”Stiga sol, smälta is” av Raja Bahari (2017)

Att läsa debutanter kan ofta vara nedslående, eftersom deras skicklighet känns ouppnåelig för min egen inre aspirerande författare. Baharis ”Stiga sol, smälta is” ger inte den känslan. Den är möjlig, mänsklig och innehåller brister.

       Boken berättar två parallella historier (kanske tre?), den ena om ljudkonstnären Sayed som med sin diktafon samlar in tillvarons småljud, vakar nätterna igenom medan han klipper samman ljudkollage. Han är ensam, talar till sin avlidne morfar, och med Yassir Arafat och Per Albin Hansson som blickar ner från planscher på väggarna. Den andra berättelsen följer svenskfödde Sid som reser till ett inte namngivet arabland för att lära sig arabiska, med målet att förstå sitt ursprung och kunna läsa sin morfars roman. På plats i det nya landet förälskar sig Sid i den äldre och gifta Salma och en förbjuden romans inleds.

       Delen som handlar om Sayed läser jag med fängslat intresse, Bahari fångar väl en ung vuxen man på glid utanför samhällets vanliga strukturer. I dialogerna han för med planscherna blottas fina resonemang om politik, religion och framtiden, även om det vid några tillfällen känns väl uppstyltad och kommenterande. Sayed tänker om tolkningsföreträde, om vem som får berätta, om vem som blir lyssnad till.

       ”Det är hög tid för en ny historia. Vårt land svämmar över av unga berättelser som inget hellre vill än att kasta sig över framtiden […] Hur gjorde ni för att erövra orden? Hur gjorde ni för att fylla samhället med er berättelse?”

       Men just orden, språket, är en av de två saker som gör att jag inte trollbinds av denna debutant. Jag tycker att det känns att Bahari inte hittat sitt eget än. Inte som i svenska eller arabiska, utan som i sin författarröst, sin inre berättare. Det kommer liksom för krångliga ord insprängt i annars väl flytande text, ord som förruttnelse och intarsia passar sig inte med resten av bokens språk. Jag tycker också att skrivsättet med så många korta meningar ger en upphuggen läsupplevelse. Några andra exempel är tempot på sidan 44, missar pluskvamperfekt tex s 53 och s 70, konstigt tidshopp i avslutande stycket på sidan 72. Och texten skulle behöva blåsas till liv genom gestaltning och åter gestaltning. Samtidigt finns där också vackra meningar, och storslagna iakttagelser som jag njuter av att läsa, till exempel:

       ”Sid hade sett människor runtomkring sig stelna. Den en gång böjliga leran torkade i fasta positioner. Det gick att putsa på ytan. Inte längre böja och bända.”

       Baharis text skulle växa av att lita lite mer på läsaren i beskrivningarna, det är ofta någon rad för mycket som bara understryker det som stått tidigare. Jag skriver på precis samma sätt själv, är rädd att läsaren inte ska fatta annars, men nu blir det tydligt för mig att det är något man som författare måste lära sig att förhålla sig till, för det fuckar upp läsupplevelsen och ger en känsla av att berättarrösten är tjatig.

       Det andra som stör är hur berättelsen om Sids sökande efter språk och identitet tyvärr är platt och ointressant. Förälskelsen till Salma är så klyschig att jag ibland kniper ihop hela ansiktet i brist på skämskudde att ta skydd bakom.

       Kanske är den romantiserande skildringen av Sid en drömvärld, fabricerad av Sayeds dag- och nattdrömmar? Sayed är skrivet i nutid och Sid är dåtid, är Sid en idealiserad drömversion av Sayed? Och vi får aldrig veta vad landet eller staden heter. Drömförklaringen skulle kunna förklara Sidhistorien, men isåfall saknar jag fler ledtrådar, fler surrealistiska sekvenser (likt den med sjön i klyftan i berget) och andra tvivel. Men om Sid är en dröm, då förstår jag inte brevväxlingen till farbrodern. Och dröm eller inte, jag blir frustrerad över att inte få veta mer om Sids farfars bok.

       Min gissning om Sid som dröm förklarar däremot inte vem som är jagberättaren i det inledande kapitlet markerat med tre stjärnor och i slutet i mötet med Sayed. Det skulle kunna vara en inre monolog från Sid i nutid, och Sids sökande efter språk är dåtid och något som hänt tidigare. Men isåfall saknar jag pusselbitarna som visar att Sid blir religiös.

       Det finns antagligen också något att plocka upp i Sids farfar/Sayeds morfar och den generationen är viktig för Sid och Sayed, men jag förstår inte vad.

       Funderingarna sker tyvärr inte i ett spännande tolkningsskimmer på det magiska viset, istället funderar jag över Baharis text som om det vore han skrivarklasskompis vars övning jag ska ge respons på. Hur skulle den här romanen kunna poleras, göras spetsigare och mer intressant och så vidare? För ”Stiga sol, smälta is” har potential, men tyvärr känns den inte färdig.

(Köp här, här)