"Anansi Boys" av Neil Gaiman (2005)

Fat Charlie ska gifta sig, men hans far dör plötsligt och stjäl som vanligt föreställningen, och Fat Charlie måste åka på begravningen innan han kan gifta sig. Snart uppdagas det att dels Fat Charlies far var en gud, dels att Fat Charlie har en stökig och karismatisk bror, Spider. 

      Så tar ”Anansi Boys” sin början, och blir en slags roande fristående spinoff från ”AmericanGods”, men utan samma episka tyngd eller ansats. Anansi visar sig vara ännu en lurifaxgud, med stora likheter med Loke och Lucifer som Gaiman gärna låter dyka upp tex. i "Sandman" eller redan nämnda "American Gods" (och jag tar för givet att Gaiman inte missat deras likheter med Prometheus utan att det är jag som missat var Gaiman skildrar Prometheus). Men ”Anansi Boys” blir tyvärr inte mer än en rolig sidvändare, den ruskar aldrig om min världsbild eller får mig att känna något intensivt.

      Jag börjar istället tänka på hur Gaiman gör sina berättelser trovärdiga. Han berättar gärna nutidshistorier kryddade och vridna av gamla gudar, myter och mysterier, men får det imponerande ofta att kännas helt givet. Och en av ingredienserna som jag lyckas urskilja i Gaiman-soppan är just självklarheten, han försöker inte förklara varför en gud kan ploppa fram från ingenstans utan låter det bara hända. Sedan betyder inte det att vadsomhelst får hända, det finns regler och mönster i varje värld, som han själv noga följer men inte låter oss förstå annat än genom hur han gestaltar. En blåsbälj av trovärdighet till varje berättelse! Numer antar jag också att det handlar om att jag blivit bekant med hans berättande. När jag lyfter en Gaimanbok förväntar jag mig gudar, fantastik och surrealism och blir därför inte förvånad utan bara bekräftad när en garderob i en liten lägenhet visar sig innehålla en stor slottsal.

      Sin vana trogen klämmer Gaiman ändå in en del nämnvärda kommentarer kring vad sagoberättande och myter egentligen är (och det som verkligen rockade min båt i American Gods);

      ”Stories are webs interconnected, strand to strand, and you follow each story to the centre, because the centre is the end. Each person is a strand of story.”

      Det här med att sluka upp gamla myter är så genial, myter är ju redan från början berättelser nedkokade på överflöd, som genom generationer blivit kärnfulla universella berättelser som slår an hos de flesta. Mytologi är ett tacksamt kar att peppra ur på sina egna historier. Och det är inte som att Gaiman försöker dölja detta;

      ”It's just a folk story” she said. ”People made up the stories in the first place.”

      ”Does that change things?” asked the old man. ”Maybe Anansi's just some guy from a story, made up back in the dawn days of the world […] Does that change anything? People respond to the stories. They tell them themselves. The stories spread, and as a people tell them, the stories change the tellers...”

      Läs inte "Anansi Boys" som den första du läser av Gaiman. Ta "American Gods" eller "Coraline" istället. Men vill du ha en till, välj den här (även om de är helt fristående)

(”Anansi Boys” går tydligen som radioföljetong på BBC och verkar bli en TV-serie så småningom.)