”Urtidsbilder” av Simon Stålenhag och Anna Davour (2019)

Jag kommer att skriva om Stålenhags tidigare utgivning framöver, men för dig som inte är alls bekant: Simon Stålenhag är en författare och illustratör och rent objektivt det största som hänt svensk scifi sedan Harry Martinsons ”Aniara”, i god konkurrens med Johannes Anyurus ”De kommer drunkna i sina mödrars tårar”. Inte för att de är speciellt lika, men de skapar stora läsupplevelser som lämnar tunga avtryck efter sig (mina två tydligaste kriterier för att verkligen kunna älska en bok).

  Men, den här senaste boken, ”Urtidsbilder”, släpptes i måndags och avviker från de tidigare. Den är inte scifi, utan vetenskaplig historia. Som jag förstår det så utgjorde bokens bilder grunden till en utställning på Naturhistoriska i Stockholm, som sedan har textsatts av vetenskapsjournalisten Anna Davour och nu ges ut tillsammans i den här bokformen.

  Jag kan ingenting om färgval, perspektiv eller tekniker i målad konst. Men jag märker tydligt hur Stålenhag har ett sätt att måla (teckna? Rita? Vad kallas det han gör på den där digitala plattan?) som når rakt in i lillpojken i mitt hjärta. Han når också rätt in i min treårige son, vilket inte är det lättaste: med en hel myrstack i brallorna har han svårt att sitta stilla mer än några minuter i taget. Men då lådan med fyra Stålenhagböcker kom i brevlådan och vi tillsammans började kolla på bilderna så satt han stilla över en timme och häpnade. Vi pratade inte, tittade bara på bilderna och bläddrade. Med jämna mellanrum mumlade han: "Wow". Efter den kvällen kommer han nu dagligen balanserande med någon av de vackra coffetableböckerna, sätter sig ned och förundras. 

   Lillpojkeetiketten är alltså långt ifrån någon diss från min sida, och för genustydlighetens skull så tänker jag att på samma sätt som att gubbe eller tant är personlighetstyper som kan finnas i vem som helst snarare än någt kopplat till kön eller ålder, så kan flickor, kvinnor och damer nära småpojkar inuti sina hjärtan. (Ett bergsäkert sätt att se efter om ni har en i er är att låna hem en Stålenhagbok. Om det kittlar i bröstet, då är det lillpojken som sprattlar förtjust).

   Det Stålenhag skildrar i sin tidigare utgivning är tentakelmonster, robotar, svävare, rymdskepp, dinosaurier, gamla tevespel, datorer med tjocka skärmar, alltsammans i en skönt diskbänkigt åttiotal (själv handlingen lämnar jag till senare blogginlägg, anar förtjust lite hård scifi mitt i de sprakande fantasierna?). Men iallafall, även om effekten är liknande så avviker ”Urtidsbilder”. Såhär: steget mellan robotar och urtidsdjur är tydligt och klart kvar inom lillpojketemat, och bilderna i den här senaste boken är nog så fantasieggande, men skillnaden är att grunden inte är Stålenhags fantasier utan paleontologi och evolutionär forskning. Det är galet att bilderna triggar fantasin på liknande sätt, men istället för att njuta av fantasier så njuter jag av något som faktiskt funnit på jorden. Jävla svindel! Samtidigt så gestaltas tider och varelser som ingen människa sett i verkligheten och där blir väl föreställningsförmågan och fantasin centrala, hos både författare och läsare, trots den vetenskapliga settingen. 

   ”Urtidsbilder” fungerar som ett slags djupt tittskåp bakåt i jordens historia och skapar en hisnande känsla inför hur små vi människor är, hur kort tid vi knallat omkring här på jorden, hur mycket som hänt innan oss, hur många som levt, och hur underbart intressant naturen är.

   Jag vet inte hur urvalet av skildrade urtidsdjur har gått till, godtyckligheten gör mig ingenting och jag uppskattar att jag får bekanta mig mer fler dinosaurier än de som syntes i Jurassic Park. Men mina favoriter är faktiskt ickedinosaurier. Amfibien Gerrothorax som simmar runt med munnen öppen och fångar mat, det sexhorniga däggdjuret Uintatherium, eller Castoroides: jag menar, 2,5 jättebäver är stoff till både barnböcker och mardrömmar! Och, om jag någonsin skulle ha ett Mastodon-coverband skulle det givetvis heta Dorudon.

