Jag vet inget om Anders Fager, men den här novellsamlingen har dykt upp lite här och där och jag kom till slut över ett eget exemplar. Svenska nutida skräcknoveller känns givetvis intressant, dessutom med en nästan megaloman titel som "Svenska kulter".
De första novellerna är helt ok, inget jag kanske höjer högt på ögonbrynen åt men jag uppskattar läsningen. Den första novellen innehåller en faktisk kult och nåt så fantastiskt som tentakelmonster i Boråsskogarna. Dock stör jag mig på Fagers sätt att skriva, korta meningar som jag tycker stolpar berättandet för mig, jag får inget flyt i läsningen utan jag tycker att han skriver som om han ska läsa högtravande spokenword. Jag tycker också det är förvirrande personskildringar i den första novellen. Vem är
egentligen vem? Men kanske är det gjort med flit, för att kvinnorna ska uppfattas mer som
kollektiv än individer?
"Den brutne mannens önskan" är en mycket bra novellidé, om svenska knektar på 1700-talet som plundrar bönder på norska landsbygden.
Go antikolonialism, viktig del av svenska "storhetstiden" att belysa.
Förtrycket av folket och så vidare. Men jag blir aldrig uppskrämd eller skärrad av själva berättelsen.
De korta "fragment"-novellerna är ofta intressanta, blott några sidor styck. Men hade inte
de kunnat ta fler sidor i anspråk? Även om några av dem hör ihop och bygger till en större berättelse. Eller är det just det att jag bara
får en liten del av historien som gör dem så intressanta o
fantasieggande? Det beerättargreppet som blir lite tröttsamt när han gör det på många sidor fungerar bra på få sidor.
Jag har inget emot ovårdat språk, skällsord, snusk och så vidare - Chuck Palahniuk är till exempel en favoritförfattare, men jag tycker att Fager använder sig av det grova språket lite för lättvindigt. Han spelar lite för ofta provokationskortet utan direkt mening. Det blir väl stereotypt kring "bimbotjejer" och "invandrarplayers" för att jag ska tycka det är helt värt. Det konstnärliga går mig här förbi kan man säga. Vilket känns jobbigt, för Fager skildrar annars trovärdigt väldigt olika miljöer, sjuttonhundratalsknektar, tonårstjejer i Borås, konstelit i Stockholm.
Men! Novellsamlingen är väl värd att läsa om inte annat enbart för de två sista novellerna. De skrämmer skiten ur mig. Den ena om den krypande rädslan över att ens partner börjar bete sig allt mer annorlunda, samtidigt som så mycket annat i tillvaron klaffar. Den sista om en väldigt obehaglig kult, och samtidigt om hur konst och uppmärksamhet kan få oss att genomföra både stor- och vansinnesdåd.
(Låna bibblan eller köp här en kopia som verkar innehålla en massa fler noveller än den jag läst..)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar