Egentligen borde jag kanske skriva om hans bok
”Aniara” innan. Den läste jag två gånger på en vecka i
december. Men jag är inte redo att skriva ned mina tankar om den än.
För så stor författare är Harry Martinsson. Han är en sån som
får en att skaka i fundamentet av sig själv. På ett fantastiskt
vis.
Nässlorna blomma är hans berättelse om
sin tragiska uppväxt. Pappan dör och mamman överger honom för att
dra till Amerika. Lille Martin auktioneras ut till lägst bjudande
familj (ja, tydligen gjorde kommunerna så!) och sätts i fosterhem
efter fosterhem och sedan fattighus runt om i Småland. Det här är
liksom den vuxna, arbetarskildringen av Krösa-Majja och
fattighjonen. Det är såklart nyttigt att läsa om, men det verkligt
stora med Harry Martinsson är inte själva historierna. Det är
språket, flytet. Hur han beskriver det drömmande, egoistiska,
känslostyrda, svikna, sårbara barnet som ingen vuxen riktigt orkar
älska. Han gör det utan att slentrianmässigt demonisera alla
vuxna, tvärtom har han överlag en oväntat empatisk människosyn på
alla de vuxna som svek honom. Han anstränger sig för att förstå
varför de gjorde som de gjorde. Men han missar heller inte att
skildra barnets oförmåga att förstå just detta, varför de vuxna
sviker och inte finns där de borde. Mina ögon tåras gång på gång
under läsningen och jag börjar tänka kring vad en författare
egentligen är och vad de gör. Hur de med ord skildrar historier,
tider, platser, känslor och så vidare. Och som Harry Martinsson gör
just detta.. Sorgen! Orättvisorna! De fattigas okunskap! Den
genomgripande människosynen! Fattighjonen!
Jag får lite panik på tanken att
Harry knappt gick i skolan, och ändå blev en så fantastisk
författare. Jag får också känslan att jag skulle vilja krypa upp
i knät på honom, och få ta del av hans visdom. Det får jag ju
aldrig göra, eftersom han tog livet av sig med en sax inlagd på
psykiatrisk avdelning utanför Stockholm på 70-talet. Vi får vara
glad att Harrys tragiska liv resulterade i stor konst, och reflektera
över hur mycket av sitt eget tragiska öde han egentligen redan
kände.
”De talade sakligt och lät verkligheten passera i dem som en plikt. Men annars var de sömngångarmänniskor.
Sådana människor kallas drömmare.
De äro oftast de olyckligaste på jorden. Drömmandet blir till en
pest i dem. Det slutar med att de grubbla och ruva.”
(Hitta ditt exemplar på närmaste antikvariat. Annars kan du köpa pocketen här)
(Hitta ditt exemplar på närmaste antikvariat. Annars kan du köpa pocketen här)
Tack för fin recension. Ser fram emot att läsa dina tankar om Aniara!
SvaraRadera