Jag är så svag för musikbiografier,
och hittade den här boken för 40 kronor i Grebbestad, om ett band
jag älskat mycket och som fortfarande ligger mig varmt om hjärtat,
Turbonegro! Läser du ända till slutet lovar jag avslöja vilken av
dem jag alltid varit smygförälskad i..
Turbonegro är det norska band som,
bortsett black metal, gjort störst avtryck på internationell
punkrock. Med sin urspårade blandning av bredbent rock,
böganspelningar, jeans och provokationer har de älskats och hatats
sedan starten. Med en genomtänkt, visuell och stöddig liveakt
snuddande nära performancekonst. Exempelvis valde de homovibben
utifrån tanken ”Vad är punkare och hårdrockare mest rädda för?”
Boken är uppkäftigt skriven, av en
norsk musikjournalist som inte anstränger sig för att dölja att
han är en stor turbofan. Det är fantastiskt skönt med en
rockjournalist som inte framhäver sig själv, men i den här boken
lyser han väl mycket med sin frånvaro. Akademikern i mig undrar var
källorna är? Uppenbarligen har han kommit dem in på livet på ett
sätt inte många har, Tubronegro har gjort sport av att inte svara
allvarligt på intervjuer och bygger hela tiden på myterna om sig
själva.
Vi bjuds på anekdot på anekdot på
anekdot. Allt roar mer än oroar. Vi bjuds också grundliga
genomgångar av varje studioalbum, på det nördiga fanets vis.
Emellanåt blir det tyvärr fånigt okritiskt hyllande, det staplas
livebeskrivningar som om inga spelningar följde några mönster utan
det alltid var ett kreativ utlopp av känslor. Och visst, Turbonegro
är ett underbart liveband, men till och med lilla jag har sett dem
tillräckligt många gånger för att exempelvis känna igen Påls
inövade skutt upp på keyboarden. Inget fel i det, men nyansen
saknas i boken, och då kan man fundera över vad mer som utelämnas
i hyllningen.
Boken marknadsförs som ”Nordens The
Dirt”, men innehåller inte alls lika mycket sex som The Dirt.
Däremot en del rent fåniga kommentarer om ”erövringar”
bandmedlemmar gjort, och jag blir provocerad (på ett dåligt sätt)
av hur en så fin bok med bilder och illustrationer kan få gå i
tryck med så många stav- och syftningsfel. Men det är nog
översättarens fel snarare än författarens.
Rocknörden i mig gottar sig åt detaljer
som exempelvis att Turbo gjorde en turné på nittiotalet med
parollen ”Free Burzum!”, och att Necrobutcher från Mayhem och
Happy-Tom är barndomskompisar, att Mastodon trots sin egen storhet frivilligt var förband till Turbonegro. Mer besviket konstaterar jag i slutet
att boken kom redan 2007, och sångaren Hank Von Helvetes slutgiltiga
uppbrott med gruppen finns därför inte med. Mycket av Hanks demoner
och drogproblem hanteras i boken, men jag saknar djup om hans
ångest, och jag skulle gärna läst mer om hur han hittade Gud. Eller om Happy-Toms depressioner. Och så vidare. Men
djup är inte Tubronegro. Intelligent med genomtänkt ytlighet, men utan djup.
Och det slår mig med full kraft vilken
hycklare jag är, som älskar Turbonegro, men dissat Eddie Meduza för
hans barnslighet. För Turbonegro är otroligt barnsliga, kompromisslösa
och krångliga. Barnsligt och genialt behöver inte vara motsatser.
(Och det var den feminine leadgitarristen Euroboy
som jag önskade skulle upptäcka min förälskade blick i mitt
finniga fejs i publikhavet..)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar