"Döden är bara början" av Gunilla Jonsson och Michael Petersén (2018)

På min rollspelande tonårstid runt millenieskiftet spelade jag lite Mutant men nästan uteslutande Drakar och Demoner. Vi tyckte det var kul och ofarligt. Däremot var vi lite, outtalat och ospecifikt, rädda för skräckspelen Chock och Kult. De rollspelen hade en aura av riktig farlighet runt sig, och även om jag var nyfiken så vågade jag aldrig mer än nosa på kartonger och böcker.
   Jag har sedan dess lärt mig att Kult var svenskskapat och sannolikt en av anledningarna till att nittotalets rollspelsvåg drunknade i moralpanikens (och internets) svallvågor. Inspirerade av Clive Barker använde Kult knark, psykoser, sadistsex och verklig demonologi, skaparna kunde sin magi och  fick de kristna att darra i knäna. Spelen plockades ner från hyllorna i leksaksaffärerna, rollspel sågs som satans påfund.
   Numer har svenskt rollspelande fått en vacker revival, något jag bara följer från sidlinjen, men det är kul att rollspelandet får upprättelse. Nördarna har blivit köpstarka och nu produceras mycket material, nyutgåvor av gamla spel etc. Och här kommer då "Döden är bara början", en roman av två av skaparna till rollspelet Kult (de var också med och skrev Mutant. Jävla genier), som utspelar sig i Kults värld.

   "Döden är bara början" utspelar sig i Berlin någon gång efter millenieskiftet. Det är efter-muren-romantiskt med graffittiväggar, ödehus, och huvudpersonerna är konstnärer som flörtar med ockultism, framförallt judisk mysticism. I en dold källare i ett övergivet hus påträffas plötsligt ett altare och ett antal kremerade kroppar där bara kranierna sparats och placerats på hyllor. Flörtandet tar en vändning mot mera allvar och snart öppnar sig portaler till helvetet, som folk försvinner ner i och demoner kommer upp ur. 

   Kult skrämde upp Sverige genom sex, våld och ockultism. I "Döden är bara början" ser jag helt klart potential i ockultismen, romanen sitter på ett väldigt trovärdigt magisystem. Våldet är inte pjåkigt men chockar mig heller aldrig. Sexet däremot känns långt ifrån den Clive Barkerska inspirationen. Sexscenerna är grovt tillyxande, de känns påtvingade och utan liv. Lite samma känsla finns tyvärr kring drogandet. Jag får en känsla av att författarna pliktskyldigt lyft in knark och knulla för att hela paketet ska bli tillräckligt edgy.

    Romanen innehåller alldeles för många karaktärer. Eller kanske är det snarare så att paletten av karaktärer hanteras lite osmidigt vilket gör att jag har svårt att hänga med vilka alla är. Kaptilen bär karaktärsnamn, ändå växlar ibland perspektiven inuti kapitlen. Och vi får vara inuti ett helt gäng personer. Det ger mig en splittrad läsning, och jag får en tanke att författarna skulle kunna ha stor behållning av att läsa George RR Martin för att se hur man kan handskas med många karaktärer, och hur han låter sitt narrativa bygge med flera perspektiv lyfta varje scen, snarare än förvirra på det sätt som tyvärr blir fallet i den här romanen.
  Jag tänker en del kring det med att boken är förlagd till Berlin. Jag saknar mer tyska och tyska referenser, visst att stadsdelar och gator skrivs fram, men jag skulle gärna se att det tyska språket syntes mer. För annars är miljöbeskrivningarna och världen den här romanens stora behållning. Det är svincoola urblåsta gamla barnsjukhus, klottrade trappuppgångar, taggtråd och krossat glas. Jag associerar flera gånger till "The Crow", vilket för mig är ett väldigt högt miljöbetyg.

   Jag gillar också mycket idén om att många av karaktärerna förlorar minnet efter kontakt med magiska element. Det blir både obehagligt och trovärdigt. Tycker också om att psykiatriker och socialarbetare blir inkopplade kring huvudpersonernas "overkliga" upplevelser, även om mer hade kunnat få utspela sig där, i krocken mellan det magiska Metropolis och Berlin (Varför det heter Metropolis och inte något läskigare, tex Nekropolis förstår jag aldrig). 

   Det är även en väldigt bra idé att låta handlingen utspela sig mellan konstnärer och med konstverk som utgör portaler mellan olika världar. I och med det så visar Kult-författarna att de kan sin ockultism och gestaltar hur nära varandra fungerande konst och magi ligger. Jag tänker mig att konst som berör alltid är magisk i och med att de utgör en slags portaler till andra världar. Och det är just för världen som jag kommer att fortsätta läsa de böcker som ges ut i Kult-universumet. Karaktärerna känner jag inget med, och jag förväntar mig inte längre kunna bli verkligt skrämd av någon svensk samtida författare, men jag befinner mig gärna i det Kult-Berlin som skrivs fram. 

(Jepp. Jag fick ett recensionsex av den här boken också, det ska jag inte hymla med. Köp här, lyssna på Udda tings podd-intervju med författarna här. Se Svts nostalgiska rollspelsdokumentär "Mot andra världar", och läs den här problematiserande texten om vår samtids nostalgiska blick på rollspel.)

”Vid vansinnets berg” av HP Lovecraft och François Baranger (1936, 2020)

HP Lovecraft är viktig klenod i varje skräckläsares kabinett, en av förgrundsfigurerna till den skräck- och fantastiklitteratur som kommit att klassificeras som ”weird fiction” (det saknas en bra svensk översättning). De flesta som gillar att läsa skräck har väl redan läst något av honom, ännu fler har sett filmer inspirerade av honom (tex. Alien, The Thing). Men jag själv var riktigt sen på Lovecraft-bollen så jag tänker att det ändå är på sin plats med en liten introduktion av den här långnovellen.

    ”Vid vansinnets berg” räknas som ett av Lovecrafts viktigaste verk, i och med att den innehåller flera centrala Lovecraft-teman: rädslan för det obegripliga/utomjordsliga/uråldriga, kort sagt rädslan för det vi inte kan förstå. Det finns karaktärer som drivs till galenskap, och så hägrar rädslan för människans obetydlighet i kosmos över verket. Det sista är anledningen till att Lovecraft ibland beskrivs som kosmisk skräck, vilket jag tycker är ett passande begrepp. För Lovecrafts storhet ligger inte i att han skrämmer en under läsningen, det magiska med hans verk är de djupt jobbiga avtrycken de lämnar kvar efteråt. Det där som får mig att stirra upp i natthimlens mörker och bli rädd, inte för att något monster ska komma seglande ner och sluka mig, utan för att vi förstår så lite, för att vi människor kanske inte är mer än en obetydlig blinkning i universum.

   Mer konkret så handlar ”Vid vansinnets berg” om en forskningsexpedition till det, på Lovecrafts tid, okända Antarktis. Forskarna snubblar över en övergiven och obegriplig plats, och sen börjar saker gå riktigt åt pipan. Narrativet består av en jagberättare som vi tidigt förstår har överlevt expeditionen. Han vill egentligen inte berätta sin historia, men väljer att göra det eftersom fler expeditioner är på väg att följa i deras fotspår och berättaren vill till varje pris undvika att fler ska behöva möta det öde han och hans expedition gjorde. Det är en kul positionering som väcker nyfikenhet och spänning direkt i läsningen, men som samtidigt känns en smula övertydlig i dagens litteraturvärld. Men allt med Lovecraft åldras ju inte med värdighet. Man får ju ändå säga att rasismen gjort sitt som ideologi också. Cred till svenska förlaget Fria Ligan som ger ut den här versionen tillsammans med en disclaimer i slutet om avståndstagande från rasism men ställningstagande för att det fortfarande finns värde i resten av Lovecrafts verk. (Det ska väl sägas också, jag fick den här boken som recensionsex från förlaget, så kanske är jag tendensiös, ni får avgöra själva.)

    Iallafall, den här nyutgåvan använder Arthur Isfeldts översättning från 2009, men det nya ligger i illustrationerna och i att den ges ut i stort format. Den är som en korsning mellan läsebok och kaffebords-konstbok (illustratören har tidigare gjort en liknande med ”The Call of Chuthulu”, men den har jag inte läst. Än.). Jag erkänner villigt att jag tog emot boken med en initial skepsis. Baserat på ingenting mer än nördsnubbens vilja att veta bäst så inbillade jag mig att HP Lovecraft inte skulle ha gillat förklarande/gestaltande bilder tillsammans med hans text. Men jag släpper de där tankarna rätt snabbt då jag börjar läsa, för hela klabbet rycker tag i mig direkt och jag sträckläser. Trots att jag läste den rätt nyligen i "enbart textversion" så sträckläser jag den. Det är för att bilderna fungerar väldigt väl tillsammans med texten. Det blir mycket stämning, välplanerad ljussättning, dunkla vrår, frostiga glasrutor, grumlande vindar – och jag uppskattar mycket försiktigheten i att inte rakt ut skildra själva det monstruösa i handlingen. Det går väl ihop med boken, tycker jag. Och vi får ju fortfarande läsa beskrivningar av allting genom jagberättarens torra vetenskapsprosa (jag fick vibbar av detaljbeskriva-valar-kaptilen ur ”Moby Dick”). Jag tycker att illustratören lyckats särskilt väl med att hantera tematiken kring stjärnuddighet, vilket spelar en central estetisk roll i novellen men som jag ändå hade aningen svårt att föreställa mig på egen hand.

