"American Gods" av Neil Gaiman (2001)

Vad händer med de gamla religionernas gudar när människorna överger dem för sekularismens heligheter, och vad händer med oss - mänskligheten?

Berättelsen startar i ett fängelse där fången Shadow är på väg att släppas efter avtjänat straff. Trots cheezy namn är han uppfriskande ickestereotyp som intelligent och inkännande kroppsbyggare. Shadow möter en man som vet mer om honom än möjligt och en invecklad intrig tar sin början, svår att redogöra för utan att börja bränna handlingen för er.

I metahistorien berättas om hur gudar genom århundraden har, genom folks tro, offer och ritualer, tagits till USA av kolonisatörer, slavar, nybyggare och flyktingar - men att de nu lever en skör skuggtillvaro när människorna slutat tro på religioner. De gamla gudarna har tvingats ned i rännstenen, de prostituerar sig, slåss och svälter i sin desperation att överleva. Det rustas därför till krig mellan dessa desperata, gamla gudar och nutidens starka och virila. Oden från nordisk mytologi, Czernobog från slavisk, Kali från ”hinduismen” och många-många fler bröstar upp sig mot bland andra Tv-guden, Stadsguden, Media-guden, Teknik-guden, olika droggudar etc för det slutgiltiga slaget om Människans Tro. På sitt finurliga vis, inbakat i en spännande historia, tvingar Gaiman oss förstå att vi i väst inte är så jävla sekulariserade som vi inbillar oss, utan att vi också fortfarande offrar och tror, men utan att vare sig inse eller erkänna det.

I korta fristående parallellhistorier får vi följa hur olika gudar tagits till USA, i dessa berättelser vevar Gaiman samtidigt hårdhänt mot norm historieskrivning, till exempel gråter jag i skildringen av slavskeppen och förfasas över svälten på Irland.

Gaiman skriver dessutom så målande att jag ibland äcklas av smutsen, känner hur nikotindoften sticker i näsan och blir kladdig om fingrarna, starka koppar kaffe lämnar besk eftersmak i min mun. En verklig fröjd att läsa. Jag vill röka, vara trött hungrig och köra gamla bilar långt på natten genom USA. Det blir dessutom en lite lek att så fort som möjligt försöka klura ut vilka karaktärer som är gudar och inte, och jag googlar frenetiskt vid sidan av läsningen. En detalj jag dock hakar upp mig på är att jag inte förstår varför inte gudarna gör mer väsen av sig inför mänskligheten? Om de nu behöver deras tro, deras böner och ritualer för att bli starka och överleva, varför visar de inte sitt sanna jag mer? Om Oden började rida omrking i New York skulle folk börja tro på honom liksom..

Bra fantasy kan uppenbarligen vara minst lika omtumlande som bra science fiction, den här boken väcker många och stora tankar. Med både religiösa och social antropologiska glasögon börjar jag se hur vi alla är fullproppade av olika sorters mer eller mindre meningsbyggande ritualer, alla med det oftast outtalade syftet att döva vår existentiella ångest. Vi offrar av vår tid till Tvn, vi går på krogrundor, vi skriver bokbloggar, vi shoppar, vi knullar runt, vi åker på klätterresor, vi drogar oss med olika substanser i olika syften och så vidare. Men medan vi i våra sekulära ritualer sällan erkänner sitt syfte gör de religiösa det alltid, och medan de sekulära ritualerna sällan förbereder oss inför några verkliga livskriser gör de religiösa ofta det. Vi är sturska och ickereligiösa, tills ångesten eller rent av döden ger sig på oss, och då famlar vi i blindo på ett vis många troende slipper.

Det här är en sån bok som jag grubblar mycket på i min vardag mellan läsningarna, även efter utläsning. Och det är aldrig på det ytliga sättet att jag bara undrar hur det ska gå i handlingen, utan istället riktigt känner jag hur min världsbild är i gungning, hur jag ser på världen med andra ögon. Hur jag förstår att jag inte förstår allt.

(Boken blir TV-serie som ser sjukt lovande ut. Peter Stormare som Czernobog är nog det mest givna och bästa castingen nånsin, den gudakaraktären är typ skriven för att spelas av honom. Köp annars boken på engelska här här här här eller svenska här.)