lördag 22 juli 2017

”Amerikana” av Don Delillo (1971)


Bitter postmodern satir om sjuttiotalets USA, med ett knivskarpt och kärnfullt språk. Samtidigt som det finns vissa vibbar av både Jack Kerouac (resandet, letandet), Karl-Ove Knausgård (skildrandet av människors beteenden), Ernest Hemingway (det hårda, kompromisslösa språket) och Naomi Klein (reklam- och konsumtionskritiken). Men Delillo är mer cynisk än de andra, helt ickeförlåtande i sin människosyn. Det här är ingen hjärtlig berättelse. 

Vi får följa en populär filmare som i en flyktig medievärld redan som relativt ung byggt sig ett namn och en position, vilket nu verkar göra honom mer frustrerad än trygg. Trots att han är vit, snygg och framgångsrik (eller just därför?) skiter han i allt det han byggt upp, och ger sig av på en husbilsresa genom USA i jakt på att hitta något värt att skildra, något värt att känna, något som är verkligt. Men inget fungerar, inte samhället, inga relationer, inga arbeten. Kapitalismen har urholkat alla individer, inget har något värde i längden och allt flyter omkring. Det slår mig att dagens hipsterkultur inte är den första att missta konsumtion för konst. Eller kanske snarare har hipsters funnits längre än jag förstått.

”Det fanns ingen tid att komma ihåg något eftersom det alltid dök upp något annat – en ny storfilm, en tjusig ny pub eller restaurang, en härlig ny herrbutik, boutique, skidbacke, beach house eller rockgrupp.”



Delillo väcker också tankar kring manlighet, även om jag tror att han kanske snarare avser att mänskligheten har svårt att knyta an till varandra, svårigheter att hitta något att tro på, något bestående, något med riktigt djup. Vår huvudperson föredrar till exempel att vakna ensam, eftersom ensamhet inte kräver några löften. En annan vacker formulering som fastnade hos mig var en om mode:

”Alla färger är i grunden grå, så länge alla bär den”


Med sina briljant iakttagande meningarna blottar Delillo den lilla, materiella människan. Delillo river den amerikanska drömmen i pyttesmå bitar och lämnar oss att tänka ut vår mening själva, utan konsumtion, reklam eller materialism.
Jag har läst den nya, välgjorda översättningen av Caj Lundgren (som också översatt bland annat ”Apelsin med ett urverk”. Jag förvånas inte över att höra att Delillo brukar nämnas i nobelprissammanhang, svindlande att detta är hans 36 år gamla debutbok! Det ska bli intressant att läsa något av Delillos nyare verk.

(Köp här, här, här, här, här, här)

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar