugo som försöker fånga en håkäring (en stor läbbig haj i havet utanför Lofoten), men man läser den inte för den historien. Det går nog att slå upp och börja läsa var som helst, eftersom nöjet handlar om Stroksnes sätt att i lagoma protioner lära oss om havet. Han får mig att känna mig smart när han lär mig varför det heter Skandinavien, varför tidiga kristna valde fisken som symbol, varför Östersjön bokstavligen blir svartare, varför fiskare alltid tyckt illa om makrill. Stroksnes berättar om hur döda isbjörnar och håkäringar klassas som riskavfall på grund av alla miljögifter som lagras i deras fett; om hur fisketrålarna på ett ögonblick trasar sönder 8500 år gamla koraller; om hur forskare börjat tala om det sjätte massutdöendet, eftersom arter försvinner i så snabb takt att man jämför det med slutet av dinosauriernas tid på jorden; då hatar jag verkligen mänskligheten, och min senaste tatuering bultar på handen. Och vid några tillfällen svindlar Stroksnes med poetiskt vackra meningar som;

      ”Allt glittrar på ett hav som förnyas för varje ögonblick.”

     

      Några dagar innan jag började läsa ”Havsboken” beställde jag en fin gammal karta från Allmogen, och när Storksnes i sin bok började berätta om Olaus Magnus och hans Carta Marina från 1500-talet blev jag helt förtjust och intresserad, och kunde belåtet konstatera att det var en reprint på just denna jag beställt (synkronicitet?). Ska bli fint att sätta den på väggen, nu med kunskap om sjömonstren som avbildats i Atlanten.

      Boken är alltså proppfull av spännande anekdoter och litteraturöversikter, alla med den gemensamma nämnaren att de blottar vad som försiggår under ytan, och vårt förhållande till det. Men när Stroksnes talar om hajar och demoniseringen av dessa, så missar han den uppenbara historien om filmen ”Hajens” påverkan. Den som fick världen att hata hajar, så irrationellt att Peter Benchley (som skrev novellen som Steven Spielberg baserade filmen på) ångrade det han skrivit. Detta trots att Stroksnes verkar bevandrad bland skräckfilm;

      ”Monsterfilmer handlar nästan aldrig längre om djur. De handlar oftare om perverterade skepnader av oss själva, som zombier eller vampyrer. Ska något annat hota oss kommer det som regel från yttre rymden, eller någon enstaka gång från havet. Där finns det fortfarande något okänt som vi inte kan ha full kontroll över.”

      Jag får, som Melville-fantast, såklart upprepade gånger tankarna att simma till ”Moby Dick”, temat givetvis, men också i hur jakthistorien ibland känns som en ursäkt för att få berätta om allt man kan om världen, havet och havsdjuren. Det gör såklart ingenting, tvärtom, men det blir för mig obegripligt hur moderna havspersoner som Stroksnes fiskar och dödar havets innevånare. För även om han nuddar en reflektion kring det bisarra i att de jagar en haj för sitt eget nöjes skull, så fortsätter deras besatta jakt genom boken. Det är givetvis inte samma sak som trålarnas rovfiske och så vidare, men jag tycker att det tydliggör en mörk sanning: att vi människor är naturens värsta fiende, för inte ens när vi förstår att vi gör något eller någon illa, kan vi låta bli.

      Men Stroksnes är givetvis inte den största skurken. Havet är under attack från hela mänskligheten, samtidigt som vi alieneras allt mer från det. Stroksnes gör här tvärtom en verkligt viktig gärning, vi måste ha ord och förståelse för att kunna försvara havet, och just detta hålrum fyller ”Havsboken”. Ingen ser på havet med samma ögon efter att ha läst ut boken, det är omöjligt att fortsätta se människan som planetens ensamma huvudpersoner. Den läsare som inte kände något för havet innan, kommer garanterat att göra det efteråt. Och för oss som redan var förälskade och förtvivlade, vi får mer saltvatten på våra kvarnar. 

(Köp här, här eller låna bibblan)