  Anna Davours texter fungerar väl som krydda och sammanhang till bilderna. Lek till exempel med insikten att månens dragningskraft får jordskorpan att bukta. Eller berättelserna om den fattiga fossilletaren Mary Anning på Engelska landsbygden på artonhundratalet, en historia som verkar vara värd sin egen bok bara den. Tyvärr känner jag ändå att texterna är bokens svaghet, de spretar en del och exempelvis skulle det varit fint om det avgjordes om mottagaren (läsaren) ska tilltalas som ett barn eller inte. Jag har inget emot varesig det ena eller det andra, men stör mig på att riktningen och tonen pendlar (och varför heter inte boken ”Urtidsdjur”?).

  I en tid där den människoskapade klimatkatastrofen blir allt tydligare tycker jag att ”Urtidsbilder” har en ödmjukande effekt på sin läsare. Boken trycker mjukt ner respekt i mig. Vi människor ska inte tro att vi är så fristående från naturen, och även om varje tidsperiod av urtidsdjur skiljs åt av olika katastrofer så är det bara vi som arbetar aktivt för att vår katastrof ska komma tidigare. Vi är bara en art i raden av många. Vi kommer också att dö ut. Förhoppningsvis kommer vi ersättas av nya arter (om inte vår uppfinning kapitalismen redan gjort vidare liv på jorden omöjligt).

  Jag hoppas att den här boken blir rikligt inköpt till grundskolebibliotek runt om i världen (och ja, att den överhuvudtaget kommer ut på fler språk än svenska), för den hjälper oss förstå att jorden är värd att bevara.

  Jag närde ett tag en fantasi om att jag skulle älskat att se Stålenhag skildra något X-files inspirerat, tiden och tidigare teman känns som att de passar ihop. Jag kan fortfarande verkligen se honom göra flygande tefat, storögda aliens, eller varför inte yetis, bigfoots och kletiga monster som krälar i avlopp. Jag gillar fortfarande den tanken, men ”Urtidsbilder” har visat mig att Stålenhag har en större bredd och är djupare förankrad i forskning och verklighet än vad jag tidigare förstått. Nu gissar jag att det snarare blir rymdfärder som han tar sig an. Oavsett blir det spännande att se åt vilket håll Stålenhags författarskap tar oss. Jag, min son och tusentals andra lillpojkar, i alla åldrar och kön, väntar spänt.

Det känns ärligt att skriva ut att jag mottagit recensionsex av den här boken. Det är smickrande, men jag tror inte det färgat min text alltför mycket. Det här är en bra bok och givande läsning. 

Boken släpps i samband med Vetenskapsfestivalen här i Göteborg i helgen. Författarna kommer finnas både på Scifi-bokhandeln och i Nordstan. Kanske vågar jag mig in och får boken signerad..

Vi kommer få följa Stålenhags framgång genom Hollywood, han har sålt en av sina tidigare böcker till att bli teveserie på Amazon Prime.  

Köp alltid direkt från förlaget, låna på bibblan, men länk till imperiet för pingly. 

”Tripprapporter” av Tone Schunnesson (2016)

Något år efter hajpen kunde jag nu låtsas att jag hittat boken själv och ta upp den här omskrivna debutromanen. En ung kvinna som rått skildrar drogmissbruk, sex och ensamhet torde egentligen ha väckt mitt intresse direkt vid publiceringen, men instinktivt skeptisk till det som sätts på piedestaler så tog det mig lite tid att hitta fram.Kanske också för att jag trodde, genom titeln, att romanen skulle vara ytligt drogromatisk på ett ointressant sätt.

  Men, iallafall, så hittade jag fram och romanen är framskriven med en jagberättare som skildrar sitt destruktiva liv som ung missbrukande kvinna. Schunnesson har ett imponerande rikt språk men romantiserar för den skull ingenting av knarkarens helvete eller drogernas rus. Berättarjaget lurar och snor och bedrar för att fylla kroppen med substanser som kan döva de inre demonerna. Jag inser under läsningen att bokens titel nog är en ironisk blinkning till Flashbackforumets många mer självförhärligande tripprapporter vars syfte brukar vara att skildra berättaren/brukaren som häftig och farlig. Men det finns inget självförverkligande i det knarkande som Schunnesson skriver fram, bara en allt mer desperat verklighetsflykt. Undan uppväxtens trauman, undan dåliga relationer, undan självhat.

