Eftersom jag läser alldeles för lite
kvinnor är det skönt att bli tipsad om såna här dystopiklassiker
som hittills seglat bortanför min radar. På måndag 26/3 kommer Stadsbiblioteket ska hålla
klassikerprat om den, med Rebecca Kjellberg som gjort den välgjorda nyöversättningen jag läst. Förhoppningsvis hinner jag gå.
”Väggen” följer en medelålders
kvinna som en morgon vaknar upp i den jaktstuga hon semestrar i, och
upptäcker att en osynlig vägg stängt ute omvärlden. Hon vet inte
vad som har hänt, men hon är ensam människa kvar. Med en hund, en
katt och en ko börjar hon överleva.
”Väggen” är civilisationskritik
och skildrar det vackra i det lilla. Mycket självförsörjande
Thoreauskt mys. Jag associerade emellanåt problemlösandet till den
förskräckliga ”The Martian”, men Haushofer lyckas med det Andy Weir misslyckas med; ”Väggen” har en trovärdig huvudperson som
njuter, som tvivlar och kaosar över sin tillvaro.
Relationen mellan människa och djur
står i fokus, och skildras otroligt vackert. Vi går redan i ta-hand-om-katter-tankar här hemma, och boken gav
kraftig medvind åt dem.
”Jag ägde ju inga dyrbara möbler,
och även om jag hade haft några skulle en levande katt varit
viktigare för mig än den vackraste möbel.”
”Väggens” form är värd att
studera. Inledningen kastar oss rakt in i handlingen, inte olikt
”Kallocain” får vi ett berättarjag som upplevt något stort och
måste skriva för att reda i sitt eget huvud. Vi vet direkt att
texten är en tillbakablick, textens nu befinner sig i en för oss
okänd framtid. Berättaren nämner detaljer om saker som förändrats
mellan det texten då behandlar, och därifrån orden skrivs. Vi anar
att allt inte kommer fortsätta vara som det är, och det driver på
berättelsen. Effekten blir stark.
En bit in i handlingen övergår huvudpersonen
från att bara överleva och börjar leva.
”mitt tidigare liv hade varit
otillfredsställande, och andras med, fast det pratade vi inte om.”
Den avgränsande väggen, och livet
innan den, glider alltmer ut i bakgrunden, och jag börjar fundera
varför hon inte saknar sina tonårsdöttrar mer, eller livet innan
väggen överlag. Haushofer låter sin berättarröst sömlöst byta
mellan konkreta händelser och inre upplevelser, vilket blir otroligt
verkligt. Detta stärker samtidigt en tolkning att väggen aldrig
finns i verkligheten, utan är en mental konstruktion i berättarens
huvud. Samtidigt kämpar jag med att förstå varför hennes hjärna
skulle göra så. Tills det slår mig att en vägg är inte bara ett
hinder, utan också ett skydd.
”Det är så mycket enklare att
älska Bella eller katten än en människa.”
En klassiker blir en klassiker i och
med att den är tidlös, den fortsätter vara viktig för individer
även när tiderna förändras. ”Väggen” är ett givet exempel.
En avgränsad historia om en persons inre. Mycket är allmängiltigt,
utan att bli opersonligt.
”Att födas och att dö är inte
hedervärt, det händer alla varelser och har ingen djupare
innebörd.”
Det finns alltid mer att säga om bra
romaner, men framförallt lämnar den här boken mig med en
svindlande tanke: tänk om min vägg när som helst kan dyka upp! Vad
skulle den skilja mig ifrån? Vem och vad kommer jag att ha
kvar på ”min” sida?
När jag skriver det här kommer en
fortsättning på den redan svindlande tanken. Kanske finns redan min
vägg, men jag låtsas inte se den!?
Jag har varken läst eller sett
serieversionen av Stephen Kings ”Under the dome”, men det är svårt
att tänka att han inte snott idéen från Haushofer?
Det finns en filmatisering av ”Väggen”
som kom 2012. Ska bli kul att se. Trailer här.
Köp här eller låna på bibblan.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar