Jag fortsätter
hitta billiga Ray Bradbury-böcker på loppisar och antikvariat, och
har nu läst en av hans största framgångar (men fortfarande långt
bakom Fahrenheit 451). Den trista svenska översättningen är
”Invasion på Mars”, medan amerikanska originaltiteln klingar
betydligt bättre, ”The Martian Chronicles” eller brittiska
versionens ”The silver locusts”. Iallafall, boken är en samling
korta berättelser som tillsammans berättar historien om hur jordens
befolkning flyr atomkrig och utarmade naturresurser på jorden, och
istället koloniserar Mars och i det närmaste utrotar
lokalbefolkningen. Kreativt byter Bradbury perspektiv och fokus i
varje berättelse och han låẗer mig som läsare aldrig helt
slappna av. Vi får följa katolska präster som på Mars bråkar om
huruvida de ska frälsa marsianer eller ägna sig åt den inflyttade
jordiska befolkningen, vi får följa de första raketerna som
anländer till Mars och deras omtumlande första interaktioner med
marsianerna, vi får följa ensamma nybyggare på marsianska
landsbygden i deras möten med en ny verklighet.
Jag läser boken som
en uppgörelse med en av hans tids stora politiska frågor, de
antikoloniala kamper som rasade då boken skrevs. Det är inte svårt
att förstå ”Invasion på Mars” som just ett ställningstagande
för de koloniserade folkens rätt till självständighet, och en
bitsk kritik av ”det fulländade västerländska samhället”. För
det är jävlar-i-mig verkligen ingen charmig skildring av hur
jordborna kommer till Mars och hur de (vi?) beter sig. Majoritetens
skrämmande normativa makt och tvånget som kommer med denna. Mäns
burdusa sätt och svårigheter att ta saker på allvar. Västvärldens
andefattiga materialistiska jakt på framsteg. Makt som ger
illusionen av civilisation. Våld som ger den inbillade rätten att
ta från ”de andra”.
”Konsten har
alltid varit något främmande för amerikanen. Den fanns i den
tokige sonens rum en trappa upp. Konsten var något man tog i
söndagsdoser, kanske tillsammans med religion.”
Kolonialismen må
vara avskaffad, men boken fortsätter vara relevant för oss som
lever i en västerländskt samhälle, fortfarande starkt präglat av
USA, individualism, sekularisering och global kapitalism. Fast
antagligen läser jag in för mycket kolonialism i novellerna, för
det är också mänskligheten som helhet han kritiserar. Jag tror att Bradbury med den här boken vill
förklara för oss människor att vi inte är moraliskt mogna som
civilisation att leta oss utanför vår egen planet. Vi är inte
klarar
inte att
ta ansvar för, eller ens fullt
förstå, våra egna syften
och handlingar.
”Livet på
jorden slog sig aldrig till ro och gjorde något riktigt bra.
Vetenskapen ilade alltför långt framför oss och alltför snabbt,
och människor gick vilse i en mekanisk vildmark.”
De
exotiska, moraliskt värdiga marsianerna, ”de andra”, utgör i
boken vår motpol som västerländsk kultur alternativt mänskligheten
jämförs med och får stå till svars mot.
”De
(marsianerna, min anm) slutade upp att alltför ivrigt förstöra
allting, att nedvärdera allting. De blandade religion och konst och
vetenskap därför att i grunden är vetenskapen ingenting annat än
ett utforskande av ett mirakel vi aldrig kan förklara, och konsten
är en tolkning av det miraklet.”
Boken är
genrémässigt främst en dystopisk scifi-skildring av en framtid som
idag känns mindre och mindre osannolik (för hur många jordklot är
det nu igen vi skulle behöva för att alla människor på jorden
skulle kunna konsumera som vi i Sverige gör, tre-fyra stycken? Hur
mycket lyssnar vi till ”de andra” och hur mycket demoniserar vi
dem?). Till min förtjusning innehåller ”Invasion på Mars”
också lite krypande, psykologisk skräck. Ensamhet, längtan efter
avlidna kärestor och skildringar av sätta att föra krig som jag
hoppas aldrig-aldrig-aldrig blir verklighet (telepati, masshypnos
etc).
Käre Ray Bradbury,
jag kommer fortsätta läsa allt av dig jag hittar! Onelinern att
avsluta med, bokens potentiella korsstygnsbroderi;
”De som har
hjälper de som inte har! Och på så sätt blir alla fria.”
(Bradbury borde nog,
som de flesta författare, dock läsas på originalspråk om möjligt.
Jag upplever att närvaron i språket gått lite förlorad i
”Invasion på Mars” jämfört med min läsning av ”The october
country” som jag läste på engelska. Snappade därför snabbt åt
min en brittisk utgåva av ”The silver locusts” för 30 kr på
ett antikvariat i Haga. För framtida omläsning..)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar