”Farväl till Berlin” av Christopher Isherwood (1939, 2009)

Att läsa ”Farväl till Berlin” är som att rikta i ett detaljerat teleskop bakåt i tiden, mot Berlin och tiden mellan första och andra världskriget. Nazisterna nosar på makten, men ses fortfarande ömsom som hot, ömsom som fars. Inflationen skymtar, men framförallt ser vi små scener, bilder, personer och händelser, avtryck från som levde sina liv trots historiens gång. Isherwood är känd för sin impressionism, vilket jag förstår som konsten att hastigt skildra något så som det upplevs just i den stunden. Tanken att det är konstens verkligaste uttryck, snarare än att brodera ut detaljer i efterhand, vilket alltid avviker en aning från hur det verkligen var. Det gestaltas tydligt i ett känt citat från första sidan av den här boken:

      ”Jag är en kamera med öppen slutare, helt passiv, mekaniskt registrerande. Jag registrerar mannen som rakar sig i fönstret mitt emot, kvinnan i kimono som tvättar håret. En dag måste allt detta framkallas, kopieras omsorgsfullt, fixeras.”

      Det är en spännande tanke, och även om jag från början stör mig på ansatsen att något mänskligt kan vara helt objektivt, så märker jag snabbt att ”Farväl till Berlin” verkligen vibrerar av liv. Jag ser badstränder, persikoansikten, vinterbadare framför mig. Gubben Landauer, den bråkiga och charmiga familjen Nowak. Sally Bowles borgerliga självupptagenhet får mig att tänka på Anaïs Nin. Och så vidare. Det är vackert och levande, men en lång bit in i läsningen undrar jag fortfarande vad jag ska ha alla bilder och karaktärer till.

      Sedan börjar jag ana varför Isherwood är relevant även idag. Dels för läsglädjen i sig förstås, men också den simpla men svindlande tanken att folk var folk även förr i tiden, att många problem de brottades med är samma sorts bekymmer som gäckar oss idag. Jag ser först och tydligast de insmugna politiska insikterna, av typen:

      ”Den politiska moralen är sannerligen deprimerande; dessa människor kan förmås att tro på vad som helst eller vem som helst.”

”Nazisterna kanske skriver som skolpojkar, men de kan ta sig till vad som helst. Det är just därför de är så farliga. Folk skrattar åt dem in i det sista..”

      Det är såklart piss att historien upprepar sig kring NMR och så vidare, men sedan inser jag att Isherwoods karaktärer också finns i min omgivning.

”Han behandlar oss alla som barn […] Han berättar historier för oss. Han är sympatisk, charmerande. Men hans gester, när han bjuder mig på ett glas vin eller en cigarrett, doftar arrogans […]. Han tänker inte berätta för mig vad han verkligen tänker, och han föraktar mig därför att jag inte vet det.”

”Folk som aldrig låter sig luras är så trista.”

      Det gamla snacket kring att allt kanske inte är värt att göra, men det mesta är värt att skriva om, dyker upp i skallen på mig. Jag funderar över upplägget i ”Farväl till Berlin”, två inramande novellaktiga historier i början och slutet, och ett antal mer fristående berättelser däremellan, bilder tillsammans en helhet. Så slår det mig att kameran aldrig riktas rakt på homosexualiteten, utan den anar vi bara utanför. En ouppmärksam läsare kanske inte ens märker att den är där. Alltså ser jag inte allt i Ishwerwoods teleskop, vissa saker måste ändå min fantasi bygga ihop. Isherwood planterar mot slutet en liknande frågeställning, som lyfter läsupplevelsen från bra till stor.

      Det förvånar mig inte att sedan internetnörda fram att Isherwood blev vedantatroende. En slags hindu som bland annat ser världen som att det finns en definitiv sanning, en objektiv verklighet där vi alla hänger samman (individuella själen atman är bara en del av den stora gemensamma världssjälen brahman osv), men att ytterst få människor faktiskt kan se tillvaron på det viset. Istället ser vi maya, en slöja över den sanna tillvaron, där vi bara kan ana vårt universums konstruktion och sammansättning. Ana den genom att se likheter mellan människor. Ana genom att se likheter mellan tider. Jag tänker mig Isherwoods teleskop tillbaka till trettiotalets Berlin som en gestaltning av precis detta.

(Ursäkta flummig avslutning, fick feeling.. Blir ni nyfikna på att fördjupa er i det där kan ni googla och youtuba exempelvis Ram Dass.

Känns annars givet att Carl Johan Vallgren läste ”Farväl till Berlin” innan han skrev Kunzelmann & Kunzelmann, en bok som också utspelar sig i Berlins manliga homoliv på trettiotalet. 

Shoppa här eller här eller låna bibblan.)