"Something wicked this way comes" av Ray Bradbury (1962)

Ännu en bok av min personlige husgud Ray Bradbury. En bok som delar mycket med andra av hans verk. Kanske främst "Blommande vin", en fin grundhistoria om två pojkar i trettonårsåldern som lever i ett sommarlov av äventyr. Vi har också en mystisk spegelvärld, nöjesfält, dvärgar, spåkvinnor, höst, häxor och helkroppstatuerade män, teman som återkommer i till exempel ”The illustrated man” och ”The october country”. Emellanåt kanske väl upprepande men Bradbury skriver så vackert, och det är teman som han sköter fantastiskt bra. Den här boken har en dimensionen av fantasy och skräck mer likt ”The october country” än ”Blommande vin”, och det är till dess fördel. Bradbury må skildra barndom fantastiskt, men det är skrämmas och ge existensiell svindel han är allra bäst på.

Bradbury bygger många minnesvärda scener, som exempelvis när pojkarna jagas mellan bokhyllorna genom ett nattstängt bibliotek, eller när freakshowen/loppcirkusen paraderar genom staden till synes för att roa. Men framförallt är det en scen som etsar sig fast hos mig, för att den kryddades oväntat av verkligheten. Våra huvudpersoner är eftersökta av en luftballong, som rör sig tyst över hustaken med en blind spåhäxa hängande under korgen, hon söker med sina extra sinnen. Det är en obehagligt krypande scen, Bradbury skildrar vackert hur ballongen ger sig till känna genom små ljud i vinden, och häxan hänger obehagligt där under och sträcker ut sina spretiga fingrar, trevar och ”känner” var pojkarna är. När jag läser den här scenen hör jag plötsligt ett ljud utanför mitt kvällsöppna fönster – från en riktig, jävla luftballong! Mitt hjärta rusar, men jag dristar mig till att se om det hänger någon häxa under ballongen ovan vårt hus. Jag pustar ut när jag konstaterar att det bara är någon av de vanliga turistturerna som njuter av Göteborgsvåren. 

Den här boken är också läsvärd för den fantastiska skildringen av den olycklige, intellektuelle, äldre pappan och hans relation till sin son, och hur de inför ett gemensam yttre hot lär känna varandra. Jag vet inget om Bradburys privatliv, men det känns inte som en långsökt gissning att den här pappan är Bradbury själv. Han befäster sin position som husgud hos mig mot slutet när vi berättelsen balanserar mellan att vara krypigt obehaglig och tvinga mig fundera över döden och vad det innebär att åldras.

(Den här boken har filmatiserats, och även om jag gissar att mycket av bokens storslagenhet i tankarna kring existensen går förlorat i bytet av medium så kommer filmen vara sevärd som skräckfilm, just i hur den här uppbyggd i tydliga men fantasifulla scener. Köp boken här, här, här, här )