   Vaksam på Lovecrafts syn på bilder så inser jag att i den här texten så hänvisar han gång på gång till en konstnär vid namn Nicholas Roerich (länk här till några av bilderna Lovecraft antagligen menar i novellen), och jag förstår att HP Lovecraft visst tänkte mycket i bilder. När jag hoppar ner i nördgooglandet inser jag dessutom att vid första publiceringen av ”Vid vansinnets berg” så fanns det också tre stycken illustrationer med, som Lovecraft ska ha godkänt. Så så oheligt är nog inte Fria Ligans utgivning av denna. Å andra sidan var det tydligen svårt för Lovecraft att få den här novellen publicerad, och Lovecraft var en konservativ gnällgubbe som inte lät redaktörer flytta en enda punktation, så säkert hade han surat över nånting. Och i slutänden är det kanske inte det viktigaste. Visst att det är fint med ett grepp som kommer göra att fler hittar fram till Lovecraft, men den viktigaste frågan är ju om kärnan finns kvar, om illustrationerna gör att den här klassiska långnovellen blir kraftfullare eller försvagas? 

   Mitt svar? Japp. Jag tycker kärnan finns kvar och växer. Illustrationerna ger ytterligare djup åt den kosmiska skräcken. Tanken på att det finns saker vi inte kan förstå. För det stora med ”Vid vansinnets berg” är ju inte den torra forskarprosan. Storheten ligger inte heller i Lovecrafts adjektivstaplande (även om denna är mildare än andra). Nej, magin ligger som sagt i världsbygget, i det mytologiska tankegodset som Lovecraft modellerat kring mänsklighetens obetydlighet, den djupt obehagliga tanken att människan kanske inte är mer än ett skämt i en högre existens ögon.

    Är det något jag vill gnälla på så är det väl dels greppet att publicera den här långnovellen i två volymer, detta är bara första halvan av berättelsen. Jag kan tänka mig att konstböcker av den här arten blir för dyra i tjockare format och att färre skulle köpa, men det blir ändå en krystad känsla när en såpass kort text delas upp i två böcker. Den andra grejen som skaver lite för mig är bildernas textur. De är fantastiskt skickliga och stämningsfulla, jag förlorar mig i dem vid flera tillfällen (i ordets bästa bemärkelse), men: på samma sätt som med Simon Stålenhag, som jag i övrigt också tycker är underbar, så upplever jag ändå ett problem med "datorkonst". Det känns i bilderna att de är digitalt målade. Det blir något syntetiskt i dem som skadar trovärdigheten en gnutta. Det är ingen stor grej, men ändå det som gör att jag kanske inte tycker att den här versionen av ”Vid vansinnets berg” är perfekt. Men, vafan, vad är väl perfektion i en värld där mänskligheten inte utgör mer än en samling andetag i universums oändliga obegriplighet?

(Ett passande soundtrack till Lovecrafts verk är det siberiska atmosfäriska black metalbandet Ultar, som gör konceptmusik på Lovecrafts berättelser och mytologiska värld. Fördjupning kring Lovecraft, weird fiction och massa annat gotta så rekommenderar jag podcasten ”Udda ting”, finns många om Lovecraft och hans besläktade,men tex detta avsnitt är väldigt värd lyssning. Köp boken direkt från förlaget här.)

”The Dark Net” av Benjamin Percy (2017)

Detta var ett hastigt impulsivt loppisköp. Jag plockade på mig den bara på titeln, prislappen var tio kronor och värd sin chansning. Men jag missade att det är en roman, jag trodde det skulle vara en fackbok om internets vidriga avart Darknet, där allt mänskligt mörker frodas och går att köpa eller sälja. (Darknet är kryterat internet där olagligheter kan spridas typ helt utan att någon kan ställas till svars, vilket gör det proppfullt av prostitution, droghandel, barnporr osv. Och det är stort, jag läste någonstans att brittiska polisen beräknat att det i varje sekund, dygnet runt, finns 750 000 (!) användare som söker barnporr). 

