”K” av Katarina Frostenson (2019)

Välskrivna böcker kan vara en väg att komma nära och förstå en upplevelse som en annars inte skulle kunna förstå. Det roar mig mycket att läsa det ”förbjudna”, författare som vågar skildra det som är fel eller avvikande från samtiden. Och få simmar mer motströms idag än Katarina Frostenson och Jean-Claude Arnault, och när reservationen äntligen pluppade in på stadsbibblan, cyklade jag ivrigt dit och hämtade upp den.

  ”K” är Frostensons skildring av landsflykt undan det stora mediedrev som svepte över Sverige i samband med offentliggörandet av ”Kulturprofilens” brott och identitet, tillsammans med krisen i Svenska Akademin.

  Språket är vackert, författaren uppenbart beläst, tidigt droppar hon det där vackra Stefan Zweig-citatet: ”Jag vill hellre förstå människorna än döma dem.” och jag känner att det sätter ord på vad jag hoppas att ”K” ska hjälpa mig göra, förstå de bägge konstnärerna, snarare än att simpelt drevdöma dem. Jag gick in i läsningen i känslan att både drevet varit orättvist och samtidigt att Svenska akademin varit orimlig, utan att jag för den skull tänkte att övergrepp är okej. Men ”K” lyckas inte, och när jag lämnar boken har den lilla snutt av sympati som ändå fanns för de två lämnat mig.

  Frostenson använder ett billigt Du-tilltal till Arnault i boken för att gestalta intimitet, och hon försvarar deras kärlek till varandra och deras konstnärliga gärningar (som att det är vad drevet handlat om, att de inte får älska varandra eller vara konstnärer!). De går omkring i Paris, de dricker ”tungt rödvin” och tänker tillbaka på sina liv. Hybrisen tätnar ytterligare när berättarjaget K gör stor sak över att inte förstå sin samtid, däremot känner hon den, som den stora författare hon skriver fram sig som. Hon jämför deras landsflykt med Strindbergs, Swedenborgs, Bergmans och skriver om hur de utsätts för en ”kabal”. Det är ett ord som upprepas gång på gång utan att förklaras (det betyder typ ”konspiration” eller ”komplott” mvh SAOL), och det illustrerar väl den där Horace Engdahl-vibben jag känner genom hela boken. Inte som i en konservativ finkultursperson som viftar undan övergrepp, utan den här skrivtekniken att använda många klassiska verk/författare mixat med mer obskyra referenser och svåra ord för att understryka sin egen bildning och distansera läsaren. Frostenson citerar, skriver fram sina tankar och tolkar sin favoritkonst, och det höglitterära rabblandet döljer fler än en gång bristen på substans eller fundament. En sammanfattning av argumenten:

  Sverige är avundens land, Arnault är utsatt för rasism (han är mer taktil än svensken är van vid), DN för ett avundsjukans krig mot finkulturen. Det offentliga hånet de bägge utsätts för är oproportionerligt.

  Och visst, det håller jag med om att är ett problem i vår tid, det här att vissa felsteg/brott/övergrepp tar bort hela en persons gärning, det är en dräpande och bakåtsträvande tendens som vår samtid behöver vänja sig av med. Men alternativet kan inte bli att skylla ifrån sig eller komma undan med vad som helst. Och, det hjälper inte mig att förstå Frostenson konstnärliga gärning genom att veta att hon var polare med Birgitta Trotzig.

  För att uppnå närhet och ickedömande behövs mod och ärlighet, där litteraturen som konstform är överlägsen, men, trots att Frostenson gång på gång skriver fram att hon inte är ett offer, och Horatius citeras flera gånger i att det är lönlöst att försvara sig mot förtal, så blir ”K” inte mer än ett offers ytligt fega skildring och alltmer desperata försvarstal. 

