”I skuggan av ett geni” av Anna Sundström Lindmark (2016)

Enligt baksidestexten har Sundström Lindmark skrivit en bok om sin farfar, Alvar Lindmark. En fattig, religiös excentriker i Burträsk utanför Skellefteå som blev uppfinnare, byggde upp ett stort framgångsrikt företag för att sedan förlora allt samman under mystiska omständigheter.

       Jag börjar halvhjärtat läsa, och tänker efter 25 sidor att jag aldrig kommer att orka läsa hela boken. Jag känner mig ointresserad av Alvar och det känns inte som att vare sig han eller Sundström Lindmark har något att säga mig. Men sedan börjar historien veckla ut sig, vi får veta att författarens far tagit livet av sig, och att farfar Alvar var en plågad själ. Plötsligt är det inte längre en bok om en framgångsrik entreprenör, utan en släktkrönika, en författares uppgörelse med sorg, saknad och rädslan att själv bära på samma psykiska sjukdomar som tidigare generationer. Plötsligt blir det också tydligt varför Sundström Lindmark gjort sig själv och sin berättarröst så synlig, det är inte längre bara Alvars berättelse.

       ”När jag talar om det för folk, att jag vill skriva om det som fanns bakom hans offentliga fasad så får jag några rynkade ögonbryn till svar. Får man verkligen göra så med en människas liv? Är det moraliskt okej? Men var tar en människa slut och var börjar en annan, undrar jag? Kan vi någonsin isolera händelsers konsekvenser och sortera ut det privata från det allmänna?” 

       Jag antar att det ska vara ett spännande berättargrepp att inte avslöja de självrannsakande delarna för läsaren direkt, men där tycker jag att författaren gjort en felaktig avvägning. Bokens stora styrka är skildringen av psykisk ohälsa, inte uppfinnarhistorien, och jag tror att omslaget och baksidestexten skickar många läsare fel. (Jag hade aldrig börjat läsa den här boken om den inte var kurslitteratur.)

       Jag önskar mig en del andra förändringar också; Vad är det här med hissen till Gud? Jag förstår metaforen hur Alvars hiss tog folk högt i luften och djupt i gruvorna, på samma vis som hans bipolaritet verkar ha tagit honom själv, men det är inte en central del för boken, och blir missvisande att ha på omslaget.

       Boken lider av ett ojämnt tempo. Exempelvis då Sundström Lindmark får sitt drömjobb men säger upp sig för att fortsätta jobba med sin bok, följa sitt hjärta och inte det omgivningen säger. Detta skildras på bara någon sida, medan så mycket utrymme ägnas åt utläggningar kring Alvars arbeten och så vidare.

       Jag förstår heller inte kapitelrubrikerna, de känns krystade och helt onödiga. Och hur många gånger skriver Sundström Lindmark att Alvar ”ångvältar fram”? Det är ett kul, gestaltande uttryck, men upprepning är uttråkningens moder.

       Men bristerna till trots, det här är en bok som börjar urtrist och avslutas fantastiskt. Sundström Lindmark målar en talande och förståelig bakgrund av Norrlands inland, hur samhället var och är genomsyrat av Luthersk arbetsmoral och Jantes ”tro inte att du är någon”. Hårt arbete är det enda som håller synden borta. Kontrollera det som går att kontrollera. Prata inte om det som känns jobbigt. Skäms och skuldbelägg dig själv, men dela aldrig fula känslor med andra. Blotta dig aldrig för då kan folk såra.

       ”Man kan inte fly känslor eller minnen, bara stoppa dem i frysen.” 

       Det här är en bok som börjar urtrist men avslutas fantastiskt. Mot andra halvan av boken har farfars fasad rasat helt, Sundström Lindmark blottar alltmer av både sig själv och sin pappa. Vi rör oss bland mindervärdeskomplex och självmordstankar, och boken blir verkligt intressant och meningsfull. Sundström Lindmark vågar visa sitt eget självhat och sina tvivel över vad hon håller på med. Det är tragiskt och så fint att få dela. Som när hon sagt upp sig och reflekterar:

       ”Jag har nog begärt för mycket av livet ändå, tänker jag. Jag hade inte på fullaste allvar vetat hur skör min identitet varit, hur självklart jag identifierat mig med mitt yrke. Hur tryggt det varit att veta vem jag var när folk frågat. När svaret var så enkelt. […] Anställd, godkänd och normal.”

       Sundström Lindmarks berättelse hade redan utvecklats till att handla allt mer om mig (jag brottas med depression, självhat, mindervärdeskomplex, har inte jobbat med det jag är utbildad till på 2,5 år, jag skriver och drömmer), men läsningen får en verkligt bisarrt ökad närvaro när jag avbryts av beskedet att min egen mormor, uppväxt i Västerbottens inland, avlidit. Osökt tänker jag på Carl Gustav Jungs begrepp synkronicitet, att vår tillvaro genomsyras av meningsfulla men oförklarliga samband. Jag sitter vaken om nätterna, efter mina barn somnat, läser, tänker och minns. Och när Sundström Lindmark skildrar ett av sina sammanbrott inför sin man gråter jag förlösande av igenkänning och jag vevar med knytnäven i luften åt hennes efterföljande insikt:

       ”'Jag skäms för att du som är så bra har lurats till att gifta dig med en psyksjuk', säger jag och gråter, dunkar knogarna mot tinningarna och hyperventilerar.

       'Ta det lugnt', säger han och stryker osäkert min hand.

       Skilj dig, lämna mig, glöm mig, tänker jag. Hitta någon som håller, som står pall och är en god mor åt våra underbara barn. […] Vill upphöra att existera. Skäms över hur självcentrerad jag blivit. Vill radera min pinsamma existens.

       […]

       När jag vaknar nästa dag är jag arg. Arg på arrogans. Arg på att man inte får tala om psykisk sjukdom och självmord. Det som inte syns finns inte. Och så plötsligt dyker det upp och så blir alla så förvånade. Nej nej, lugn lugn, inte drabbas du. Du som är så normal och fin. Som om det bara är onormala och dåliga människor som blir olyckliga. Som om man någonsin kan räkna med att något ska vara beständigt. Som om man kan skydda sig mot ett hot som man inte har definierat. En hotande fiende som man inte ens vill rikta ljuset mot och undersöka.

       Det är arrogans.”

       Igen får Sundström Lindmark mig att tänka på Jung, här kring att upplysning betyder att vi lyser ficklampan mot det vi inte vill prata om, det som gör ont och som vi skäms för.

       Det här är ingen bok om en framgångsrik norrlandsentreprenör. Eller jo, det är det, men det är helt fel sätt att beskriva boken på. Det här är ett barnbarn och en dotters försök att förstå tidigare generationer, göra upp med sitt arvegods och sin genpool. Om hur det är att bli människa i skuggan av myten om ett geni. Om tystnaden kring psykisk sjukdom. Just eftersom tystnaden är en så aktiv del av problematiken kring psykisk ohälsa är böcker en så bra form att processa sitt inre. Men jag önskar att boken marknadsfördes utifrån den insikten, snarare än ”spexige entreprenören som ville bygga en hiss till himlen”. Som det är nu gör sig bokens omslag tyvärr också skyldig till att skugga den psykiska ohälsan.

       Att Sundström Lindmarks bok blev färdig och jag håller den i händerna är en så stor seger för henne att jag känner den ända ut i min läsfåtölj. Det är innerligt vackert att hon låtit sin lampa skina över sitt, sin pappas och sin farfars mörker. Det stärker mig, och Sundström Lindmark lämnar mig med hopp, att det går att leva trots demonerna vi släpar runt på, som inte syns och som ingen vill se. Hon påminner mig också om att aldrig vara så stolt att jag inte berättar om hur jag mår.

       ”Men problemet var större när det inte fick märkas.”

(Köp här, här låna bibblan)