 

   Min association var ändå inte helt fel, även om bokgenrén var det. Det är just detta mörka hål av teknik och mänsklig vidrighet som författaren Benjamin Percy valt att utforska med den här romanen. Han gör det genom en härlig supernatural-setting och lyckas rätt bra med sin ansats och, trots att han använder sig av en allvetande berättare som växlar inom kapitlen (Tolkien/Frank Herbert-style), de är första två tredjedelarna av boken är underbart medryckande, riktig bladvändar-spänning. 

 

   Ungefär på sidan sextio skulle jag försöka förklara för min sambo Ida vad det var jag läste och jag började staka mig. Alltså det är blind tolvåring som återfår synen genom sketchy teknik med oväntade biverkningar. Och det är en teknikhatande journalist som bryter sig in på en mystisk utgrävning och snor med sig en underlig dödskalle fylld av graverade symboler. Och just det, det är nörden som får panik då blixten slår ner i den darknet-server som han driver i sin lägenhet. Också är det en ädel man som sköter om ett härbärge för hemlösa, men som samtidigt samlar vapen i källaren. 

   Det låter vildsint, och det är det. Det låter svamligt, men det är det inte. Bejamin Percy kastar upp rätt mycket grejer i luften i första halvan av boken, men han klarar av att jonglera med det och jag läser nyfiket vidare.

 

   Andra halvan förlorar tyvärr boken sitt glödande momentum, och slutet landar i en direkt besvikelse då det inte alls går i stil eller stämning med vad romanens initiala råhet och mod i att döda bärande karaktärer. Underligt nog hörde jag författaren i en pod uppge att han alltid vet slutet på sina romaner innan han börjar skriva själva boken. I det här fallet undrar jag om det verkligen kan stämma.

    ”The Dark Net” är spännande, det är den. Men den skrämmer mig inte under själva läsningen, det är aldrig nagelbitar-skräck. Den är välskriven, ett gediget hantverk utan att vara storslagen konst. Däremot lyckas den pressa fram en del obehagskänslor utanför läsningen. Jag märker att jag går och tänker på internet och modern teknik, och hur mycket utav det som jag tar för givet utan att förstå det. Det är en av sakerna jag letar med min läsning, tankar och känslor så stora att de tar plats i mitt liv även utanför själva läsritualen.

   Och justdet, apropå tankeväckande, jag glömde nämna, det finns ju en obskyr antikvarie-karaktär också.

  ”That's what he belives. He really does. Books are like batteries, he says. And you grow a little stronger by reading them, surrounding yourself with them.”

   Amen till detta, Benjamin Percy. Jag ska mer aktivt hålla utkik efter dig i boklådorna. Vi ses nog fler gånger.

(En smula paradoxalt kanske, men romanen får, tillsammans med några andra anledningar, mig att blåsa liv i min bokblogg. Men jag har redan lämnat Facebook och kommer aldrig gå tillbaka dit. Jag mår mycket bättre utan Facebook-flödet i min vardag.
Köp den hos imperiet här eller här eller här om du inte hittar den i din loppislåda.)

"The conspiracy against the human race" av Thomas Ligotti (2010)

Att bloggen är sömnigt uppdaterad betyder inte att jag slutat läsa, men däremot att jag inte tar mig lika mycket tid att skriva om det jag läst. Jag grottar mig nu i nya Houllebecq, lite Camus och Conrad och samtidigt den här fantastiska 1100 sidor långa Weird-samlingen av Ann och Jeff Vandeermeer (världens bästa present, tack Ida!).
  I den samlingen finns en novell av Thomas Ligotti (jag har tidigare skrivit om hans "My work is not yet done"). Han har kallats Lovecrafts moderne arvtagare, om än Ligotti är överlägset mycket skickligare skribent och ordväljare så delar de en fasa inför själva existensen, men där Lovecraft fokuserade på ateismens tomhet så känner jag att Ligotti blandar upp detta med senkapitalismens opersonlighet. Men, detta om Ligottis prosa, "Conspiracy against the human race" är inte prosa, det är en filosofibok. En mörk sådan. Så nattsvart mörk att jag inser att det här faktiskt är verkligt farlig litteratur.
  Missförstå mig inte, jag har snavat omkring i det här ämnet tidigare, jag är inte en förespråkare av förbud mot litteratur eller ens censur. Men "Conspiracy against the human race" är faktiskt farlig. Jag tror att den kan ta kål på människor.
  För det Ligotti gör i den här boken är att, grundat i en mycket imponerande belästhet, driva pessimismens filosofier framåt, med grundbudskapet att det mänskliga medvetandet är en evolutionär olycka. Att vi människor blivit medvetna om vår egen existens, och framförallt om vår egen kommande död, är en börda ingen levande varelse borde behöva bära. Som ingen klarar av att bära.
  Den orädde som fortsätter läsa Ligottis svarta och skickliga framskrivning av kosmos storhet och vår mänskliga futtighet kanske skulle börja känna igen orden. För den här boken verkar ha varit mer än en smula inspiration när första säsongen av True Detective skrevs, faktum är att flera delar av karaktären Rusts dialog kommer ur "Conspiracy against the human race". Tyvärr skötte manusförfattarna inte de litterära blinkningarna till Ligotti lika snyggt som de till Lovecraft och Robert Chambers. Serien är hursomhelst fruktansvärt bra, och jag är övertygad om att den här boken varit en viktig pusselbit i den mörka framskrivningen av vår samtid.

  Varför tycker jag då att den här boken är så farlig? Därför att pessimistisk filosofi alltid riskerar att skapa känslor av meningslöshet. Och det är en av de primära orsakerna (och symtomen) på djup depression. Och djup depression är i sin tur en av de vanligaste orsakerna till suicid. Litteratur kan vara en oändligt viktig vän för en deprimerad människa, men jag är också övertygad om att fel bok vid fel tillfälle kan stjälpa. Detta betyder naturligtvis inte att alla som läser Ligottis bok kommer ta livet av sig, och med min starka varning, är detta en fantastisk bok. Välformulerad, briljant i sin aggressiva attityd. Jag inser också att mina argument går helt på tvärs mot de jag la fram under min läsning av "Storm i den pelare som bär" av Andreas Lundberg. Kanske för att jag själv befinner mig i olika måenden i de olika läsningarna, Lundgrens romantiska mörker skulle också kunna fungera dräpande, men för mig blev den boken katarsisk. Jag vet inte, jag vill heller inte förbjuda något, bara uppmärksamma. Den här gången vågar jag själv faktiskt inte läsa färdigt boken, jag kommer säkerligen återkomma till den, men i dag känns det inte härligt masoschistiskt att läsa Ligottis mörker, utan det gör mig faktiskt illa på riktigt. Därmed inte sagt att jag är/blir suicidal eller så, och Ligotti själv skriver faktiskt fram att slutsatsen ändå inte blir självmord: 

  "Simply because someone has reached the conclusion that the amount of suffering in this world is enough that anyone woudl be better off never having been born does not mean that by force or logic or sincerity he must kill himself. It only means he has concluded that the amount of suffering in this world is enough that anyone would be better off never having been born." 

  Hur svart den här boken än är så hittar jag till slut en tröstande och stärkande aspekt av Ligottis tes. För om det nu är så att vårt medvetande är en evolutionär olycka, om det är helt orimligt att vi ska klara av att hantera vår världs och vårt egen lidande, då är det faktiskt inte så konstigt att vi mår dåligt ibland! Livet är svårt. För alla medvetande tänkande människor så är livet svårt. 

(Köp boken här eller här eller här.
Den som vill ha mer Ligotti kan lyssna på underbara podden Udda ting här, här, här. Eller läsa mer om True Detective och Ligotti här.) 

”De obekymrade” av Horace Engdahl (2019)

Antagligen var det en slump att det blev min tur i bibliotekskön samtidigt för bägge böckerna om krisen i Svenska akademin, förra veckan läste jag ”K” av Katarina Frostenson och nu Horaces verk på temat. Till skillnad från Frostenson så hade jag läst Engdahl tidigare, men inte imponerats.

  Men ”De obekymrade” överraskar! Inte för att jag håller med Horace, men för att han (i skarp kontrast till Frostenson) faktiskt står för sina åsikter och skriver fram dem. Hybrisen skvätter visserligen, redan i ”Företalet” skriver Engdahl om förbjudna böcker i historien. Och även om jag inte tror att ”De obekymrade” någon gång kommer att förbjudas eller ens nämnas i samma sammanhang som de böcker som Inkvisitionen förbjöd, så är det faktiskt idag är radikalt att vara så värdekonservativ som Engdahl är, och det gör boken läsvärd, även om han inte direkt är i närheten av att övertyga mig om något.

  Vissa saker prickar han in med sina aforismer, som den här benägenheten i människan att tro på rykten och förtal gör henne fruktansvärd, och jag gillar också utläggningen om tendensen att okritiskt tro på allt som kallas vetenskap bär stora likheter med ytliga mainstream-kristendomens position tidigare, enkla förklaringar till stora frågor för enkla hjärnor. Men, dessa insikter har mycket lite att göra med Engdahls gärning eller position i samhällsdebatten, och det mesta han skriver fram är gubbsjukt:

  * ”Det är inte längre möjligt att vara frimodig i sällskap med kvinnor.”