  Anaïs Nin är min favoritförfattare när det kommer till att skriva fram ”amoralitet” utan skam eller skuld, och jag vill minnas att hon i den här dokumentären säger något i stil med att hon vill skriva fram sina karaktärer och sig själv så detaljerat och nära att det inte går att fördöma. Det borde Frostenson anammat, om hennes mål var att vi skulle förstå henne och Arnault. Istället så hanterar hon sina egna snedsteg svepande med att hon inte förstår ekonomi och har handlat i god tro (hon är ju konstnääär). Arnaults övergrepp nämner hon inte mer än två gånger, och hon gör det snabbt, i förbifarten, så odetaljerat att det är anmärkningsvärt: ”Du må ha betett dig lätt amoraliskt..”, och det skriver hon på slutet av boken. Då har Frostenson för hundra sidor sedan redan tappat mig, men de där formuleringarna får mig att skratta rakt åt bokens desperation. Det är liksom inte enkelt att bli dömd för våldtäkt i Sverige! 

  Näe, om författare vill undvika att bli dömd så måste hon vara ärlig, öppen, modig och ta ansvar. Inte skylla ifrån sig eller fortsätta fly. Forstenson och Arnaults gärningar väckte avsky i svensk samtid, flykten och tystnaden gjorde det värre, och det slår mig nu att det faktiskt är Frostenson själv som gör sig skyldig till att döma utan att förstå, då hon ser på drevets gång. Hon dömer ut hela drevet och försöker inte ens förstå fundamentet i det utan ser bara dess spetsigaste yttringar. Skygglappigt, fegt, ihärdigt vägrar hon den uppenbara insikten: att sexuella övergrepp kommer aldrig att ses med samma ögon efter #metoo. Män kommer inte att komma undan lika lätt, de måste lära sig bete sig, det spelar ingen roll ”om de menar väl”. Men innan det där blivit allmängiltigt tankegods, att ta ansvar för sina gärningar, så kommer fler högdjur att stupa. Innan dess så ska fler högdjur stupa.

  (Kan ju nämna att Frostensons översättning av Georges Batailles ”Himlens blå” är mycket läsvärd, även om jag aldrig kom mig för att skriva om den.)

  (Nu dimper mailet in att min reservation av Horace Engdahls ”De obekymrade” kommit in på bibblan istället. Trots att det jag läst av honom tidigare, och trots det här bakslaget, kommer jag ivrigt att hämta upp den också. Forever simmar min läsning motströms.)

"En mördares självbiografi" av Carl Panzram (2015)

JVVF-killar är en grej. "Jag-vill-verka-farlig". De är såna som försöker verka mer extrem än han är, vill vara tuff fast egentligen är en tönt. Och så vidare. Galago har gjort en del grejer på konceptet, och först blev jag irriterad och tyckte det var fånigt. Sedan insåg jag att det var för att jag kände mig träffad. Men som vanligt finns självinsikten i ett perspektivskifte, från kränkt skörhet till humor, och nu tycker jag snarare att det är ganska pricksäkert och roligt begrepp.
 
  Jag läser som bekant mycket våld, smuts och snusk (JVVF..) men då kan jag hela tiden skydda mig bakom konstverk/konstnär-grejen. Men Panzram har mördat, på riktigt. Utan att ångra annat än att han inte dödat fler. Det är en annan sorts litteratur att förhålla sig till. Men å andra sidan är han avrättad sedan länge, och kan alltså inte profitera på sin egen svarta historia. Oavsett köpte jag hem boken för något halvår sedan, och nu blev det läsning.
  
