"Tranny - confessions of punk rock's most infamous anarchist sellout" av Laura Jane Grace (2016)

I juni hade jag nöjet att se Against me! live på Debaser Strand i Stockholm, och fick då sångerskans självbiografi i present av Ida. Sångerskan i Against me! har de senaste åren blivit en av de allra viktigaste galjonsfigurerna för transkampen och även om boken inte är någon storslagen litteratur, så berättar hon en otroligt viktig, stärkande och inspirerande berättelse. Laura försökte fram till 2011 trycka undan sin könsdysfori, försökte låtsas som att hon var nöjd med den manskropp hon levde i genom självhat, missbruk och att i smyg klä sig som "henne", den kvinna hon önskade att hon egentligen var. Bandet sprang ur den anarkistiska DIY-punkscenen och gjorde sig snabbt ovän med densamma då de blev framgångsrika. Sellout-etiketten och bandmedlemsbytena har hemsökt bandet, och de har flera gånger gett upp men kommit tillbaka. När så Laura med buller och bång kom ut som transperson i Rolling stone satte hon hela rock- och punkvärlden i gungning. Vissa fans föll bort, gamla fans kom tillbaka, och framförallt kom en helt ny kategori till. Transpersonerna och queersen.  Publiken på spelningen i Stockholm visade detta tydligt, Bombshell Rocks-män härjade sida vid sida med färgglada queers. Så jävla häftigt.

Medan jag i Turbonegrobiografin saknade djup får jag det i mängder i "Tranny". Ångestladdade dagboksinlägg varvas med förtydligande text skriven i efterhand. Allt, naket, ärligt, fantastiskt. Utan att förringa sjukdomen könsdysfori tycker jag dessutom att Laura är toppen på att inspirera även oss cis-personer. Vi har så mycket att lära av transkampen, vi borde inte heller vara statiska i vår identitet utan bör hela tiden leta efter vilka vi vill vara. I ett dagboksinlägg från 2004 skriver Laura:

 "How many years am I going to spend staring at dresses in store windows wishing they were mine? I pray for something or someone to save me"

, och jag tänker att hon nu är en sån person som räddar andra i liknande situationer. Jag kan inte greppa hur viktig förebild hon måste vara. Men Laura är dessutom far när hon kommer ut som trans, så hon går från att vara pappa till mamma till sitt barn, något som gör transformationsprocessen än mer smärtsam då Laura är rädd att den kommer skada hennes barn. En fullkomligt hjärtskärande skildring som får mig att gråta floder.

(Googla Laura Jane Grace, finns tvserier och dokumentärer och tvframträdanden och allt möjligt vackert där hon delar med sig av sin kamp.)
(Köp här)
(Jag inleder idag skrivarlinjen på Österlens folkhögskola, så takten i bokbloggen kommer mattas av. Men jag avser inte att sluta helt.)