”Hemmet” av Mats Strandberg (2017)

Ok, nu ger jag upp. Efter det andra försöket får jag erkänna det jag redan var inne på efter att ha läst "Färjan". Jag vill gärna, men Mats Strandbergs böcker får mig inte att känna någonting. Igen tror jag att han presenterar för många karaktärer för mig att sortera bland, samtidigt som samma skrivtips jag själv brukar få gäller även Strandberg. ”Show, don't tell”. Överallt skriver Strandberg hur någon känner eller mår, men han lyckas inte skapa känsla för varför de är som de är. Jag tror inte på karaktärerna, och därför känner jag inte med dem, och därför blir det aldrig läskigt på riktigt. Jag läste att ”Färjan” är på väg att filmatiseras, hans böcker är som gjorda för det. Actionspäckad intrig som bara maler på. Förhoppningsvis kan filmerna bli läskigare än böckerna. Tyvärr lyckas jag inte riktigt pricka varför han inte får mig att känna, vilket jag måste knäcka eftersom jag själv vill skriva skräck och uppenbarligen lyckas Strandberg skrämmas många. Jag vill hitta mellanvägen, den som skrämmer både mig och många andra.

Återigen skriver Strandberg korta kapitel i olika personers vinkel, uppblandat med kapitel under rubriken ”Tallskogen” vilket är demensavdelningen. I de kapitlen blir jag flera gånger förvirrad kring vem som säger eller tänker vad. En situation som inte borde uppstå i en så här storsäljande novell, men den förvirringen kommer även i andra kapitel. Ett exempel från s. 238. Är det här tankar eller berättarrösten, karaktären Joel som tänker, eller vad är det för något? 

”Andas. Måste komma ihåg att andas hela vägen ner i lungorna. Måste få luft, men det verkar inte finnas något syre i lägenheten.

Mamma somnade så fort hon lagt sig. Ögonen rör sig snabbt under de tunna ögonlocken. Han undrar vad hon ser i sina drömmar. Vem hon är där.”

”Hemmet” är en exorcismhistoria som utspelar sig på ett demensboende ovanför Kungälv. Ett kreativt och roligt grepp och beskrivningen av äldrevården är helt ok, men jag stör mig på att det är väl stereotypa karaktärer. Den unge äventyrlige killen, de medelålderskvinnorna som ”egentligen inte ska jobba där”, de ambitiösa invandrarna. Allihopa finns ju såklart i verkligheten, men för mig som är sjuksköterska till yrket blir det för platt. 

När man pratar om skräck så brukar det sägas att man skräms av olika saker i olika tider, och kanske förklarar det delvis Strandbergs framgångar med ”Hemmet”, även om den utger sig för att handla om att förlora kontrollen så läser jag in mer mening kring ålderdom, demens och ensamhet. Och här blixtrar han faktiskt till i fina iakttagelser som exempelvis rädslan för att när man hamnar på äldreboende kommer alla se hur ensamma man är eftersom personalen kommer se att jag inte får några besök.. Men överlag skriver Strandberg mig på näsan, och skrämmer mig aldrig. Jag läser tyvärr färdigt den här boken för att försöka förstå vad som är fel, i brist på spänning eller läskighet. (SPOILERVARNING!) Därför blir min besvikelse inte heller speciellt stor, för egentligen skulle det kunna bli ett stort antiklimax när spöket ger sig till känna och börjar prata med två av karaktärerna. Nu blir det bara ytterligare en suck i en redan halvdan berättelse. 

(Köp här, se boktrailer här, som liksom omslaget, tyvärr är läskigare än hela boken sammanlagd.)