  "En mördares självbiografi" har ett unikt upplägg, en litterär och beläst mördare berättar om sitt liv. En man som dömts för mord i verkligheten, vars brev publiceras i bokform. Carl Panzram har dragit nitlott i livets tombola, växer upp utfattig och övergiven, blir slagen och sexuellt utnyttjad, och kapitulerar helt inför detta genom att låta det berättiga alla hans egna svinigheter. Han befriar sig själv helt från egenansvar, eftersom andra gjort honom illa först. En lätt haltande filosofi, men som ändå säger något om mentaliteten om de våldsverkare som fastnar på "fel sida lagen", och är den klart mest givande delen av hela boken. Men jag hade önskat att Panzram uppehållit sig mer kring frågan om varför vissa som utsätts för våld väljer att slå tillbaka/slå andra, medan många väljer att inte göra det. För jag hade en del förväntningar. Jag tänkte mig något tankeprovokativt, hat som drivkraft, att leva för att mörda, en intelligent men skruvad skrivare. Jag visste att Panzram läst Nietzsche och Shoupenhauer, och trodde att jag exempelvis skulle få läsa något slags försvar till mord (lite på samma sätt som de Sade gör i den här samlingen.
  Men Panzrams uppräknande av brott blir egentligen inte mycket mer än en kavalkad av råa beskrivningar, och läsningen förlorar mycket i litterär upplevelse och landar i perverterat skryt. Och varför skriver Panzram bara om sina brott? Han måste ha upplevt annat under sitt liv, för även om han kanske inte var kapabel till att älska och levde för våldet och hatet, så verkar han åtminstone haft kapaciteten att bli arg?
  Näe, den här boken blir mindre filosofiskt utmanande och de repetitiva provokationerna blir rätt långtråkig läsning i sina hemskheter, när väl den initiala chockeffekten lagt sig, och får mig istället att associera till en annan de Sade-text: De 120 dagarna i Sodom. (Våldet gömmer också ytterligare en intressant berättelse, den om fängelsevakten Henry Lessner, mottagaren till alla de brev som publicerats, och som är den som tror på Panzrams berättelse och kämpar för att få den publicerad.)

  Översättaren har ansträngt sig med fylliga kommentarer, men som på några ställen skjuter en stor bit av Panzrams trovärdighet i sank. Vi förstår att mycket att det som Panzram skriver fram som faktiskt inte går att bevisa, eller som är direkt felaktigt. Och då börjar jag tänka på hur mycket annat som är fiktion, eller hur mycket av det framskrivna som är Panzrams sätt att få andra att hata honom lika mycket som han hatar sig själv. Panzram var onekligen farlig, men han vill verka ännu farligare. Och jag tröttnar på den läsningen.
  Men kanske är det bara ett försvar, att jag är oförmögen att tro att sådan ondska finns i människor.
  För att jag vill kanske verka farlig. Men jag är inte farlig, inte annat än i min naivitet. 

Köp direkt från förlaget, inte från imperiet.
Berättelsen finns tydligen filmatiserad av Oliver Stone. 

”De otroliga tefaten” av Eugen Semitjov (1974)

En av insikterna av att tillfriskna ur en depression har för mig blivit att vårda lillpojken i mig, den där lille orolige som uppfostrades av Arkiv X, Jules Verne och En Ding Ding Värld. Under många år skämdes jag över honom. Det gör jag inte längre, utan nu jublar jag då jag hittar en bok med detta omslag på en loppis.

  Jag kände igen Eugen Semitjovs namn som den som tecknade "Allan Kämpe", men min obildning blottas  och överraskningen blir stor då jag börjar läsa. "De otroliga tefaten" är inte lättsmält scifi. Semitjov var inte bara tecknare och författare. Han var tydligen kanske allra främst en vetenskapsjournalist som belönats med stora journalistpriset, som närvarat och rapporterat vid flera historiska rymdhändelser  och intervjuat (bland väldigt många andra) Juri Gagarin och Carl Sagan.

  ”De otroliga tefaten” handlar visserligen om flygande tefat, men är inte fiktion utan ett slags kunskapsgenomgång. Boken är skriven med journalistens nyfikenhet men utan att förlora forskarens rationalitet, och följer överlag formen Fallbeskrivning – Källgenomgång/kritik – Semitjovs avslutning där har blottar bluffen/feltolkningen etc. Satelliter, väderballonger, testflygningar av nya militära farkoster, Kalla Kriget-rädslor, direkta bluffar och så vidare. Samtidigt finns ett par berättelser som han tillåter vara svårklassificerade eller ickefalsifierade. Semitjov är tydligt bildad i fysik, mycket handlar om ljusfenomen eller väderskiftningar, men han skriver på ett enkelt vis som är lätt att ta till sig. Vissa gånger skriver han för lätt och för raljerande, men samtidigt kan jag förstå att en lär bli lite trött på alla ”troendes” vilda fantasier och spekulationer (varning för rabbithole men kolla till exempel in dåren George Adamski och hans spektakuläriteter).

