"Ut ur världen" av Karl-Ove Knausgård (1999)

Boken som fick Ebba Witt-Brattström att bli arg, och Knausgård att lika argt svara med sin cykloptext. En kloss till debutroman, nästan 750 sidor, om en 26-årig lärare i någonslags exil i Nordnorge där han förälskar sig i en trettonårig elev och förgriper sig på henne. En grundberättelse som många rynkar på näsan åt. Så först vill jag kommentera den biten. Får man skriva om övergrepp? Japp. Får man skriva ur förövarens perspektiv? Japp. Måste man ha med offrets perspektiv? Nej. Berättigar man ett brott genom att beskriva det? Nej. Är en författare sin rollfigur? Nej. Är det här pedofil- eller våldtäktsporr? Nej!!

Knausgård målar i huvudpersonen Henrik Vankel upp ett personporträtt av en infantil ung man, Lika paranoid som egoistisk och lättkränkt. Han har aldrig mognat från tonårens syn på kärlek, blir som besatt och skriver långa kärleksbrev till kvinnor han inte känner. Han misstolkar och begår övertramp, men fortsätter se sig själv som främst offer. Henrik blandar ihop sex, kärlek och närhet. Han förbereder sig med tabeller och stödanteckningar införsamtal med potentiella partners, så till den grad att när han väl börjar prata med henne har han umgåtts med själva tanken på samtalet så länge att allt naturligt flöde är borta från hans ord, och enbart en obehaglig stalkerkänsla blir kvar. Kvinnorna möter en person som iaktagit henne länge utan att ge sig till känna, och som dessutom redan tror sig känna henne. Obehaget går i flera scener att nästa ta i, jag vill ibland kasta iväg boken av de skam och skuldkänslor Henriks agerande driver fram i mig.

Jag har själv jobbat på Skogomeanstalten (fängelse för sexualbrottslingar), träffat dömda pedofiler och andra sexbrottslingar, och jag känner igen Henrik i dem. Men mer intressant är att jag känner igen även mig själv i den trevande kontakten med flickor. Mina tonårsförsök att tänka igenom hur samtalen skulle bli innan, som istället resulterade till pinsamma tystnader, konstiga svar och ett långt ältande efteråt. Knausgård låter Henrik behålla de karaktärsdragen in i vuxen ålder, Henrik lär sig aldrig att kärlek handlar om att se den andra personen och låta den personen se en själv. Han visar aldrig sig sårbar, blottar sig aldrig, och blottar man sig inte kan man heller aldrig bli älskad. När han inte klarar att interagera med jämnåriga, letar han sig omedvetet neråt i åldrarna.

Men som i ”Min kamp” händer väldigt mycket annat i den här boken också. Han låter Henrik göra långa utsvävningar om vardagsföreteelser, låt det vara tioåringars hierarki i klassrummet eller en bussresa genom norska berg. Henrik reflekterar utförligt och länge kring de stora frågorna och filosoferna, vi tar häpet del av tankegångarna samtidigt som att vi förstår att just detta är en del av hans introverta förbannelse. Saknaden efter fadern är en annan tydlig likhet mellan Henrik i ”Ut ur världen” och Karl-Ove i ”Min kamp”.

Knausgård hela vår existens på så stort allvar, han skildrar vaket och vackert vår samtid och det är i detta han är allra störst som författare skulle jag säga. Han får mig att se världen lite mer nyanserat. Inte nödvändigtvis vackrare eller gladare, men alltid tydligare. Men även fast jag intresserat läser de ”falska” utläggningarna om Dante, om Kant, och drömsekvensen kring arbetet på oljeplattformen, förstår jag dem inte. Men frånsett några sådana, välstorslagna utläggningar, tycker jag boken är fantastisk. Knausgård påminner om Harry Martinson när han får oss att förstå vad som sker inne i den missanpassade pojken, den jobbige som alltid gör konstiga saker och inte passar in. Det är fantastiskt intressant, och väl värt att ta med sig ut i verkliga livet. Betydligt viktigare än plattityden att ”pedofili är fel”.

(Men hur FAN kan förlaget skriva på baksidan att Henrik Vankel är ”i stort sett nöjd med sin tillvaro tills han träffar Miriam”. Har de ens läst boken!? Köp här eller på random bokrea. Det gjorde jag.)