"Coraline" av Neil Gaiman (2002)

Om ni regelbundet läser min blogg (jag vet att ni finns, och jag är himla glad i er!) kan ni inte missat att jag snöat på Neil Gaiman senaste månaderna. Coraline är lika fantasifull och medtyckande som allt jag tidigare läst av honom, med skillnaden att här är målgruppen ungdomar. Men det funkar utmärkt på min trettiotreåriga fantasi också. Här har vi en modern "Alice i Underlandet"!

Boken handlar om tolvåriga Coraline som tillsammans med sina föräldrar flyttar in i en ny lägenhet. I deras nya hem finns en igenmurad dörr, ett minne efter tiden då huset var en enfamiljshus och dörren då ledde till ytterligare ett rum, ett rum som nu hör till nästa lägenhet. Coraline upptäcker att ibland kan hon öppna den här dörren och den leder till en parallellvärld, väldigt lik hennes egen men där delar av hennes omgivning är drastiskt annorlunda. Exempelvis har hennes andra mamma och pappa har byxknappar istället för ögon, och hon blir vän med en kufisk, talande katt.

I förordet skriver Gaiman att metaberättelsen är den om hur mod inte är att aldrig vara rädd, utan att göra det rätta trots att man är rädd. Ett ädelt och tänkvärt budskap, men jag hakar upp mig på att Coralines rädsla dröjer lite för länge innan den visar sig. Den skildras fantastiskt, när den väl kommer. Tyvärr tappar berättelsen ett uns av sin trovärdighet i och med detta. Men förutom det håller hela boken bästa Gaimanklass, jag kan inte låta bli att lyfta ut några vackra,

”As pale as a moon in the daytime sky”

”Always easier to be afraid of something you cannot see.” 

Gaiman är den moderna fantasyns fanbärare, inte bara för sin fantasi och sitt fantastiska språk, utan också för sättet han skildrar små, vardagliga detaljer. Metaforen med ansiktet som slätas ut likt jäsande bröddeg är helt perfekt (glömde anteckna sidnumret, orkar inte leta upp det igen och kan därför inte återge exakt), men varför använder han den två gånger? Jag tycker det ruckar lite på läsmagin, tyvärr. Men, oj vad jag längtar efter att få läsa den här boken med mina barn, skynda er att fylla tvåsiffrigt så vi får dela det mycket Ray Bradburyska slutet!

(Finns filmateiserad som jag såklart måste se. Köp här, här, här, här och på massa fler ställen. Eller bibblan, eller hos vännen - tack för lånet Lars!)