  Semitjov nämner Carl Jung och hans fina text om att UFO-fenomenet kan förstås som en modernare variant av religiösa uppenbarelser, men jag saknar ändå en del psykologiska förklaringar till alla UFO-fall som gås igenom. Jag förstår att Semitjov är fysiker och vetenskapsjournalist, och inte psykolog, men jag tycker ändå att vanföreställningar sprungna ur psykisk sjukdom borde nämnas, eller den mänskliga självupptagenheten, desperationen att vilja bli sedd, behovet att känna sig speciell, viljan att tro, kan driva en till extrema åtgärder. Men i intervjun med Carl Sagan mot slutet nuddar vi ändå det senare perspektivet, då Sagan jämför "de troendes" osannolika antal UFO-besök varje dag, varje år, med medeltidsmänniskans tendens att se sig själv som existensens medelpunkt. För, även om universum är oändligt och förutsättningar för liv torde ha uppkommit på många fler platser än här, så är det yttepytte liten mikrochans att de skulle ha letat sig hit till jorden, och dessutom då välja att studera oss på håll, i skymundan, och inte ta kontakt.

  Trots att Semitjov lyser med vetenskapslampan och blottar tiotals bluffar och feltolkningar och önsketänkanden förmedlar han ändå den där underbara svindlande känslan av att allt kan hända i rymden. Jag får vibbar av en fin dokumentärfilm om UFO-Sverige jag såg för några år sedan, där de säger sig leta efter känslan att vara liten och nyfiken. Jag håller helt med, det är en av meningarna med det mänskliga livet. Men för den skull får en inte sluta tänka kritiskt. Semitjovs bok påminner mig om det.

  Lite sur blev jag över att Roswell lämnades helt utanför Semitjovs bok, iallafall inte direkt utskrivet, och aldrig något om Area 51 eller liknande. Men samtidigt handlar boken om oidentifierade flygande objekt, inte spekulationer kring mörkläggningskonspirationer (det kan ni få färska varianter av i podcasten här eller på Netflix).

  Om du också gillar omslaget så är boken fylld av Semitjovs egna illustrationer, och på hans hemsida kan du köpa fina tryck av en del av hans verk.

"Selamlik" av Khaled Alesmael (2018)

Jag har hälsat på Khaled Alesmael. Men bokstavligen bara hälsat på, för som vanligt blev jag för starstruck för att våga fråga honom om någonting alls. Dessutom var det först nu, ett halvår senare, som jag läste hans bok.

  Selamlik är ett turkiskt ord för ett paradis för män (stavas egentligen med turkiskt i utan prick, som uttalas som ett tjockt ö. Men det skriver jag nog mest för att jag vill showa med att en gång i tiden ha kunnat lite turkiska). Iallafall, romanen handlar främst inte om Turkiet, utan de bägge parallellhandlingarna skildrar dels Syrien innan kriget och den arabiska våren, och dels om livet som flykting i Sverige i mitten på 2010-talet. Det i sig är viktiga inifrånberättelser, men "Selamlik" vrider upplevelsen ett varv till genom att skildra de här bägge världarna från en homosexuell mans perspektiv. Vi får fantastiska förbjudna skildringar inifrån badhusen i Damaskus, där homosexuella förvisso har sämre rättigheter och ingen plats i offentligheten, men istället bygger sina egna homoparadis, världar vid sidan om homofobin. Jag som läsare snubblar gång på gång över mina egna fördomar om arabiska män. Vi får samtidigt uttråkade asylsökande i småländska skogar som runkar och sover bort ledan av att vänta på livavgörande beslut längs det löpande band som är svensk migration.
  Jag uppskattar hur Alesmael vågar skildra homofobin bland asylsökande, utan att göra dem till varesig "ondskefulla  invandrare" eller "korkade offer". Samma modiga känsla får jag över hur han skriver fram de danska homosexuella männen som bara vill bli knullade, aldrig knulla, eftersom mannen från Mellanöstern måste vara ett dominant machovilddjur.
  (Men. Bokens allra bästa bild är ändå den av flyktingen i leopardsuspensoar!)
  "Selamlik" gör klart för sina läsare att Syrien inte enbart var ett helvete för homosexuella. Och Sverige inte är det HBTQ-paradis som vi gärna vill ge sken av att vara. Jag minns någon intervju jag läste där någon sa "Visst, vi är representerade i varje teveprogram, men jag får mer stryk på gatan än någonsin."