  ”Barndomen är ingenting du lämnar bara för att du känner för det.”

  Vi får följa jagets liv i Sverige, men också under en resa till Thailand hon gör för att bryta sina egna mönster, ett grepp som omgivningen kanske kan se som naivt men som också kan fungera livsavgörande och livräddande för många med missbruksproblem.

  ”jag åkte hem, skrev på ett kvitto att ingen människa går upp mot en lina.”

  Starkt och talande i romanen, men också tänkvärt utanför. Det är så mycket vi låtsas är viktigare än andra människor. Knark, jobb, Facebook, Netflix, Likes, högerswipes, frisyrer, jeans, lägsta tid på milen och så vidare. När det i själva verket är i det mänskliga mötet med andra som magin med tillvaron finns. Det är där vi blir sedda, själva fundamentet till att kunna landa, läka, leva, leka.

  Romanen fungerar som en påminnelse för alla oss med livet under någorlunda kontroll att det är ett ytterligt fåtal människor som är genuint onda (som gör gärningar vars enda syfte är att skada någon annan för ens eget nöjes skull). De flesta som gör hemska saker gör det i någon form av desperation, sprungen ur brist på resurser, materiella eller emotionella. För lite pengar, kärlek eller bekräftelse. Eller alltihopa. En knarkare lurar inte vänner eller snor cyklar för att vara elak, utan för att moralen inte längre får plats i livet. Behovet, begäret, att få tyst på sitt eget skrikande, trasiga, okramade ego väger tyngre än normer om uppförande eller omgivningens tyckande. Och om en redan är dömd, varför fortsätta försöka?

  Läsningen får mig att lova mig själv att ge fler chanser, trots att missbrukare gärna blir manipulativa så vill jag våga se fler öden, släppa in fler människor, men jag ska ändå inte ta skit. Både för min egen skull, men också för den andres, för ingen mår i längden bra av att inte bli avkrävd (lagom mycket) eget ansvar.

  Schunnesson skildrar skickligt att det inte finns något glamouröst med knark, utan att det snabbt förlorar sin äventyrlighet och blir långtråkigt. Tyvärr tycker jag att läsningen av romanen blir det också. Jag älskar idéen, starten och språket, men det är någon del som saknas för att den här romanen helt ska slå omkull mig och bli något annat än den schyssta quickread som den blir nu. 

Finns hos imperiet här men garanterat också på din bibbla.

”The Stone Gods” av Jeanette Winterson (2007)

Vi är i framtiden. Jorden är förbrukad, kapitalismen skenar, men en ny beboelig planet har just upptäckts. Och dit skickas vår berättare, tillsammans med den dittills skarpaste AIn, för att utforska, och i dialogen mellan dem och i jagberättarens ton ligger den här dystopiska scifiromanens storhet. Röstens syrlighet och vad den ser tar mig gång på gång till Margret Atwoods ”Oryx & Crake” (nej, inte bara pga kvinnor som skriver scifi), vilket inte i sig alls är ett dåligt ställe att vara på.

  ”..and we're all perverts now. By that I mean that making everyone young and beautiful also made us all bored to death with sex. All men are hung like whales. All women are thight as clams below and inflated like lifebuoys above. Jaws are square, skin is tanned, muscles are toned, and no one gets turned on. It's a global crisis.”

  Det finns annars tydliga RayBradbury-referenser och gammal scifi överlag, och en Captain Handsome är så Zaphodsk att han måste vara en hyllning till Douglas Adams.

Romanen fungerar som jag vill att bra scifi ska göra, genom att skildra en skryuvad variant av framtiden tvingar Winterson fram spännande och roliga situationer som ifrågasätter koloníalisering, antropocentrism, kapitalism, konsumtion, ytlighet, existensen överlag, idag, nu. Det är kul och utmanande läsning, antagligen ännu mer för en som inte redan är anarkist och hatar samtiden. Men jag har kul i läsningen, samtidigt som idén om en civiliserad civilisation ter sig ännu omöjligare efteråt (däremot ökar hoppet för mellanmänskliga relationer och konstens meningsskapande funktion). Det finns också en nästan primitivistisk ton, som när AI-androiden förklarar hur människan gjort sig själv överflödig, eller iallafall totalberoende av systemet:

  ”Successive generations of de-skilling mean that you can no longer fend for yourselves in the way that you once could. You rely on technicians and robots. […] Humans have given away all their power to a 'they'. You aren't able to fight the system because without the system none of you can survive.”

  Då är det svårt att inte bli sugen på att börja preppa ute i någon bunker i skogen.

”The Stone Gods” innehåller också spännande tankar om religion och vetenskap, Robosapiens som Winterson låter säga smarta dräpande saker säger till exempel att religion är en stor anledning till våld och agressivitet mellan människor, men att utan vetenskapen hade skadan de var kapabla att åstadkomma varandra varit betydligt mindre. Så varken ”de upplysta” eller ”de troende” är några fulländade exempel på medmänsklighet och upplysning.

  Bokens vackraste citat låg dock i ett helt annat ämne:

  ”We are right to teach our children how to think, but it is our children, more often than not, who can teach us how to feel.”

  Ett citat som talade rakt in i mitt småbarnspappe-hjärta. 

  Den mer kvantfysiska delen av narrativet går mig helt över huvudet, jag fattar det inte alls, och jag lämnar den därför okommenterad i övrigt, men hade den delen klickat för mig skulle jag antagligen värdera helhetskänslan av läsningen betydligt högre.

Köp inte av imperiet, men jag länkar för trafikens skull.

”Maken” av Gun-Britt Sundström (1976, 2008)

Gun-Britt Sundströms kultiga relationsroman tar sin läsare genom ett sjuttiotal i Stockholm, med FNL-pins och Vietnamdemos, tokvänster och borgerlighet. En heterorelation står i centrum för romanen, den blossar upp mellan berättarjaget Martina och Gustav, två vänsterintellektuella. Hon är skoningslös och rastlös, han är storsint och förstående. Bägge är litteraturkunniga, sökande, diskuterande, ifrågasättande. Och oblyga talar de om allt, och häri ligger en av ”Makens” litterära unikheter. De diskuterar onani, sin dragning till andra, och andra relationella tabuämnen. Snart har de också sex med andra, inleder relationer med andra, och berättar fortfarande lika ärligt allt för sin partner, fastän det gör ont i både den som säger och den som lyssnar.

  ”'Hänsynslöst uppriktig' står det i tidningsreportagen när kändisarna talar ut, det är en bra fras. Osovrad uppriktighet är hänsynslös, den beror på den talandes behov av öppning men tar ingen hänsyn till hur det tas upp av den som hör.”

  Jaget är en överraskande rationell och rak kvinna, romanens andra stora kvalité, även om vi så småningom får anledning att väcka en del frågetecken kring den bilden, opålitligberättare-style. Vi följer närgånget hennes pendlande mellan att vara ett vi när hon vill vara ett jag, och att tvingas vara ett jag när hon vill vara ett vi.

  Berättarjaget skriver att hon inte är en idémänniska, och inte heller filosof, men hon övertygar mig inte direkt om det. Cynisk är hon, visst, oromantiskt, absolut, men också en både bred och djup tänkare.

  ”Det är så jobbigt att höra ihop med någon. När jag är ensam spelar det ju ingen roll vad jag är på för humör, jag kan syssla med något annat och låta bli att tänka på det. Men när jag är tillsammans med dig blir det plötsligt så betydelsefullt, du märker mina lynneskiftningar innan jag själv gör det, de blir förstorade genom dig, och så blir det som om det var ditt fel.”

  Romanen slår an i mina egna förvirrade år som relationsanarkist, och jag tänker hur mycket användning jag skulle ha haft av den här boken för tio år sedan. För det här är ingen hyllning till tvåsamheten, eller ensamheten, eller flersamheten, det är nog inte en hyllning till något. Istället är det en bitsk men respektfull illustration av hur svårt det är med relationer, oavsett definition.

  ”Självständighet. Det låter bra. Självständig måste vara bra att vara. Självständighet kan man inte ha för mycket av.

Inte det? I själva verket är det ju en fråga om en form av beroende, detta som allting annat: att nämligen vara beroende av oberoende.”

  En essäkänsla hägrar över stora delar av texten, så mycket att jag gissar att Sundström planerat synopsis för att kunna utforska alla möjliga och omöjliga situationer som kan uppstå i en relation. Att jag ”genomskådar” det gör mig ingenting, jag vill läsa Sundströms reflektioner. ”Makens” sätt att väcka tankar om ensamhet och tvåsamhet och problematisering av vardagslivet tar mig till Malin Linderoths ”Nuckan”, som också var en relationell ögonöppnare.

  Det här är en svår bok att skriva om. Som om bell hooks kärleksteorier gestaltats tjugo-trettio år innan hon själv skrev dem? Bort med romantiken från relationen, in med arbetet och reflektionen. Kärlek är mer än en känsla, det är något en gör.

  Jag vet inte, men är du intresserad av mänskliga relationer med ett öppet, inte så lättprovocerat, sinne är ”Maken” en bok för dig att hålla på med.

  Spänningen ligger givetvis i om Gustav och jaget kommer att klara av att fortsätta leva tillsammans, de står inte ut med varandra, och inte utan varandra. Men utan att bränna handling för er så lovar jag att det är värt att läsa till slutet.

Köp på ditt antikvariat, eller här,

”Legends from the end of time” av Michael Moorcock (1977)

Äntligen blev det dags för sword and sorcery! Det här är en sån bok som du plockar upp billigt på Röde Orm i Göteborg, eller på Verklighetsflykt i Stockholm. 

  Michael Moorcock var en brittisk anarkist som skrivit ur sig tusentals sidor av underbar fantastik, mest känd för böckerna om Elric, som jag ännu inte läst. Men han verkar också ha skrivit en serie av långa noveller om tiden inför tidens slut, vilken den här samlingens tre berättelser ingår. 

  På samma vis som transgressiva romaner passerar gränser för att illustrera saker vi annars tar för givna så kan välgjord fantastik åstadkomma liknande effekter (förklaringen till att jag är en fan av bägge dessa genres). Moorcock är en sån författare som lyckas med det, vrider in och ut på mitt huvud genom läsningen. I ”Legends from the end of time” har han lekt med tankar på en framtid där ingen längre behöver dö, och där alla har kraftringar som de styr sittt utseende, sina förmågor, och sin miljö med. Om ett perspektivskifte behövs, då kan de flytta gravitationen och promenera runt i himlen en stund, och så vidare. Det är ett liv utan motstånd, i sinneligt överflöd, vilket givetvis ändå inte landar i en friktionsfri tillvaro. En slags dekadens utan vardagens motstånd, men också en överraskande färsk kommentar kring hur vi numer skapar våra egna världar på sociala medier och flöden, där vi också bygger ihop drömbilder av vår egen vilja, på gott och ont.

  Det här är rolig, välskriven scifi/fantastik-satir om hertigar, tidsresor, multiversum och svärdsdueller. Mina associationer går till Alastair Reynolds, för de svindlande världsbyggena, och till Ursula Leguin för de syrliga kommentarerna om dessa världsbyggen. Karaktärerna är idéstyrda på ett sätt som först känns ytligt och billigt, men Moorcock sköter sina sagor väl och driver dem till mycket intressanta situationer. Min favorit är Lord Shark, en tydlig nietzschian som vill duellera till döden, för ära och för att han förlorat meningen med livet utan utmaningar. (Namngivningen av karaktärerna får mig att tänka på vissa av Palahniuks noveller, något närmast fabelskt.)

  Det är också nämnvärt att Michael Moorcock samarbetade en del med det psykedeliska rymdrockarna Hawkwind (Lemmys band innan Motörhead). Moorcock spelade in en del låtar tillsammans med dem, och de inspirerades mycket av hans romaner. Samarbetet författare och hårdrockare från mig att associera till Nils Håkanson och Skraekoedlan, som jag ser framemot att se på Truckstop Alaska på lördag. Tydligen har Håkanson skrivit en novell som bandet sedan baserat sin svulstiga nya skiva ”Earth” på.

  Fan. Förlåt. Den här texten blev en enda snubbig referenskavalkad. Jag skärper mig till nästa gång.  ”Legends from the end of time” är iallafall rätt rolig, lättläst, överraskande och kryllar av fräsiga miljöer och scener. En bok att ha kul med, och ändå pressas till lite eftertanke.

Hittar du den inte på ditt antikvariat så tror jag att de tre novellerna jag läst ingår i den här samlingsvolymen.

”Efter floden” av PC Jersild (1982)

Dystopier är tvärinne. Genrén fyller hela hyllor på biblioteket och halva Netflix-flödet. Ändå är ”Efter floden” en oförtjänt bortglömd dystopisk pärla, svenskskriven på åttiotalet. Då var Kalla Kriget intensivt, kärnvapenhotet hängde över samhället, och författaren Jersild var engagerad i ett antikärnvapenprojekt som senare skulle få Nobels fredspris. Men innan dess använde han sin rädsla för att skriva ”Efter floden”.

  Vi förstår direkt att berättarjaget, Edvin, övergivits på ett postapokalyptiskt Gotland, och i romanen följer därefter hans kamp för överlevnad bland de andra människospillrorna. Framförallt har äldre män överlevt, om det är för att de klarat radioaktiviteten bättre än andra, eller om det har att göra med deras egoism framgår aldrig, men jag tolkar som att det senare alternativet är det korrekta.

  Det är en pennalistisk, hierarkisk framtid Jersild skriver fram. För berättarjaget är staten en lika ogreppbar tanke som gud. Rättvisa är en rent dålig, konfliktalstrande organisationsprincip, som skapar konflikter och motsättningar, medan regler och tydliga maktstrukturer gör tillvaron tydlig och mindre friktionsfylld.

  Det gäller att äga eller bli ägd. Mer socialdarwinism än ömsesidig hjälp. Totalt oromantiskt. Tankarna går till McCarthys ”Vägen”, men i ”Efter floden” finns inte ens den vackra relationen mellan far och son att få hopp från. Jersilds framtid är totalt nattsvart.

  Den är dessutom överraskande grov, utan att för den skull förlora i allvar. Guldplomberade tänder fungerar som valuta, hundar äter avföringen direkt från källan då jaget går för att tömma tarmen. Folk bränns levande, dödar varandra med hammare, våldtar med knivar. Berättarjaget tvingas suga smutsiga kön för att överleva. Och Jersild använder sin läkarlegitimation och skriver fram både en DIY-kateterisering och en utan-resurser-abort (men det viktigaste uppgiften för de medicinskt kunniga i ”Efter floden” är ändå att utföra barmhärtighetsmord.)

  Titeln är tydligt biblisk, men innehållet mindre så. Det finns en fantastisk drömscen då Jesus klättrar ned från korset och försöker putta berättarjaget ur sängen och det finns ett katolskt (?) kloster, men i övrigt är jag osäker på var Jersild vill putta läsaren med det bibliska. Han sitter, så vitt jag vet, i styrelsen för Humanisterna och kategoriserar sig gissningsvis inte som religiös eller kristen, ändå är det en rätt vacker skildring av religion i boken.

  ”- De spetälska har fått för sej att dom är upphovet till all ondska i världen […] Jag tror dom söker en förklaring till sitt eget lidande. Av alla människor jag sett eller hört om här på ön, har de spetälska lidit mest. Den som blir plågad bortom allt förstånd, kan lindra sina plågor om plågorna ges en mening, om man tar på sig en stor skuld.”

  Det gömmer sig också mer magi och livsvisdom i romanen, Jersild är en skicklig iakttagare av samhälle och människor, och öns medicinman Petsamo är gissningsvis en gestaltning av Jersild själv, och får säga flera mörka, hemska, viktiga saker:

  ”När man är ung som du tror man att människan ändrar personlighet med åldern. Mognar. Gör sig av med vissa drifter. Finner sej, hittar vad ska vi kalla det, harmoni? Men inte: antingen arbetar människan som ett djur, hinner aldrig tänka och blir därför sällan melankolisk. När sjukdom och död drabbar henne, kommer det som ett slag från ovan. Hon har aldrig förberett sej. Eller så är det som för mej: jag går ständigt i tankar om min egen död, om livets meningslöshet och den skam det innebär för en tänkande varelse att vara fången i sin egen biologi. Det finns inget människovärdigt liv.”

  Jag tycker att Jersilds roman är en briljant dystopi, klart i klass med exempelvis ”Kallocain”, och närmare en potentiellt verklig framtid. Så varför har då inte den här romanen högre status i litteratursverige? Jag gissar att ”Efter flodens” bortglömdhet beror på att Jersilds postapokalyps är svartare än vi törs tänka oss. För det är iallafall inte det litterära hantverket som slirar. Jersild har ett mäktigt språk och formuleringsförmåga i klass med de stora svenska författarna.

