"Blommande vin" av Ray Bradbury (1946)

Ray Bradbury och jag var goda vänner redan innan den här boken, men i ”Blommande vin” visar han mig att han minsann kan skriva annat än science fiction och skräck, och jag är blir ännu djupare betuttad i honom. Det här är en skildring av tolvårige Dougs upplevelse av sommaren 1928 i Illinois. Doug är på väg att lämna barndomen och träda in i tonåren, men uppfriskande nog illustrerar inte Bradbury den övergången genom att skildra Dougs tankar kring sex, eller oron inför motsatta könet. Istället låter han Doug upptäcka att han lever och fundera över vad det betyder. Några dagar senare inser han att eftersom han lever så kommer han också att dö. Doug försöker därför på barnets desperata vis att hitta förhållningssätt till sin nyupptäckta dödlighet, i en fin passage iakttar han sin vän:

”För John sprang och det här var fruktansvärt. Därför att om man sprang, så sprang tiden också. Man skrek och gastade och rusade och rullade och tumlade och med ens var solen borta och visslan blåste och man var på den långa vägen hem till kvällsmaten. När man tittade åt annat håll, smög sig solen runt bakom en! Enda sättet att få saker och ting att gå långsamt var att bara titta på allting och göra ingenting! Ja visst, man kunde tänja ut en dag till tre dar bara genom att titta!”

Det är överlag stora frågor som Bradbury vackert diskuterar genom boken. När Doug, hans lillebror och deras kompis lär känna "tidsmaskinen", en gammal sjuk överste som berättar historier om sitt liv, får barnen fundera kring att gamla har varit unga, och att han själv en gång kommer bli gammal. När spårvagnschauffören bjuder till en sista gratis resa innan spårvagnen slutligen ska avvecklas för att ge plats åt de mer effektiva bussarna, inser Doug hur lite makt han har för att påverka sin tillvaro - han vill så gärna ha kvar spårvagnen men ingen lyssnar väl på vad vad barn tycker?

Hela boken brinner som ett barn eller ung tonåring för stunden, ögonblicket är hela världen. När Doug plockar blommor för att göra maskrosvin blir just blommorna allt som betyder något. När han springer gör han det med hela sin varelse. Varje stund är hans allt, hela hans existens. Ett perspektiv som barnen konstant lever i, men vi vuxna gärna glömmer av. Bradbury skildrar detta på ett vackert vis, och släpper dessutom loss hela sin fantasi och berättarkonst. Jag tänker då speciellt på Dougs lillebrors teori om att det är trädens skuggor som kommer fram och skapar natten, hur de lägger sina skuggor över världen. De kryper därefter tillbaka in under träden, släpper fram ljuset och skapar därmed dagen igen. Sen ryser jag såklart gott när Bradbury inte kan låta bli att skrämma upp oss lite i berättelsen om ”den Ensamme”, och den om ravinen.

Den respektfulla, nyfikna synen på barndom och ålderdom, tillsammans med livsglädje och barnkärlek, sipprar fram mellan raderna. När Dougs sommar tar slut måste jag slå ihop boken förslåt jag ihop bokens pärmar får då är den också slut. Jag sitter i vårsolen, väcker ettåringen från hans tupplur i vagnen, går för att hämta min treåriga dotter på dagis - allt med ett stort, varmt, tacksamt leende i hela jävla fejset. ”Blommande vin” är en feelgoodberättelse som aldrig blir platt eller tråkig, trots att inga större problem eller orättvisor skildras, där barndomen i sin egen storhet får stå i centrum.
Jag läste att Ray Bradbury blev författare för att han ville bli odödlig, vilket han lyckades med, främst genom Fahrenheit 451, en bok som åtminstone tidigare ingått i läroplanen i amerikanska high schools. Men jag undrar om det inte vore ännu bättre om "Blommande vin" fått vara den obligatoriska boken istället. Visserligen är den ingen science fiction som varnar för att förakta eller vara rädd för kultur, men den här boken blottar istället anledningen till att kultur är så viktig. Den kan muntra upp nedstämdhet och, vågar jag drista mig till, hjälpa att återfå hopp i en livskris (och då menar jag även andra kriser än att stå på tröskeln mellan barndomen och tonåren).

(Men varför fick inte boken titeln "Maskrosvin" på svenska istället? "Dandelion  Wine" blev istället "Blommande vin". Jaja. Köp här på engelska 1, 2, 3, som dyr ljudbok här, eller annars på närmsta antikvariat)