  * #METOO var inget mer än en skendränkning och en pilsnerfilm.

  * Eros är rädd för samtal och samtycke.

  Den sista grisen förstår heller inte att hans egen upplevelse av sexuella kontakter skulle kunna skilja sig från vad kvinnor upplevt, för självklart vet Horace bättre än alla kvinnor själva (bara män kan vara genier). Det är naturligtvis också viktigt för mr Old School att det faktiskt finns skillnader mellan könen, och att utjämnande av dessa är destruktivt för mänskligheten.

  Jag snarkar till lite bland de välförpackade men oavsett korkade argumenten. Dessutom känns det som ett billigt knep av en storläsare som Engdahl, jag tror definitivt att han har förstått att typ ingen feminist skulle säga att det inte finns några skillnader alls mellan könen, ingen påstår att alla måste vara likadana. Och påståendet att det inte skulle gå att skapa sexuell magi utan motsättningar, well det är dels så pissigt jävla sorgligt för vad det säger om hans förmåga till intimitet, men också fnissigt fånigt för oss andra.

  En annan lustighet i boken är en berättargrej där Engdahl tar skydd bakom en fantasifigur, något slags mytologisk gudom som han givit namnet Mahuro. Engdahl använder sedan den här pappa/hjältefiguren för att säga ”stora sanningar” om män och kvinnor, kärlek och sexualitet och så vidare. Givetvis handlar det om Horaces egna tankar, men som ska ges tyngd genom en ädel indiansuperhjälte. Men genom att börja läsa Horace istället för Mahuro, och samtidigt se framför mig hur Horace sitter och skriver om sig själv i tredje person, då blir läsningen riktigt putslustig, typ:

  ”'En misogyn' säger Horace, 'är en man som älskar kvinnor. Om han inte gjorde det, skulle de inte irritera honom så fruktansvärt.”

  Men sedan börjar Engdahl själv dra likheter mellan sig, Mahuro och Billy the Kid, och då behöver jag inte längre fantisera för att skratta rakt ut. I slutänden må Engdahl ha betydligt fler och vackrare ord än incel-männen på Flashback, men inte mycket mera djup.  

  Oavsett, farbror Horace Engdahl, det här är viktigt att du förstår: jag tycker du har fel om väldigt mycket, men önskar ändå inte livet ur dig (som du påstår att dina kritiker vill), jag vill inte ens tysta dig. Tvärtom, vill jag tacka dig för att du står upp för din knölighet, för mig är det givande och intressant att bekanta mig med mina åsiktsfiender. Istället vill jag avsluta med att jag nu lämnar böckerna om krisen i Svenska akademin med tipset till andra att hellre läsa ”De obekymrade” snarare än ”K”, eftersom ”De obekymrade” iallafall står för sin sak, är kul och samtidigt djupt obehaglig läsning, på samma sätt som det är spännande att läsa nazister eller andra kvinnohatare.

  För rättvisans skull vill jag nämna att den avslutande scenen är vacker.

  ”Det enda storslagna är att ha existerat.”

(Går att köpa här.)

”K” av Katarina Frostenson (2019)

Välskrivna böcker kan vara en väg att komma nära och förstå en upplevelse som en annars inte skulle kunna förstå. Det roar mig mycket att läsa det ”förbjudna”, författare som vågar skildra det som är fel eller avvikande från samtiden. Och få simmar mer motströms idag än Katarina Frostenson och Jean-Claude Arnault, och när reservationen äntligen pluppade in på stadsbibblan, cyklade jag ivrigt dit och hämtade upp den.

  ”K” är Frostensons skildring av landsflykt undan det stora mediedrev som svepte över Sverige i samband med offentliggörandet av ”Kulturprofilens” brott och identitet, tillsammans med krisen i Svenska Akademin.

  Språket är vackert, författaren uppenbart beläst, tidigt droppar hon det där vackra Stefan Zweig-citatet: ”Jag vill hellre förstå människorna än döma dem.” och jag känner att det sätter ord på vad jag hoppas att ”K” ska hjälpa mig göra, förstå de bägge konstnärerna, snarare än att simpelt drevdöma dem. Jag gick in i läsningen i känslan att både drevet varit orättvist och samtidigt att Svenska akademin varit orimlig, utan att jag för den skull tänkte att övergrepp är okej. Men ”K” lyckas inte, och när jag lämnar boken har den lilla snutt av sympati som ändå fanns för de två lämnat mig.

