”Klockan klämtar för dig” av Ernest Hemingway (1940)

Även om båda åkte till Spanien, och båda skrev om inbördeskriget så krigade George Orwell medan Ernest Hemingway turistade. Jag minns inte var jag läste det. Att Orwell aktivt stred i spanska inbördeskriget och därefter skrev sin ”Hyllning till Katalonien”, medan Ernest Hemingway åkte som turist, eller någon tidig slags embedded journalist, och därefter skrev ”Klockan klämtar för dig”. Oavsett hade det format min ingång i den här boken, och jag började läsningen skeptisk och med ansatsen att genomskåda Hemingway som macho och fejk. Något tiotal sidor in har jag helt glömt att jag hade bestämt mig för att inte gilla boken, jag skiter helt i om Hemingway höll något gevär eller inte, och istället rycks jag med i Hemingways målande berättelse. Genom samtal låter han proffsigt karaktärerna växa fram, utan närmare personbeskrivningar innan. I ena stunden skildras det meningsfulla i att brinna för en kamp mer än man brinner för sitt eget liv. I nästa stund visar han krigets smutsiga dödande, där få unnas en meningsfull död.

I boken följer vi Robert Jordan, en amerikansk universitetslärare i spanska, som rest till Spanien 1936 för att strida som dynamitard. Efter nästan ett års aktivt deltagande i striderna kommer han till en grupp partisaner långt in bakom de fascistiska linjerna för att, som en del av en stundande överraskningsoffensiv, spränga en strategiskt viktig bro. Han har valt att strida med kommunisterna för att han ser fascismens hot mot det Spanien han älskar, snarare än att han hyser någon fullständig tilltro till kommunismen. Jag saknar ibland en längre utläggning kring detta, Robert Jordans drivkraft som antifascist snarare än kommunist. Men då påminner jag mig om att det här inte är någon bok som syftar till att förklara själva inbördeskriget. Vi får inga förklaringar alls kring ideologiska, religiösa, ekonomiska, demografiska eller andra anledningar till kriget. Det är heller ingen romantiserad hjältehistoria Hemingway målar upp. Kanske är detta också boken allra största styrka, hade inte kampen Robert Jordan för mot fascismen lika gärna kunnat vara kampen för nationen eller rasen? Vi får inte veta speciellt mycket alls om Robert Jordans, eller de andra soldaternas, personliga drivkrafter eller ideologier. Däremot en hel del om deras lojalitet till just kampen som sådan. Nu råkar det vara friheten och kommunismen Robert Jordan slåss för, och jag relaterar därför mycket lättare till hans kamp. Det lurar mig in i att förstå hur kriget tvingar alla stridande att ljuga och bedra, både för att skydda varandra och för att skada varandra. Men boken skildrar krig, våldet är ständigt närvarande och soldaterna drivs förstås ännu längre. Allra starkast är skildringen av hur en nyligen befriad bys befolkning, tillsammans med kommunistiska soldater, låter de återstående, överlevande fascisterna springa gatlopp och därefter lynchas. En scen som ingen kan skaka av sig.

Boken har någonslags kärnbudskap kring hur striden är nödvändig - demokrati, jämlikhet och rättvisa är värden som ska försvaras, och måste föras med våld när det krävs. Men striden är omöjlig att ta utan att andra viktiga värden går förlorade. Hemingway låter exempelvis den gamle Anselmo reflektera:

”Jag tror att det efter kriget måste det införas någon form av medborgerlig botgöring ordnad så att alla kan bli renade från sitt dräpande, ty i annat fall får vi aldrig någon sann och mänsklig grund att bygga våra liv på. Dräpandet är av nöden, det vet jag, med det är likväl mycket skadligt för den som dräper..”

En annan liknande beskrivning, om Robert Jorden, efter en strid;

”Inom sig hade han också en förtvivlan som växte fram ur den sorg soldater vänder till hat för att kunna fortfara att vara soldater. Nu när allt var över kände han sig ensam, isolerad och tömd på hänförelse och han avskydde alla människor han såg.”

En annan av bokens stora behållningar annars är just Robert Jordans tvivlande tankegångar, när han tvivlar på kampen, på kommunismen, på sina kamrater, på kärleken, på sin egen kompetens och så vidare. Tankegångar som ändå alltid landar nyktert i att det är värt att kämpa med det man har mot det man rår på.

Det finns mycket mer att säga om den här boken, tolkningar kring religion, känslolöshet, Hemingways kritik av anarkisterna osv, men jag tänker avsluta med att berätta hur jag flera gånger under läsningen kommer på mig själv med att tänka på peshmergasoldaterna i Kurdistan, på hur deras strider pågår medan jag läser den här över sjuttio år gamla skildringen av gerillakrigsföringens helveten. Hur alla de soldaterna slits sönder som människor, själsligt och ibland fysiskt, oavsett om de vinner den direkta striden eller inte. Jag påminns gång på gång, av Hemingways råa och realistiska berättande, om hur otroligt gott jag har det. Samtidigt lämnas jag ändå med en känsla av saknad. En medelklassig, privilegierad saknad att ha en så konkret kamp, så viktig att mitt eget liv skulle kännas sekundärt. För klockan klämtar även för mig.

(O japp, Metallicalåten är inspirerad av den här boken. Babababaa babababaa time marches on.)