Bitter postmodern satir om sjuttiotalets USA,
med ett knivskarpt och kärnfullt språk. Samtidigt som det finns
vissa vibbar av både Jack Kerouac (resandet, letandet), Karl-Ove
Knausgård (skildrandet av människors beteenden), Ernest
Hemingway (det hårda, kompromisslösa språket) och Naomi Klein (reklam- och konsumtionskritiken). Men Delillo är mer
cynisk än de andra, helt ickeförlåtande i sin människosyn. Det
här är ingen hjärtlig berättelse.
Vi får följa en populär filmare som
i en flyktig medievärld redan som relativt ung byggt sig ett namn
och en position, vilket nu verkar göra honom mer frustrerad än
trygg. Trots att han är vit, snygg och framgångsrik (eller just därför?) skiter han i allt det han byggt upp,
och ger sig av på en husbilsresa genom USA i jakt på att hitta
något värt att skildra, något värt att känna, något som är verkligt. Men inget fungerar,
inte samhället, inga relationer, inga arbeten. Kapitalismen har
urholkat alla individer, inget har något värde i längden och allt
flyter omkring. Det slår mig att dagens hipsterkultur inte är
den första att missta konsumtion för konst. Eller kanske snarare
har hipsters funnits längre än jag förstått.
”Det fanns ingen tid att komma ihåg
något eftersom det alltid dök upp något annat – en ny storfilm,
en tjusig ny pub eller restaurang, en härlig ny herrbutik, boutique,
skidbacke, beach house eller rockgrupp.”
Delillo väcker också tankar kring
manlighet, även om jag tror att han kanske snarare avser att
mänskligheten har svårt att knyta an till varandra, svårigheter
att hitta något att tro på, något bestående, något med riktigt
djup. Vår huvudperson föredrar till exempel att vakna ensam,
eftersom ensamhet inte kräver några löften. En annan vacker
formulering som fastnade hos mig var en om mode:
”Alla färger är i grunden grå, så
länge alla bär den”
Med sina briljant iakttagande
meningarna blottar Delillo den lilla, materiella människan. Delillo river den amerikanska drömmen i pyttesmå bitar och lämnar oss att tänka ut vår mening själva, utan konsumtion, reklam eller materialism.
Jag har läst den nya, välgjorda
översättningen av Caj Lundgren (som också översatt bland annat
”Apelsin med ett urverk”. Jag förvånas inte över att höra att Delillo brukar nämnas i nobelprissammanhang, svindlande att detta är hans 36 år gamla debutbok! Det ska bli intressant att läsa något av Delillos nyare verk.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar