”The martian” av Andy Weir (2011)

Hade jag fått läsa den här boken när jag var tolv hade jag kanske blivit lyrisk och sorterat in den i min drömmande hjärna på samma ställe som ”Robinson Crusoe”, ”Den hemlighetsfulla ön” och random-MacGyver avsnitt. Det vill säga, i kategorin "orealistiskt ingenjörsrunkande utan trovärdiga personporträtt". 

För det måste vara det som gör att boken blivit en modern klassiker, och Hollywood-filmatiserats med Matt Damon i huvudrollen. Att så många småkillar, oavsett ålder och kön, går igång på problemlösandet. Boken får beröm för sin verklighetstrogna skildring av rymdfärder, och förvaltande av hård scifi-genrén. Men inga mjuka värden är verklighetstrogna. När jag nu läser den blir jag riktigt provocerad av frånvaron av mänsklighet. Jag började efter ett tag hoppa över alla kemiska teorier och beskrivningar av modifierade syrgastankar och slangar, men läste ändå ut boken i hopp om att den sexistiske, ta-allt-som-det-kommer-och-med-en-klackspark, och helt overklige huvudpersonen skulle dö på Mars. Inte den känsla jag tror författaren avsett att skapa, men hur ska jag kunna bry mig om en karaktär jag inte får lära känna? Som inte är rädd när han borde vara det? Som inte blottar sig? Som inte ältar eller oroar sig i sin ensamhet? 

Narrativet är som en blogg, skrivet av en ensam astonaut som efter en osannolik olycka lämnas ensam kvar på Mars, med lite rymdbilar, några tält och en provisorisk rymdbas. Där börjar han sin kamp för överlevnad genom att hålla på med syre och koldioxid och rymddräkter och potatisodlingar och tält och signalsystem och så vidare. Ingen personlig kris! Alltså för att förtydliga, boken handlar alltså om en person som lämnats ensam kvar på planeten Mars, och han genomgår aldrig någon chock eller kris. Han bara börjar lösa problem efter problem, oändliga till antalet, med kommentarer som ”Hell yeah!”, ”Fuck it!” och ”Gay probe”. Vi får knappt veta något om hans liv innan olyckan, mer än att han är ingenjör och botaniker och att inget av de yrkena ”has helped me get laid.” (Är det här det förväntas jag ska känna med karaktären!?) Vid några oväntade olyckor/händelser byts så narrativet och blir tredje person för bara någon sida innan det återgår till hans bloggposter. Så får man väl inte göra!?

Parallellhistorien om vad som händer på jorden får Nasa att verka som High Chapparall.

Jag lär mig en del teknikaliteter kring hur rymdfärder, men det enda i övrigt intressanta tankarna som boken väcker (förutom ”varför är det här så dåligt?”) är kring vilka liv som är värda att rädda. Jag har svårt att avgöra om NASA faktiskt skulle ägna miljarder på att försöka rädda en ensam astronaut. Men kanske är det så, men då blir också diskussionen rymdfärder eller lösa jordens problem först väldigt aktuell. För vilka liv är värda att rädda? Det här är däremot inget som nämns alls i boken. Det är bara helt självklart att Kina offrar en forskningsraket, USA kör sönder ett helt rymdskepp och fem astronauter leker cowboys med sina egna liv för att rädda en sjätte. Jävla dumheter.

Gillar du trovärdiga personporträtt och vackert skildande av känslor så kan du skita i den här boken. Gillar du formler och uträkningar så kan du väl läsa den antar jag.

(Köp inte här, här, här, här, här)

”Amerikana” av Don Delillo (1971)

Bitter postmodern satir om sjuttiotalets USA, med ett knivskarpt och kärnfullt språk. Samtidigt som det finns vissa vibbar av både Jack Kerouac (resandet, letandet), Karl-Ove Knausgård (skildrandet av människors beteenden), Ernest Hemingway (det hårda, kompromisslösa språket) och Naomi Klein (reklam- och konsumtionskritiken). Men Delillo är mer cynisk än de andra, helt ickeförlåtande i sin människosyn. Det här är ingen hjärtlig berättelse. 

Vi får följa en populär filmare som i en flyktig medievärld redan som relativt ung byggt sig ett namn och en position, vilket nu verkar göra honom mer frustrerad än trygg. Trots att han är vit, snygg och framgångsrik (eller just därför?) skiter han i allt det han byggt upp, och ger sig av på en husbilsresa genom USA i jakt på att hitta något värt att skildra, något värt att känna, något som är verkligt. Men inget fungerar, inte samhället, inga relationer, inga arbeten. Kapitalismen har urholkat alla individer, inget har något värde i längden och allt flyter omkring. Det slår mig att dagens hipsterkultur inte är den första att missta konsumtion för konst. Eller kanske snarare har hipsters funnits längre än jag förstått.

”Det fanns ingen tid att komma ihåg något eftersom det alltid dök upp något annat – en ny storfilm, en tjusig ny pub eller restaurang, en härlig ny herrbutik, boutique, skidbacke, beach house eller rockgrupp.”

Delillo väcker också tankar kring manlighet, även om jag tror att han kanske snarare avser att mänskligheten har svårt att knyta an till varandra, svårigheter att hitta något att tro på, något bestående, något med riktigt djup. Vår huvudperson föredrar till exempel att vakna ensam, eftersom ensamhet inte kräver några löften. En annan vacker formulering som fastnade hos mig var en om mode:

”Alla färger är i grunden grå, så länge alla bär den”

Med sina briljant iakttagande meningarna blottar Delillo den lilla, materiella människan. Delillo river den amerikanska drömmen i pyttesmå bitar och lämnar oss att tänka ut vår mening själva, utan konsumtion, reklam eller materialism.

Jag har läst den nya, välgjorda översättningen av Caj Lundgren (som också översatt bland annat ”Apelsin med ett urverk”. Jag förvånas inte över att höra att Delillo brukar nämnas i nobelprissammanhang, svindlande att detta är hans 36 år gamla debutbok! Det ska bli intressant att läsa något av Delillos nyare verk.

(Köp här, här, här, här, här, här)

”Make something up – stories you can't unread” av Chuck Palahniuk (2015)

Unnade mig en novellsamling av Chuck Palahniuk! (Jo, precis han som skrev Fight Club). Hans böcker och novellsamlingar står på en kär plats i min bokhylla. Värmer mitt hjärta, traumatiserar min hjärna. För den som inte läst Palahniuk kan titeln kanske låta morsk, men jag går i god för att han med råge fyller ut påståendet med sina intelligenta humor, skärande samhällskritik, omtumlande tänkvärdheter och rent äckliga perversioner. Kanske minns jag inte alla novellerna om några månader, några satte sig garanterat. Men ingen vill jag ha oläst, men sen gillar jag ju att bli provocerad och utmanad också.

Snabbt beskrivet kanske en kan säga att hans författarskap är som att korsa en filosofisk syn på samhällsfrågor, med mitt hemliga surfande i fjortonårsåldern. Stora existentiella frågor mixas ned till hanterbarhet genom djurporr, virussjukdomar, tumörer, mordoffer, våld och kroppsvätskor.

Exempelvis har novellen Zombies har inget att göra med populärkulturens myt, utan är istället författarens sätt att hantera tonårsdepressioner. Istället för att ta livet av sig har tonåringanra upptäckt att de kan göra en slags DIY-lobotomering genom att använda defibrillatorerna på allmäna platser till att ge sina hjärnor elektriska stötar.

”They have smoking-hot-bodies and the brains of infants. They have the best of both worlds.”

Och Inclinations kan vara det närmaste en respektfull kärlekshistoria författaren någonsin kommit, men det förstår vi förrän i slutet. Red Sultan's Big Boy hanterar internetkultur och pengar. Den är också en av de noveller som jag garanterat inte kommer att glömma. The Toad Prince kommer jag inte heller skaka av mig, kanske det mest fysiskt motbjudande jag läst, ett bisarrt inlägg i debatten om skönhetsoperationer och kroppsmodifikationer. De båda novellerna väcker också vidare intresse då Palahniuk ska ha skrivit noveller som fått folk att svimma, men ingen av de båda nämns i de sammanhangen. Det finns alltså grövre..

