"To here and the easel" av Theodore Sturgeon (1973)

Theodore Sturgeon är känd som en av giganterna från scifins storhetstid, dels som en fantasifull historieskapare men kanske främst en litterär begåvning som utmärker sig i genrén. Han är värd sitt rykte. Sturgeon bygger en närvaro i texten som skapar en speciell delaktighet hos mig som läsare, ibland en närmast interaktiv känsla. I en av novellerna får han mig att känna att novellen tittar tillbaka på mig, och den verkar veta mer om mig än jag om den. Sturgeon överraskar mig i nästan varje novell, och hans sprudlande berättande ändrar gärna karaktär och form allteftersom, vilket gör att handlingen blir svårspådd, kreativ och underhållande. Däremot så blir jag lite irriterad på hans beskrivningar av ”Kvinnor som är så vackra att män inte klarar titta på dem”, det är en tröttsam beskrivning som inte blir bättre av att den används i flera noveller..

To there and the easel är novellen som inleder samlingen. När jag läst de första 20 sidorna börjar jag om, då jag inte förstod den alls. Men när jag börjar om hittar jag helt rätt, och läser en berättelse om en målare med målarkramp, arg som ett bi och full av vanföreställningar. Konstnären svajjar mellan tafatt verklighet och en drömd värld som tapper riddare, men gränsen mellan de två världarna är otydlig, och när en Miss Brandt dyker upp i båda världarna, med massor av pengar och ansatsen att rädda honom ur hans kreativa öken, blir det kris hos vår huvudperson. Novellen ger tänkvärda kommentarer om konst, om kapitalism och materialism, om pengar, borgerlighet och vad som gör något vackert. Jag läser också in en gliring till postmodernismen i konstnärens identitetskris, och Sturgeon låter ibland huvudpersonen vara så sarkastisk mot sig själv att jag fnissar rakt ut.

The skills of Xanandu är en rymdresenovell, om hur mänskligheten behövt sprida sig i rymden efter att jorden gått under. En utsänd från en auktoritärt styrd teknokratisk planet kommer till en anarkistisk och naturnära kultur med den illa dolda avsikten att erövra deras kunskap och rikedomar. Även om jag tycker det skruvade, finurliga slutet går för fort som är det här en fin berättelse om hur omgivningen skapar individen, om västs förmåga att se sig själva som de fulländade och de upplysta. Den här novellen osar både Ray Bradbury och Leguins ”Shevek”. Jag gottar mig och fantiserar att James Cameron nog läste den här innan han skapade ”Avatar”.

The Perfect Host är den novellen jag upplever som interaktiv, och även om jag klurar ut slutet väl tidigt så tappar den inte sin kraft. The Graveyard reader leker kul med tankarna som rör sig i våra huvuden när vi läser inskriptionerna på okända personers gravstenar, när vi försöker bilda oss en uppfattning om vilka de varit, vilka liv de levt.

Shottle Bop är en krypande, överraskande, men samtidigt klassisk spökhistoria som avslutar samlingen på ett fullkomligt underbart sätt. En man får oväntat förmågan att prata med spöken, och låta levande träffa dem. Men han vårdar inte sin gåva som han borde.. Som i de andra novellerna bygger Sturgeon logiskt och snabbt upp trovärdiga världar, och mot slutet så faller lager efter lager av handling, tills jag slår ihop boken och kommer på mig själv med att stirra rakt ut genom mitt mörka fönster och känna kårarna krypa efter ryggen. Jag trodde ju inte på spöken innan..

(Just den här samlingen hittar du på antikvariatet. Men de här novellerna verkar finnas i andra samlingar lättare att få tag i också, tex den här eller den här.)