  Omslaget och inledningens vattendroppe som rör sig längs manskroppen skapade en förväntan i mig om att romanen skulle vara homoerotisk, men jag läser främst en slags sociologisk skildring av manligt homoliv (Det är inte bara det anonyma bögknullandet på offentliga platser som får mina tankar att gång på gång gå till min vän Arnes bok "Bög i folkhemmet"). Visst, det finns kroppsvätskor, penetration och intima lukter, men jag blir ändå lite överraskad över hur oskyldig "Selamlik" är i sina sexskildringar. Samtidigt inser jag att romanens sprängkraft ligger någon annanstans, och får mer kraft på det här viset då den inte kan förbises som porr eller snusk. 

  Träffar jag någon gång Alesmael igen (kanske på Haket?) kommer jag inte våga säga att jag tycker att vissa scener går för fort. Att jag bet mig i läppen över att drömmen om Lot i Koranen bara är beskriven och inte gesaltad. Jag ska säga något om att det är kul att jag och huvudpersonen delar litterära referensramar. Herakleitos, Nietzsche, Tom of Finland. Men jag ska också drista mig till att våga säga tack. Tack för en viktig roman. Tack för öppnandet av mina ögon. Tack för fin läsning.

  Köp här eller här eller här.

”Alruna” av Hanns Heinz Ewers (1911, 2012)

Jag har en förkärlek för att välja läsning som provocerar. För den som läst min blogg förr är det ingen överraskning. Det gör att jag redan läst någon fascist (Mishima), några rasister (Lovecraft, Teratologen, Houllebecq) och faktiskt en fullt ut organiserad WWII-nazist (Hamsun). Nu lägger jag till Hanns Heinz Ewers i den sista kategorin. Ewers var en högst oönskad nazist och allt han skrivit, utom en hyllning till kårrörelserna, Ewers blev förbjudet, Goebbels hatade den depraverade författaren. Och det är inte svårt att förstå varför, i det rena/ädla/storslagna/ariska samhället finns inte mycket plats för den gotiska dekadens som Ewers skrev fram. Trots den matiga författarpresentationen i den här utgåvan så får jag inte ordning på hur det kan ha gått till inuti hjärnan på Ewers, hur han lyckas kombinera depraverad litteratur med nazism. Men å andra sidan, vi har färskare exempel på sånt där. Och att till exempel homosexualiteten var utbredde bakom kulisserna i Nazityskland är väl ingen jättehemlis. Jag vet inte, fastnar här i en nyfikenhet här som jag inte har svar på. Hur kan en dekadent författare gå med i ett parti som bränner böcker och som under ”de långa knivarnas natt” väljer att förbjuda bland annat just ens egna utgivning? 

 

  Men, ”Alruna” skrev Ewers långt innan andra världskriget, även innan det första. Han hade ännu inte gått med i nazistpartiet. Istället hade Ewers spenderat ett 1890-tal i Paris tillsammans med Strindberg, Munch och Przybyszewski och där intresserat sig för bland annat ockultism.

  Och i romanen ser jag mer parisisk dekadens än tysk trettiotals nazism. Boken stampar ifrån i en bisarr myt om att den man som avrättades genom hängning ejakulerade i dödsögonblicket, och där marken befruktades växte en alruna, en människoliknande rot med magisk kraft (ni minns roten i mjölkbadet under sängen i filmen ”Pans labyrint”?). Handlingen skruvas igång genom att en äldre, mycket rik och mycket elakt riksråd och hans brorson, inspirerade av denna myt, börjar skissa på en perverterad konstgjord befruktning. Med våld, pengar, list och tvång lyckas de så småningom att ta säd från en mördare, just i avrättningsögonblicket, och sedan tvingar de in i en lurad tillfångatagen prostituerad. Henne håller de sedan inspärrad tills födseln, då barnet föds och modern dör i barnsäng. Barnet som föds är Alruna, hon växer upp till en femme fatale deluxe. Hon är fullkomligt likgiltig inför andra, hon begår inga brott eller övergrepp själv, men det förbjudna verkar vara en av de egenskaper som skapar Alrunas svindlande attraktionskraft. Hon drar allmänt olycka och fördärv över alla som faller för henne, inklusive ”hennes skapare”, och en stor bit av romanens narrativ är just att vi får följa varje man som far illa av Alrunas närhet. Det blir många karaktärer, för många, och eftersom vi inte kommer någon nära blir det heller aldrig speciellt mycket känsla investerat från läsarens sida. 

  ”Alruna” är grov i sin handling, men ändå överraskande snäll i sin skildring av själva hemskheterna. Våldtäkter och andra råa scener gestaltas aldrig, utan det får jag pussla ihop själv i huvudet. Suggestiv i sitt våld och sex, men i övrigt är det en rätt rakt berättad berättelse. Men jag skulle ändå säga att detta är en slags dekadensens ”Frankenstein”. Ett experimenterande med konstgjorda vägar att framställa barn som slutar illa, en roman som väcker tankar om makt och liv. Alruna som karaktär är också, på sant dekadent manér, en enda stor metafor för den demoniska kvinnliga sexualiteten som får män att förlora verklighetsförankringen och drivas i fördärvet.

  Jag överraskas över att, egentligen också på samma sätt som i ”Frankenstein”, ana ett slags kristet budskap i ”Alruna”. Den som trotsar Guds vägar, genom vetenskap eller ockultism, kommer hamna på riktigt dåliga ställen. Att Alruna är rätt androgyn, ofta klär sig i pojk- eller manskläder och attraherar vanligtvis heterosexuella män känns också som en rätt bakåtsträvande bild. Samtidigt är det väl just detta som författaren leker med, transformation och glidande könsidentitet är centrala teman som har bäring än idag.

  Jag har någon gång tidigare kritiserat Hastur Förlags översättningsarbete, men inser i läsningen av ”Alruna” att det antagligen snarare handlar om att de böcker jag tidigare läst har varit krångliga i sitt originalspråk också. ”Alruna” är fint översatt, inte för att jag kan avgöra hur det förhåller sig till originalspråket, men det flyter och jag läser på. (Däremot skulle utgåvan varit värd en till genomläsning av en korrläsare eller redigerare, det gömmer sig störande många dubbla blanksteg, missade versaler och liknande småfix som ger boken ett oproffsigt skimmer som den egentligen inte förtjänar.)

  ”Alruna” skakar inte om mig i fundamenten på något vis, jag blir inte skräckrädd och romanen misslyckas där i det jag förväntar mig av dekadent litteratur. Den chockade säkert sin samtid, men det är fortfarande kul läsning för den som gillar transgression. Tyvärr tappar romanen sitt momentum de sista hundra sidorna. Då får Alruna fler nyanser som karaktär, men jag tror liksom inte på det. Det känns forcerat och jag läser trött färdigt.

(Favvopodden Bad Books for Bad People har hanterat den här romanen, och jag ser framemot att höra deras ord om ”Alruna”.

Köp, som alltid, direkt från förlaget om ni vill köpa. Inte från imperiet. Alternativt, jag köpte min kopia på Sveriges mest spännande antikvariat, som förtjänar besök av alla er som också går igång på sån här litteratur. Antikvariat Verklighetsflykt ligger i Gamla Stan i Stockholm, och dess blotta existens ger mig mening då tillvaron känns grå och monton.)

”Människors barn” av P.D. James (1992)

Efter att ha tänkt läsa den ända sedan den fantastiska filmatiseringen kom 2006 plockade jag till slut upp den, i ett slags studiesyfte då jag själv försöker skriva fram en dystopisk roman.

  Första halvan av ”Människors barn” är bra läsning, ödslig och sorglig. Romanen bygger långsamt upp stämning. Männen på jorden har, av oförklarlig anledning, blivit infertila och inga barn har fötts i världen på tjugo år. Det har gjort mänskligheten hopplös, utan framtid finns inget hopp. Och utan hopp finns ingen rädsla. Så jävla läskigt! Så bra!

