Vi börjar med omslaget? Själlösare
går ju inte att åstadkomma, ens med flit!? Jag ser framför mig hur
kreativiteten måste ha flödat på redigeringsmötet:
- Hmm, boken innehåller ju kärlek
– vi klipper in en bild på Cupid!
- Ja! Och den innehåller tåg – hmmm
– ja, vi klipper in ett tåg!
- Och två tanter! Och en man i
rullstol!
- Och den utspelar sig ju i Paris, så
Eiffeltornet är en jättebra symbol för den staden!
- Och glöm inte att böcker och en
skrivande kvinna spelar roll i boken.
- Nejdå, vi klipper in bilder på en
boksida och en tjej med penna och papper också!
Tillsammans med titeln (försök läsa den högt) utstrålade omslaget redan på
biblioteket att jag borde ställa tillbaka den i hyllan. Feelgood och precis
lagom gulligt brytande av vardagslunken, utan att riskera att bli minsta
lilla kontroversiell. Men eftersom romanen utgör kurslitteratur fick
jag motvilligt släpa hem den. Det skulle tyvärr visa sig rätt kvickt att mitt första intryck
varit helt korrekt.
Ramberättelsen är om Guylain, en
socialt halvlyckad man i trettioårsåldern vars vänner är
arbetskolleger och en guldfisk. Hans arbete går ut på att sköta en
stor maskin som omvandlar gamla böcker tillbaka till pappersmassa.
För att kämpa mot monotonin i tillvaron läser Guylain högt på
pendeltåget. Berättelsen tar fart när Guylain hittar ett USB-minne
på tåget, och samtidigt blir tillfrågad av två äldre damer om en
privat högläsning.
Romanens metahandling är om vänskap,
kärlek och om litteraturens fuktion som krydda, ryggrad och bakgrund
till vår grå vardag.
Det finns kreativa scener, till exempel när en gammal lärarinna som högläser porr på äldreboende, och
underliga karaktärer som Guiseppe som förlorat sina ben i den
gigantiska papperstuggen på fabriken, och som därefter ägnar livet åt
att hitta de böcker som tryckts av den pappersmassa som innehåller
hans förlorade ben. Dessutom finns ett fint budskap invävt, att litteratur är för alla. Så, varför fungerar inte den här romanen?
Feelgood är överlag en konstig genré.
När folk bara är fina vänner och de som blir kära får varann, då
förstår jag inte varför jag ska läsa det. Jag behöver konflikt,
elände, dramatik, svärta, provokationer. Utan sånt blir jag bara
irriterad på att en författare försöker få mig glad och
hoppfull.
Om det är översättningen eller
originalfranskan som är klyschig och intetsägande kan jag inte
avgöra. Men meningar som exempelvis ”Gudars skymning, det var
precis vad han befarat. Det barkade käpprätt åt skogen.” och
beskringar ”som lök på laxen” väcker inte direkt
intresse. Dessutom används ”att lösa världsproblem” som
kreativt sätt att skildra vänskaplig dialog. Inget fel i det, men
när formuleringen dyker upp först i berättarrösten, och sedan i
dialogen så blottar författaren (alternativt översättaren) sig.
Det blir alltför tydligt att samma person hittat på alltsammans. Om
man använder olika källor och berättargrepp i sin roman så bör
man anstränga sig för att variera språk och uttryck, annars faller
man på eget grepp. Istället för att vinna trovärdighet som tappar
man den.
Idén att gestalta stycken av romanen
som högläsningar är kul, men eftersom det är så många
brottstycken av text som ibland högläses och ibland bara återges
för mig som läsare att ta del av, blir det svårt att sortera genom
romanens gång. Speciellt då Guylain börjar fördjupa sig i
USB-minnet, därefter blandas inre och höglästa textstycken
hejvilt, och det fungerar inte för mig. En skillnad mellan vad som
är högläst och inte skulle hjälpt läsupplevelsen.
Jag ser ju att boken vill ge mig vettiga tankar. Om böcker som förgängliga objekt, att de inte alls
är så statiska som vi inbillar oss. Det påminner mig om att jag
som skrivande aldrig ska skriva för att bli känd eller odödlig,
eftersom nästan allt som publiceras efter ett tag ändå hamnar på
tippen. Själva pappersboken ska inte vara slutmålet, utan det måste
vara att lyckas beröra en annan människa. Det som händer inuti,
för en liten-liten stund, innan nästa intryck kommer, det är
vardagslitteraturens magi.
Jag är liksom helt med på de gulliga
budskapen, att meningen med livet är att söka efter något, att
litteratur blåser liv i den dödaste tillvaro och att alla människor
har historier värda att lyssna på. Men mysighet är svårt, och när
författaren försöker såhär skitnödigt så blir jag aldrig
hjärtevarm, utan bara irriterad och ointresserad.
Gissa om den slutar lyckligt?
Snark!
Köp inte den här boken.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar