”A farewell to arms” av Ernest Hemingway (1929)

Imorgon ska jag lyssna på ett klassikersnack på Göteborgs stadsbibliotek av Christian Edvall som gjort en nyöversättning av den här boken. Nördigt och spännande, men därför känns det viktigt att hinna skriva ned mina egna tankar innan jag hör andras och påverkas av dem. En princip jag numer tillämpar varje gång jag läst ut något: jag skriver först ned mina egna och läser därefter andras tankar och recensioner.

Iallafall, "A farwell to arms" ("Farväl till vapnen" på svenska) är en semibiografisk skildring av första världskriget ur ögonen och via hjärnan på en amerikansk ambulansförare i Italien. Han förälskar sig i en brittisk sjuksköterska, och en stor del av boken utgörs av dialogen i deras relation. Jag förstår Hemingways isbergsteknik något bättre nu, den här tanken att han bara skriver en liten del av det som egentligen händer, större delen av handlingen utspelar sig bortanför raderna i boken, inne i mitt huvud. Både dialog och beskrivningar är raka och emellanåt, vid första anblicken, närmast torftiga och känslolösa. Men genom läsningen skapar hans ord närvaro, känslor och tankar. Hemingway menade att författaren hade det yttersta ansvaret att skildra sanning, större än ansvaret hos journalister eller forskare. För medan fakta kan förvrängas eller hanteras dåligt kan (ska!) en författare skapa absolut sanning i sina verk. Det är fläskigt och högtravande, men en mycket intressant tanke.

Boken liknar på flera sätt ”Klockan klämtar för dig”. En amerikan som av oklar anledning befinner sig i krig i Europa, ett krig som skildras i bakgrunden av en primär berättelse kring kärlek mellan en amerikansk officer och en oskyldig, vacker, blyg, artig, europeisk kvinna. Låter kanske torrt, men låt inte det avskräcka någon läsning, boken är så mycket större än ramhandlingen och minns att boken är gammal, kvinnosynen förändrad. Jag förlåter iallafall Hemingway. För behöver han den oskuldsfulla kvinnan för att berätta sina storslagna berättelser så är det ok med mig.
En intressant skillnad mellan de båda böckerna är däremot att i Farväl till vapnen är både existensen och kriget fyllt av fasa och meningslöst lidande, medan i Klockan klämtar för dig finns något vackert och storslaget i både existens och krig. Givetvis var första världskriget ett annat krig än Spanska inbördeskriget och min jämförelse haltar på flera vis, men jag tycker ändå det är intressant att den så tydligt pacifistiska boken kom först.

Den här boken får mig aldrig att gråta, den står där i stark kontrast till nyss lästa "Nässlorna blomma" som snarare naket blottar känslor på varenda rad. Hemingways magi fungerar annorlunda, och lämnar mig tom, liten men kärleksfull. Tom inför världens grymhet och mänsklighetens meningslösa lidande, tom och ödmjuk inför de lidanden vi alla brottas med. Helt hopplöst blir det inte, för han skildrar lika skickligt det vackra i tillvaron, kärleken i relationerna till andra människor.

Hemingway skrev sina böcker med ansatsen att skapa minnen i läsaren. Alltså inte minnen som i att minnas att vi läst boken, utan vi ska minnas historien som om vi upplevt det själva – som att det vore våra egna minnen. Det låter kanske skruvat, men jag sitter här nu och nästan minns henne. Jag minns bilkaravanen genom bergen. Jag minns regnet och den långa turen med roddbåten. Jag minns sjukhusen.

(Den här boken innehåller en av de vackraste passager jag någonsin läst. Men jag tänker inte citera den här för den bör inte ryckas ur sitt sammanhang. Den är på sidan 216 i den här utgåvan.)  
Låna bibblan, köp den engelska ovan eller den svenska översättningen här