  I en kommentar som utgör efterord skriver Jersild om att han aldrig skildrar själva katastrofen, utan livet efteråt, eftersom den mänskliga fattningsförmågan inte verkar kunna fantisera själva undergången. En skarp iakttagelse som gäller merparten av dystopigenrén, men kanske framförallt bör appliceras på frågan om klimathotet i vår nutid. Vi har svårt att föreställa oss själva klimatkatastrofen, trots att vi lever mitt i den.   

  Men jag tänker att ”Efter floden” och liknande verk kan hjälpa oss inse vad vi är på väg att ställa till med. Jag läser romanen en kärleksförklaring till folkhemmet, och som en stor jävla varningsklocka för att inte vara för naiva inför verkliga samhällshot. Att det är farligt att inte bry sig, att människan är en lynnig och opålitlig varelse, kapabel till värme och medkänsla om förutsättningarna finns, men förlorar vi dem, då rasar vi snabbt. Utan trygghet (verklig som upplevd) förfaller människan till egoismen.

Köp på ditt antikvariat, eller här.

”Duck city” av Lena Andersson (2006)

Jag har fem kompletta årgångar av Kalle Anka & C:O och tre-fyra år av Kalle Ankas pocket från nittotalet hemma hos mamma och pappa. Jag har läst Moby Dick fler gånger än jag vill erkänna. Jag älskar dystopier. Jag älskar nörderier. Jag bryr mig om hälsofrågor. Jag gillar satir.

  Jag borde ha gillat ”Duck city”.

  Andersson skriver fram en underlig framtidsdystopi där USA får bli Duck City, fetma och anorexi har blivit dominerande samhällsfenomen och karaktärerna får form från detta och från Walt Disney. Kalle A är den fete lågintelligente arbetaren, Kajsa A är hans tjocka kärlek, John von Andersson är den smällrike, vältränade kapitalisten som lever på att folk äter ihjäl sig av hans ohälsosamma mat. Kalles brorsöner krigar i ett sandligt land långt borta och skapar stor ångest i Kalle som han äter bort. Samhället för samtidigt en kamp mot fetman, Operation Ahab, där fetman är den vita valen. Och någon piskar och dödar överviktiga.

  Jag tänker mig Lena Andersson som ett spjut i sidan på kristen fundamentalism. Men ändå har hon skrivit en dystopisk satir om USA, utan att nämna Jesus? Fundamentalismen i ”Duck city” är istället kostkopplad, men landar i att ingenting är viktigt, och då förlorar hon mig som läsare.

  Jag förstår aldrig den här Kalle Anka-grejen som ”Duck city” har. Är de ankor eller inte, och varför är det viktigt? Att Andersson parafraserar öppningsmeningen från Moby Dick borde fått mig att jubla, men istället känns den bara lösryckt insprängd i en textmassa. Vi som känner igen den förväntar oss mer än namedropping, och de som inte förstår den, bryr sig gissningsvis inte alls.

  Men det är så mycket annat som jag inte heller förstår i den här romanen.

  Som vad Andersson vill ha sagt, eller vem vi ska sympatisera med? Satir ska ju gärna slå uppåt för att fungera, men jag tycker att en stor del av viktskämten slår neråt, på ett osolidariskt och totalt ospännande sätt. Visst förstår jag att Andersson vill visa på fundamentalism aldrig är bra, men jag tycker aldrig att vi kommer tillräckligt djupt i frågorna för att det ska bli spännande. Och samtidigt är det för ytligt för att bli roligt. 

  Romanen spretar och kan inte bestämma sig, och jag blir direkt överraskad när jag läser i en intervju att Andersson menar att hela romanen är en kommentar till Irakkriget som pågick då den skrevs. What, tänker jag. Det syns inte direkt.

  Det finns några snygga grejer, som kopplingarna mellan artonhundratalets slaveri användes för att få tag i socker, nu i nutid övergått i att fattiga svarta föräter sig på samma vara. Och jag gillade raden:

  ”Alla placerar väl sin gränslöshet någonstans.”

  Men allt är överlag så indränkt i ironi att jag mest blir irriterad, på ett dåligt sätt. Det känns som att Andersson inte riktigt brytt sig om sitt verk, och det finns så många lager av ironi att jag inte heller bryr mig efter ett tag. Driver Andersson till och med med sin egen bok genom det här med att Kalle A och John försöker skriva? Ord som ty, åstunda, högfärdslater, cirkumflexer får mig att tänka det. Men jag vet inte. Och jag bryr mig inte.

(Finns här.)