"De fördömda" av Joyce Carol Oates (2013)

Joyce Carol Oates är en högproduktiv och ständig Nobelpriskandidat som jag inte läst nåt av tidigare, men när jag råkade få veta att ”De fördömda” skulle vara en gotisk spökhistoria modell större blev jag intresserad, och det här är rätt bra. Boken lämnar inget bestående hos mig, men det är högkvalitativ underhållning.

Berättaren är en skum, lite opålitlig, ibland rasisitisk, historiker som lik en besatt samlat och granskat källor kring ett serie hemska händelser i Princeton åren 1905-06. Boken utgör hans krönika över allt det material han samlat, och genom att låta historikern redovisa från olika personers dagböcker eller andra bevarade dokument blir kapitlen härligt spretiga och olika, vilket ökar trovärdigheten samtidigt som det skapar en spänning kring vem historikern är och varför han, så sent som 1984, verkar ägna sitt liv åt just den här berättelsen. Men hans syfte verkar ädelt och i nedanstående citat förklarar han något som många andra författare och journalister skulle må gott åt att reflektera några varv över;

”De fördömda är nämligen avsett att vara ett verk av ifrågasättande moralisk komplexitet, inte ett ”sensationslystet” uppkok på en gammal och förskräcklig skandal, som skulle må mycket bättre av att få ruttna i sin grav.”

Att Oates fräckt använder sig av verkliga personer i sin fiktiva berättelse ökar också verklighetskänslan, exempelvis får tre av USAs presidenter får vara med; Teddy Roosevelt, Groover Cleveland och Woodrow Wilson. Tre stora författare tar också plats i handlingen; Jack London, Upton Sinclair och Mark Twain. Ett väldigt kul berättargrepp!

Jag går inte djupare på handlingen då den innehåller många lager och tvister, och handlingen drivs framåt av frågor kring vad som är verkligt och påhittat eller inbillat. Finns en förbannelse och vem är isåfall drabbad? Håller den blivande bruden på att bli galen, eller är hon bara kär i en annan? Varför har den unge pojken så svårt att koncentrera sig? Var det en vålnad utanför fönstret, eller hade han bara sovit dåligt? osv.

Långa bitar av boken är beskrivningar av universitetet, av Princeton, av livet i början av 1900-talet och så vidare. Det är välskrivet och bygger stämning inför de mer obehagliga episoderna, men jag tror samtidigt att det gör att många skulle tycka att den här boken är svårläst och kanske rent av långtråkig. Men det ger en fast grund till episoderna av klassisk krypande skräck där Oates aldrig helt låter oss slappna av, för vem ska få överleva? Vem är offer och vem är skurk?

"De fördömda" är en vacker skildring av klass, av makt och romantik, men tyvärr är det ändå det bara två av alla de karaktärer som på de 700 sidorna presenteras som jag på riktigt känner för, Josiah Slade och Miss Adelaide. Den senare karaktären är bokens stora behållning. En invalidiserad (?), rik och barnlös kvinna som från sin sjuksäng följer Princetons alla händelser så gott hon kan, genom skvaller och nyheter, och skriver ned sina redogörelser i en kodad dagbok som vår berättande historiker lyckats dechiffrera. Miss Adelaide läser och reflekterar samtidigt mycket kring ”förbjuden” litteratur som får mig att le igenkännande flera gånger, teosofen Madame Blavatsy som ett exempel. Boken innehåller också, förutom de längsta meningar av semikolon jag någonsin läst, också en oförglömlig scen där den odräglige och onyktre Jack London raljerar med den nyktre, vegetarianen Upton Sinclair. En annan scen och tankegång jag kommer bära med mig är den när ”Träskslottets herre” pratar om barn;

”..och är inte 'ett barn' en tidig version, eller en parodi på oss själva? - en bild av vår förlorade oskuld och våra krossade förhoppningar? Och värst av allt, är inte 'ett barn' någon som kommer att ersätta oss själva?”

Joyce Carol Oates lyckas inte ändra min syn på¨något större i tillvaron, hon skrämmer aldrig helt skiten ur mig, och berör mig heller inte i hjärtat. Men hon underhåller mig grundligt, och visst puttar hon till glorian jag satt på Jack London..

(Jag firar mer än 2000 sidvisningar av bloggen idag, väldigt roligt att se att ni är åtminstone några stycken som uppskattar det jag skriver här. Kul! Kommentera gärna, säg emot eller beröm eller diskutera eller fortsätt bara läs.)

(Köp här, här, här, här eller såklart låna på bibblan)