”Döda själar” av Nikolaj Gogol (1840)

Efter att min vän Tor redogjort för det otroligt sorgliga slutet på Nikolaj Gogols liv blev jag nyfiken på att läsa något av hans verk, och hittade den här fantastiska, mångbottnade, titeln i magasinet på Partillebibblan.

”Döda själar” handlar till ytan om Pavel Ivanovitj Tjitjikov, en skojare som reser runt på den ryska landsbygden och köper upp godsägares döda livegna bönder. Genom fiffel och båg planerar han göra sig rik på att köpa upp pappren på dessa döda, men inte till staten inrapporterade, bönderna och använda dem för att fejka förmögenhet, eventuellt belåna på falska grunder. Boken är, trots titeln, långt ifrån skräckgenrén, men den förtvivlan inför existensen boken lämnar mig med är mångt mycket starkare än de mest hemska skräckberättelser. Istället bjuder Gogol på en välformulerad och svidande satir, jag skrattar ibland rakt ut, anmärkningsvärt då ju humor annars ska vara en färskvara (kanske gäller inte det talessättet svart humor?). Gogol attackerar hejvilt, hårdast går han åt de förmögna som fyller sina liv av meningslösheter, av tomma kulturella bedövningar, irrelevanta bjudningar, långa artiga samtal utan substans. Korruption och mutor är regel och inte undantag, och vår huvudperson kommer undan med allt större bedrägerier och lögner i jakten på rikedom och egendom. I och med Gogols skildring av de rika får bokens titel ytterligare en betydelse. Men Gogol skildrar livegna som boskap utan egna tankar eller värde, en tredje botten till titeln, så tro inte ”Döda själar” är någon arbetarromantik. 

De långa, slingriga samtalen proppade med tomma ord driver berättelsen framåt, artigheterna och flosklerna följer varandra oavbrutet. Inledningsvis uppskattade jag det, fick så mycket inspiration att jag började fila på en egen novell i liknande språkbruk och uppbyggnad, men mot slutet av den drygt 300 sidor långa boken har jag tröttnat en aning på att läsa de långa, om än skickligt skrivna, meningarna. Kanske är det jag som intellektuellt helt enkelt inte klarar hänga med i Gogols förtvivlan, i hans katt-och-råtta-lek med mig som läsare. Jag kommer läsa om den här boken, och slutet är väl värt att vänta på..

Vi får inte veta mycket om ”Vår arme berättare”, narrativet i boken, men utan att ha fördjupat mig i Gogol är det svårt att inte läsa in det som att det är han som berättar. För Gogol verkar ha varit en öm person, han ska exempelvis ha eldat upp de två uppföljande delarna till ”Döda själar”, då tanken ska ha varit en trilogi likt Dantes, där ”Döda själar” är Gogols ”Inferno”. Utan att hävda att jag förstått speciellt mycket Dante antar jag att parallellen utgörs i hur alla ter sig fördömda och förtappade, alla är syndare. Jag kan se framför mig hur alla karaktärerna i Gogols bok dyker upp i de olika nivåerna av helvetet hos Dante.

Många gånger sitter jag och tycker synd om Gogol/narrativet. Berättaren gör exempelvis långa utläggningar om ”hur samtiden inte erkänner 'det sublima löjet' (Gogols egna verk, min anm.) som ädel lyrik och inte ser avgrunden mellan den och gycklarens narraktiga krumsprång”. Han verkar också ha besuttit ett oerhört madonnakomplex, och målar upp kvinnor som helt ouppnåeliga, åtråvärda och fantastiska men omöjliga att förstå, ”vad ska man egentligen säga om dem? Ni kan ju själv försöka alla deras skiftande ansiktsuttryck och ni kommer aldrig lyckas! Enbart deras ögon är som ett oändligt rike”.

I inledningen på den avslutande delen skriver han hårt om sin egen kapacitet:

”Vad skall det tjäna till att ständigt skildra vår tillvaros fattigdom och ofullkomlighet och dra fram människotyper från de mest avlägsna och gudförgätna avkrokar av vårt land? Men vad skall man göra om författaren nu en gång är sådan och han, plågad av sin egen ofullkomlighet, inte kan skildra någonting annat än bara vår tillvaros fattigdom och elände och ofullkomlighet och dra fram människotyper från de mest avlägsna och gudförgätna avkrokar av vårt land?”

Och både författare och karaktärer är som sagt syndare, ogudaktiga, ovärdiga.

Gogol fastade sig själv till döds, av rädsla för den femte dödssynden, frosseri. Han var ungkarl hela sitt liv, och blev efter vad jag förstår inte erkänd som geni förrän i samband med och efter sin bortgång. Han eldade upp många av sina verk innan de hann publiceras.. Är det nån jag unnar komma till nån himmel är det Nikolaj Gogol, den ensamme, självhatande men verbale ältaren.

"Döda själar" har massor av bottnar, många tolkningar och metaforer, så jag är säkert ute och cyklar med flera av mina tankar. Oavsett är det givetvis ett fantastiskt betyg till en så gammal bok är just att den får mig att tänka.

(Köp här, här, här, här, eller låna bibblan)