  Sedan kommer andra halvan och boken kapsejsar vid övergången till actionhistoria om en motståndsgrupp på flykt undan makten, med en gravid kvinna i sällskapet. Det låter spännande, men blir aldrig det. Jag kommer på mig själv med att tänka att filmen hanterar världen och ämnet betydligt bättre än vad boken gör. Boken är klumpigt skriven och snubblar på enkla vis, karaktärer låter sig övertygas för att plotten kräver det snarare än att vi får det gestaltat. Varför är det just en av motståndskvinnorna som blir gravid? Vad händer med Jaspers fru? Och slutet.. Som att allt skulle hänga på ringen!? Jävla Frodovibb på det alltså.

  Romanen använder sig av både första person och tredjepersonsperspektiv, kring huvudpersonen. Vi får läsa hans utskrivna dagbok, och samtidigt följa honom ur ett allvetande sidoperspektiv. James har nog tänkt något kring att han inte skriver det som skulle vara farligt i maktens ögon, men jag förstår ändå inte det narrativa greppet. För mig blir det ett sätt att tydliggöra att det är fiktion jag läser, och jag får svårare att bara acceptera och följa med i historien.

  Det finns fin filosofi inknölat i romanen, om medelklassens rädsla, om barnlöshet och hopplöshet, om att våga göra motstånd. Men ändå, se filmen istället.

”Människohamn” av John Ajvide Lindqvist (2009)

Den här romanen är fiktion men utspelar sig i författarens älskade Stockholmsskärgård, där vi följer ett antal karaktärer i den märkliga tillvaro som förs av ”öbor”. Något gör att vissa personer försvinner. Drunknar de? Flyr de ön? Går det att lämna ön? Jag låter bli att prata mer om plotten för att inte börja bränna handling.

  Även om jag gillar grundidéen till ”Människohamn” mycket så skrämmer den inte. Jag tycker sällan John Ajvide Lindqvist gör det (undantaget den psykologiska och för Ajvide avvikande ”Rörelsen”), utan han får mig istället att respektera en genré jag tidigare fnyst åt. Mysrysaren.

  För Ajvides vackra människoporträtt och hjärliga skildringar av svenskt vardagsliv är fin och hjärtevärmande läsning. Varje litet människoöde respekteras och värdesätts i all sin ynkedom. Det blir lättläst feelgood i sken av skräck. Det funkar skitbra för mig.

  I ”Människohamn” får vi träffa en avdankad trollkarl (igen går mina tankar till ”Rörelsen” och Ajvides egna liv), men också sorgen att förlora ett barn, vi får till exempel sex mellan gamla människor, vi får barns rädsla för GB-gubben och de förtryckande strukturerna mellan tonåringar. Ajvide använder sig mer uttryckligen av The Smiths (titlar på hans romaner är gärna Morrisey-citat), men i den här romanen finns de sorgliga dryga mobbade tonårskillar som gör en grej av sitt Smithsiga utanförskap med som vålnader. Väldigt väldigt roligt! Vi får också en del kopplingar till Bamse, vilket också känns typiskt för nämnde författare.

  Språket är inte perfekt, vissa formuleringar är direkt klumpiga, spänningen skulle i flera scener kunna placeras annorlunda för att öka effekten (exempelvis scenen då barnen väntar på skolbåten). Ett bröllop utelämnas ur berättelsen med en förklaring att den mänskliga kärleken och den ritualen inte kan kapslas in av text. Otroligt underligt narrativt grepp, berättarrösten blir jättetydlig på ett vis de inte brukar vara i allvetande tredjepersonshistorier. Ändå slukar jag ”Människohamn” med glädje. Snarare att jag känner tvärtom, att det är fantastiskt hur han lyckas ta sig in utan att verktygen är helt slipade. För igen läser jag Ajvide då jag själv mår dåligt inuti och ligger vaken. Och det funkar så himla bra. ”Människohamn” är inte hans bästa, men John Ajvide Lindqvist är som en tablett Oxascand. Milt ångestdämpande, lätt beroendeframkallande.

Inköpes här, här eller här.