Många av novellerna följer gärna mönstret att han börjar skildra en ful, undanskuffad men fullt existerande samhällsföreteelse (tex. ett prostitutionsområde i Hamburg) med vilken han fångar mitt intresse. Därefter hinner Palahniuk oftast lämna den helt, på sin höjd refererar han till inledningen med en rad eller två. Med andra ord, det är helt jävla omöjligt att försöka förutspå vad som ska hända. Så proffsigt att jag får gåshud!
Ett annat mer generellt tema jag tycker mig se är hur hans huvudpersoner uppslukade i någonslags lurendrejeri, som initialt verkar som perversa galenskaper men som Palahniuk lyckas få trovärdigare längre fram i historien. Sällan försöker de lura åt sig pengar, istället jagar de på olika sätt efter kärlek, uppmärksamhet och närhet. Ingen av hans karaktärer känner sig någonsin värda att älska, de måste lura åt sig kärlek. Och här tror jag tyvärr att Palahniuk, med provokationen som verktyg, har vår civilisation vid strupen, trots att det gör otroligt ont att erkänna det. För Palahniuk hatar oss inte, han hatar vårt sätt att göra oss själva små och rädda. Han förstår varför vi beter oss illa, varför mörker, fulhet, perversioner, andras olycka och avvikande beteende frestar oss.

”..everybody looks a little crazy if you're looking close enough, and if you can't look that close then you don't really love them. … .and if you keep waiting for somebody perfect you'll never find love, because it's how much you love them is what makes them perfect.”

Cyniskt och nihilistiskt, oftast tänkvärt – men alltid underhållande! 

(Köp här, här, eller billigare på Scifibokhandeln) 

”Turbonegro – Droger, deathpunk & denim” av Håkon Moslet (2007)

Jag är så svag för musikbiografier, och hittade den här boken för 40 kronor i Grebbestad, om ett band jag älskat mycket och som fortfarande ligger mig varmt om hjärtat, Turbonegro! Läser du ända till slutet lovar jag avslöja vilken av dem jag alltid varit smygförälskad i..

Turbonegro är det norska band som, bortsett black metal, gjort störst avtryck på internationell punkrock. Med sin urspårade blandning av bredbent rock, böganspelningar, jeans och provokationer har de älskats och hatats sedan starten. Med en genomtänkt, visuell och stöddig liveakt snuddande nära performancekonst. Exempelvis valde de homovibben utifrån tanken ”Vad är punkare och hårdrockare mest rädda för?”

Boken är uppkäftigt skriven, av en norsk musikjournalist som inte anstränger sig för att dölja att han är en stor turbofan. Det är fantastiskt skönt med en rockjournalist som inte framhäver sig själv, men i den här boken lyser han väl mycket med sin frånvaro. Akademikern i mig undrar var källorna är? Uppenbarligen har han kommit dem in på livet på ett sätt inte många har, Tubronegro har gjort sport av att inte svara allvarligt på intervjuer och bygger hela tiden på myterna om sig själva.

Vi bjuds på anekdot på anekdot på anekdot. Allt roar mer än oroar. Vi bjuds också grundliga genomgångar av varje studioalbum, på det nördiga fanets vis. Emellanåt blir det tyvärr fånigt okritiskt hyllande, det staplas livebeskrivningar som om inga spelningar följde några mönster utan det alltid var ett kreativ utlopp av känslor. Och visst, Turbonegro är ett underbart liveband, men till och med lilla jag har sett dem tillräckligt många gånger för att exempelvis känna igen Påls inövade skutt upp på keyboarden. Inget fel i det, men nyansen saknas i boken, och då kan man fundera över vad mer som utelämnas i hyllningen.

Boken marknadsförs som ”Nordens The Dirt”, men innehåller inte alls lika mycket sex som The Dirt. Däremot en del rent fåniga kommentarer om ”erövringar” bandmedlemmar gjort, och jag blir provocerad (på ett dåligt sätt) av hur en så fin bok med bilder och illustrationer kan få gå i tryck med så många stav- och syftningsfel. Men det är nog översättarens fel snarare än författarens.

Rocknörden i mig gottar sig åt detaljer som exempelvis att Turbo gjorde en turné på nittiotalet med parollen ”Free Burzum!”, och att Necrobutcher från Mayhem och Happy-Tom är barndomskompisar, att Mastodon trots sin egen storhet frivilligt var förband till Turbonegro. Mer besviket konstaterar jag i slutet att boken kom redan 2007, och sångaren Hank Von Helvetes slutgiltiga uppbrott med gruppen finns därför inte med. Mycket av Hanks demoner och drogproblem hanteras i boken, men jag saknar djup om hans ångest, och jag skulle gärna läst mer om hur han hittade Gud. Eller om Happy-Toms depressioner. Och så vidare. Men djup är inte Tubronegro. Intelligent med genomtänkt ytlighet, men utan djup.

Och det slår mig med full kraft vilken hycklare jag är, som älskar Turbonegro, men dissat Eddie Meduza för hans barnslighet. För Turbonegro är otroligt barnsliga, kompromisslösa och krångliga. Barnsligt och genialt behöver inte vara motsatser.

(Och det var den feminine leadgitarristen Euroboy som jag önskade skulle upptäcka min förälskade blick i mitt finniga fejs i publikhavet..)

"Evig natt" av Michelle Paver (2010)

En riktigt nagelbitare, som bjuder på både sträckläsning och kalla kårar. Dessutom är den existentiellt omtumlande på det vis den bästa skräcken ska vara.

Narrativet är klassiskt, en dagbok förd av en radiooperatör på en ödslig forskningsbas i Spetsbergen på Svalbard som i den ständiga polarnatten börjar uppleva och se saker som inte går att förklara. Jag läser allt djupare i historien och börjar rysa "av skräck för livlösheten därute". Välskrivet och vackert, men emellanåt stör jag mig på översättningen (tex. osannolikt att en ung engelsman skulle kalla samer för "lapparna"). Titeln är bra, men den engelska titeln "Dark Matter" ger mer rättvisa åt historien, då vår berättare slits mellan det fysiskt mätbara och det okända. Han funderar intressant om spöken kan vara en slags fysisk laddning som stannar kvar på en plats. Men kan de isåfall påverka på annat vis än skrämmas?
Slutet är oväntat och mycket ruskigt, men det jag tar med mig är berättarens underbart svindlnde reflektioner om mörker och evig natt.

"Det är mörkret som är det sanna, äkta. Det är vi som står för avvikelsen. Små glimmande gnistor på ytan av den här snurrande planeten - och runt planeten, mörker."

"Att vara vid medvetande i en evig natt. Då skulle man be om glömska. Men ingen skulle höra en."

Känner att min trötta mobilrecension av den här boken ger den inte sin fulla vidd. Tro mig, gillar du skräck som är djupare än monster-som-plötsligt-hoppar-fram så läs den här boken!

”De kommer drunkna i sina mödrars tårar” av Johannes Anyuru (2016)

En erkänt skicklig poet, med blick för de svaga och förtryckta i samhället, lämnar sina tidigare hjulspår och skriver omtumlande, underbar science fiction. Låter det bekant?

Den här berättelsen börjar i ett terrordåd mot en serietidningsbutik i Göteborg, där en kontroversiell yttrandefrihetskämpe talar om sina nidteckningar av muslimer. Terroristerna är tre, två män och en kvinna, som säger sig tillhöra Daesh (IS). Mitt underpågående gisslandrama får kvinnan kalla fötter. Hon minns inte riktigt, men hon inser att något är fel, att hon sett det hon nu ser förr, men då på en bildskärm. Framförallt minns hon vad deras handling kommer leda till. Hon inser att hon kommer från framtiden.

Dystopin som kvinnan målar upp i sin berättelse, minnen från en levd, alternativ, framtid, är obehaglig och tänkvärd. Anyuru har låtit dagens Sverigedemokratiska valmanifest och rasiståsikter bli statsbildande. Det svenska ”viet” skapas genom hårdhänt hantering av ”dom”, muslimerna. Det finns exempelvis ett sverigekontrakt alla medborgare måste skriva under varje år, där man erkänner ”de svenska värderingarna” som viktigare än andra, bland annat ska nidbilder av Profeten erkännas viktiga för yttrandefriheten. Vägrar någon skriva under sverigekontraktet tappar hen sina medborgerliga rättigheter, får konton frysta och sätts i interneringsläger, bildade av det som tidigare var Göteborgs förorter. Anyuru bygger upp sin dystopi så trovärdigt att den kommer ligga i bakhuvudet på mig länge. Detaljer är geniala som hur etablissemanget i framtiden har hårdrockströjor, piercingar och grå dreads. ”Sverigevännerna” som terroriserar de i interneringslägren är en obehaglig blanding av nationalistiska fotbollshuliganer och terrorister, deras maskering med näsdukar med svenska flaggan knutna över ansiktet – den är så stark och läskig att jag är rädd vi kommer få se det på riktigt på gatorna i framtiden. Om nu NMR törs läsa Anyurus bok. 

Narrativet består främst av en författare, själv troende muslim, som besöker kvinnan två år efter attentatet, och varvar hans beskrivning av mötena med henne, tillsammans med den berättelse kvinnan själv skrivit ned och ger till författaren, del för del allteftersom deras träffar blir fler. Välplanerat, trovärdigt och aldrig förvirrat trots den invecklade handlingen.

Hela bokens språk och uppbyggnad är värdig och vacker, det märks att Johannes Anyuru är en språklig mästare. Anyuru definierar också poesi fantastiskt som ”trycka ihop livet i mening”, och det kryllar av tänkvärda och vackra beskrivningar av delar av vår tillvaro. Jag kan inte låta bli att citera ett par stycken. När kvinnan berättar om hur hon som ung sett hennes sköre, religiöse far be säger hon ”jag tittade på hans händer och tänkte att de såg ut som om han försökte skydda något litet och bräckligt mot en storm.” När hon beskriver pappans tomma ansikte i ett annat stycke där han utsätts för förnedrande behandling, gör hon det med orden ”hans ansikte hade blivit som vilken kroppsdel som helst, som en armbåde, eller en fläck hud på magen eller låret.” Pappan får säga saker som ”Mitt barn räddade mig från att ha överlevt min uppväxt.” och jag gråter och förtvivlas.

Dessutom lyckas han, otroligt nog, väva in en rolig göteborgsk ordvits utan att det blir pajjigt! 

Bokens givna slutsats är den att vi, normsamhället, svenskarna, skapar terroristerna. Med vår intolerans och arrogans tillåter vi politiker och myndigheter att avpersonifiera, demonisera muslimer. Vi tillåter att de torteras i fångläger, vi tillåter att de isoleras i förorterna, vi släpper inte in dem, vi lär inte känna dem. För vi behöver dem som våra ”andra”, för att ge oss själva ett ”oss”.

I slutet, utan att avslöja det, gör Anyuru , genom en morbid tvist empatin till ett evigt fängelse, en bild nu för alltid fastetsad i mitt sinne.

Och visst är det Harry Martinson jag liknar Johannes Anyuru med i inledningen. Det är samma små människor inför stora frågor, samma fylliga och avvägda meningar som är njutning i sig att läsa. Anyru har kanske mer politisk sprängkraft, medan Martinson existentiell, men ”De kommer drunkna i sina mödrars tårar” ska i framtiden stå bredvid ”Aniara” i min bokhylla. Arvet efter Martinson är Anyuru väl medveten om, tvärtom vill han nog både hylla och ställa sig tillsammans med honom, både genom öppningscitatet, men också vidare genom flera inbakade delar i handlingen som får den lilla nörden i mig att mysa.

(SPOILER! Vill du hitta Aniara-påskäggen i boken själv, läs inte! Har du hittat fler får du gärna höra av dig. Det finns säkert fler än de jag kommit på, men fängelset al-Mima i Jordanien är Miman, Annika Isagel är piloten Isagel (som baserades på Karin Boye), och bubblan i Guds glas är såklart bubblan i Guds glas.

Köp här eller ställ dig i lånekön på din bibbla) 

”Döda själar” av Nikolaj Gogol (1840)

Efter att min vän Tor redogjort för det otroligt sorgliga slutet på Nikolaj Gogols liv blev jag nyfiken på att läsa något av hans verk, och hittade den här fantastiska, mångbottnade, titeln i magasinet på Partillebibblan.

”Döda själar” handlar till ytan om Pavel Ivanovitj Tjitjikov, en skojare som reser runt på den ryska landsbygden och köper upp godsägares döda livegna bönder. Genom fiffel och båg planerar han göra sig rik på att köpa upp pappren på dessa döda, men inte till staten inrapporterade, bönderna och använda dem för att fejka förmögenhet, eventuellt belåna på falska grunder. Boken är, trots titeln, långt ifrån skräckgenrén, men den förtvivlan inför existensen boken lämnar mig med är mångt mycket starkare än de mest hemska skräckberättelser. Istället bjuder Gogol på en välformulerad och svidande satir, jag skrattar ibland rakt ut, anmärkningsvärt då ju humor annars ska vara en färskvara (kanske gäller inte det talessättet svart humor?). Gogol attackerar hejvilt, hårdast går han åt de förmögna som fyller sina liv av meningslösheter, av tomma kulturella bedövningar, irrelevanta bjudningar, långa artiga samtal utan substans. Korruption och mutor är regel och inte undantag, och vår huvudperson kommer undan med allt större bedrägerier och lögner i jakten på rikedom och egendom. I och med Gogols skildring av de rika får bokens titel ytterligare en betydelse. Men Gogol skildrar livegna som boskap utan egna tankar eller värde, en tredje botten till titeln, så tro inte ”Döda själar” är någon arbetarromantik. 

De långa, slingriga samtalen proppade med tomma ord driver berättelsen framåt, artigheterna och flosklerna följer varandra oavbrutet. Inledningsvis uppskattade jag det, fick så mycket inspiration att jag började fila på en egen novell i liknande språkbruk och uppbyggnad, men mot slutet av den drygt 300 sidor långa boken har jag tröttnat en aning på att läsa de långa, om än skickligt skrivna, meningarna. Kanske är det jag som intellektuellt helt enkelt inte klarar hänga med i Gogols förtvivlan, i hans katt-och-råtta-lek med mig som läsare. Jag kommer läsa om den här boken, och slutet är väl värt att vänta på..

Vi får inte veta mycket om ”Vår arme berättare”, narrativet i boken, men utan att ha fördjupat mig i Gogol är det svårt att inte läsa in det som att det är han som berättar. För Gogol verkar ha varit en öm person, han ska exempelvis ha eldat upp de två uppföljande delarna till ”Döda själar”, då tanken ska ha varit en trilogi likt Dantes, där ”Döda själar” är Gogols ”Inferno”. Utan att hävda att jag förstått speciellt mycket Dante antar jag att parallellen utgörs i hur alla ter sig fördömda och förtappade, alla är syndare. Jag kan se framför mig hur alla karaktärerna i Gogols bok dyker upp i de olika nivåerna av helvetet hos Dante.

Många gånger sitter jag och tycker synd om Gogol/narrativet. Berättaren gör exempelvis långa utläggningar om ”hur samtiden inte erkänner 'det sublima löjet' (Gogols egna verk, min anm.) som ädel lyrik och inte ser avgrunden mellan den och gycklarens narraktiga krumsprång”. Han verkar också ha besuttit ett oerhört madonnakomplex, och målar upp kvinnor som helt ouppnåeliga, åtråvärda och fantastiska men omöjliga att förstå, ”vad ska man egentligen säga om dem? Ni kan ju själv försöka alla deras skiftande ansiktsuttryck och ni kommer aldrig lyckas! Enbart deras ögon är som ett oändligt rike”.

I inledningen på den avslutande delen skriver han hårt om sin egen kapacitet:

”Vad skall det tjäna till att ständigt skildra vår tillvaros fattigdom och ofullkomlighet och dra fram människotyper från de mest avlägsna och gudförgätna avkrokar av vårt land? Men vad skall man göra om författaren nu en gång är sådan och han, plågad av sin egen ofullkomlighet, inte kan skildra någonting annat än bara vår tillvaros fattigdom och elände och ofullkomlighet och dra fram människotyper från de mest avlägsna och gudförgätna avkrokar av vårt land?”

Och både författare och karaktärer är som sagt syndare, ogudaktiga, ovärdiga.

Gogol fastade sig själv till döds, av rädsla för den femte dödssynden, frosseri. Han var ungkarl hela sitt liv, och blev efter vad jag förstår inte erkänd som geni förrän i samband med och efter sin bortgång. Han eldade upp många av sina verk innan de hann publiceras.. Är det nån jag unnar komma till nån himmel är det Nikolaj Gogol, den ensamme, självhatande men verbale ältaren.

"Döda själar" har massor av bottnar, många tolkningar och metaforer, så jag är säkert ute och cyklar med flera av mina tankar. Oavsett är det givetvis ett fantastiskt betyg till en så gammal bok är just att den får mig att tänka.

(Köp här, här, här, här, eller låna bibblan)