  Frostenson använder ett billigt Du-tilltal till Arnault i boken för att gestalta intimitet, och hon försvarar deras kärlek till varandra och deras konstnärliga gärningar (som att det är vad drevet handlat om, att de inte får älska varandra eller vara konstnärer!). De går omkring i Paris, de dricker ”tungt rödvin” och tänker tillbaka på sina liv. Hybrisen tätnar ytterligare när berättarjaget K gör stor sak över att inte förstå sin samtid, däremot känner hon den, som den stora författare hon skriver fram sig som. Hon jämför deras landsflykt med Strindbergs, Swedenborgs, Bergmans och skriver om hur de utsätts för en ”kabal”. Det är ett ord som upprepas gång på gång utan att förklaras (det betyder typ ”konspiration” eller ”komplott” mvh SAOL), och det illustrerar väl den där Horace Engdahl-vibben jag känner genom hela boken. Inte som i en konservativ finkultursperson som viftar undan övergrepp, utan den här skrivtekniken att använda många klassiska verk/författare mixat med mer obskyra referenser och svåra ord för att understryka sin egen bildning och distansera läsaren. Frostenson citerar, skriver fram sina tankar och tolkar sin favoritkonst, och det höglitterära rabblandet döljer fler än en gång bristen på substans eller fundament. En sammanfattning av argumenten:

  Sverige är avundens land, Arnault är utsatt för rasism (han är mer taktil än svensken är van vid), DN för ett avundsjukans krig mot finkulturen. Det offentliga hånet de bägge utsätts för är oproportionerligt.

  Och visst, det håller jag med om att är ett problem i vår tid, det här att vissa felsteg/brott/övergrepp tar bort hela en persons gärning, det är en dräpande och bakåtsträvande tendens som vår samtid behöver vänja sig av med. Men alternativet kan inte bli att skylla ifrån sig eller komma undan med vad som helst. Och, det hjälper inte mig att förstå Frostenson konstnärliga gärning genom att veta att hon var polare med Birgitta Trotzig.

  För att uppnå närhet och ickedömande behövs mod och ärlighet, där litteraturen som konstform är överlägsen, men, trots att Frostenson gång på gång skriver fram att hon inte är ett offer, och Horatius citeras flera gånger i att det är lönlöst att försvara sig mot förtal, så blir ”K” inte mer än ett offers ytligt fega skildring och alltmer desperata försvarstal. 

  Anaïs Nin är min favoritförfattare när det kommer till att skriva fram ”amoralitet” utan skam eller skuld, och jag vill minnas att hon i den här dokumentären säger något i stil med att hon vill skriva fram sina karaktärer och sig själv så detaljerat och nära att det inte går att fördöma. Det borde Frostenson anammat, om hennes mål var att vi skulle förstå henne och Arnault. Istället så hanterar hon sina egna snedsteg svepande med att hon inte förstår ekonomi och har handlat i god tro (hon är ju konstnääär). Arnaults övergrepp nämner hon inte mer än två gånger, och hon gör det snabbt, i förbifarten, så odetaljerat att det är anmärkningsvärt: ”Du må ha betett dig lätt amoraliskt..”, och det skriver hon på slutet av boken. Då har Frostenson för hundra sidor sedan redan tappat mig, men de där formuleringarna får mig att skratta rakt åt bokens desperation. Det är liksom inte enkelt att bli dömd för våldtäkt i Sverige! 

  Näe, om författare vill undvika att bli dömd så måste hon vara ärlig, öppen, modig och ta ansvar. Inte skylla ifrån sig eller fortsätta fly. Forstenson och Arnaults gärningar väckte avsky i svensk samtid, flykten och tystnaden gjorde det värre, och det slår mig nu att det faktiskt är Frostenson själv som gör sig skyldig till att döma utan att förstå, då hon ser på drevets gång. Hon dömer ut hela drevet och försöker inte ens förstå fundamentet i det utan ser bara dess spetsigaste yttringar. Skygglappigt, fegt, ihärdigt vägrar hon den uppenbara insikten: att sexuella övergrepp kommer aldrig att ses med samma ögon efter #metoo. Män kommer inte att komma undan lika lätt, de måste lära sig bete sig, det spelar ingen roll ”om de menar väl”. Men innan det där blivit allmängiltigt tankegods, att ta ansvar för sina gärningar, så kommer fler högdjur att stupa. Innan dess så ska fler högdjur stupa.

  (Kan ju nämna att Frostensons översättning av Georges Batailles ”Himlens blå” är mycket läsvärd, även om jag aldrig kom mig för att skriva om den.)

  (Nu dimper mailet in att min reservation av Horace Engdahls ”De obekymrade” kommit in på bibblan istället. Trots att det jag läst av honom tidigare, och trots det här bakslaget, kommer jag ivrigt att hämta upp den också. Forever simmar min läsning motströms.)

"En mördares självbiografi" av Carl Panzram (2015)

JVVF-killar är en grej. "Jag-vill-verka-farlig". De är såna som försöker verka mer extrem än han är, vill vara tuff fast egentligen är en tönt. Och så vidare. Galago har gjort en del grejer på konceptet, och först blev jag irriterad och tyckte det var fånigt. Sedan insåg jag att det var för att jag kände mig träffad. Men som vanligt finns självinsikten i ett perspektivskifte, från kränkt skörhet till humor, och nu tycker jag snarare att det är ganska pricksäkert och roligt begrepp.
 
  Jag läser som bekant mycket våld, smuts och snusk (JVVF..) men då kan jag hela tiden skydda mig bakom konstverk/konstnär-grejen. Men Panzram har mördat, på riktigt. Utan att ångra annat än att han inte dödat fler. Det är en annan sorts litteratur att förhålla sig till. Men å andra sidan är han avrättad sedan länge, och kan alltså inte profitera på sin egen svarta historia. Oavsett köpte jag hem boken för något halvår sedan, och nu blev det läsning.
  
  "En mördares självbiografi" har ett unikt upplägg, en litterär och beläst mördare berättar om sitt liv. En man som dömts för mord i verkligheten, vars brev publiceras i bokform. Carl Panzram har dragit nitlott i livets tombola, växer upp utfattig och övergiven, blir slagen och sexuellt utnyttjad, och kapitulerar helt inför detta genom att låta det berättiga alla hans egna svinigheter. Han befriar sig själv helt från egenansvar, eftersom andra gjort honom illa först. En lätt haltande filosofi, men som ändå säger något om mentaliteten om de våldsverkare som fastnar på "fel sida lagen", och är den klart mest givande delen av hela boken. Men jag hade önskat att Panzram uppehållit sig mer kring frågan om varför vissa som utsätts för våld väljer att slå tillbaka/slå andra, medan många väljer att inte göra det. För jag hade en del förväntningar. Jag tänkte mig något tankeprovokativt, hat som drivkraft, att leva för att mörda, en intelligent men skruvad skrivare. Jag visste att Panzram läst Nietzsche och Shoupenhauer, och trodde att jag exempelvis skulle få läsa något slags försvar till mord (lite på samma sätt som de Sade gör i den här samlingen.
  Men Panzrams uppräknande av brott blir egentligen inte mycket mer än en kavalkad av råa beskrivningar, och läsningen förlorar mycket i litterär upplevelse och landar i perverterat skryt. Och varför skriver Panzram bara om sina brott? Han måste ha upplevt annat under sitt liv, för även om han kanske inte var kapabel till att älska och levde för våldet och hatet, så verkar han åtminstone haft kapaciteten att bli arg?
  Näe, den här boken blir mindre filosofiskt utmanande och de repetitiva provokationerna blir rätt långtråkig läsning i sina hemskheter, när väl den initiala chockeffekten lagt sig, och får mig istället att associera till en annan de Sade-text: De 120 dagarna i Sodom. (Våldet gömmer också ytterligare en intressant berättelse, den om fängelsevakten Henry Lessner, mottagaren till alla de brev som publicerats, och som är den som tror på Panzrams berättelse och kämpar för att få den publicerad.)

  Översättaren har ansträngt sig med fylliga kommentarer, men som på några ställen skjuter en stor bit av Panzrams trovärdighet i sank. Vi förstår att mycket att det som Panzram skriver fram som faktiskt inte går att bevisa, eller som är direkt felaktigt. Och då börjar jag tänka på hur mycket annat som är fiktion, eller hur mycket av det framskrivna som är Panzrams sätt att få andra att hata honom lika mycket som han hatar sig själv. Panzram var onekligen farlig, men han vill verka ännu farligare. Och jag tröttnar på den läsningen.
  Men kanske är det bara ett försvar, att jag är oförmögen att tro att sådan ondska finns i människor.
  För att jag vill kanske verka farlig. Men jag är inte farlig, inte annat än i min naivitet. 

Köp direkt från förlaget, inte från imperiet.
Berättelsen finns tydligen filmatiserad av Oliver Stone.