"The Absolute Sandman vol 1" av Neil Gaiman (2006)

 På tips av en kär vän (Simon!) lånade jag hem det här gigantiska kolossen till seriealbum, den första volymen i Absolute Sandman-serien. Jag har sniffat på Neil Gaiman tidigare, men då snarare på American Gods, ”en riktig bok” snarare än de här serierna. Dessutom har jag tittat lite snett på Gaimans sätt att ta mytologiska väsen, gudar osv från olika kulturer och blanda dem i sina historier. Jag ändrar uppfattning under min läsning av Sandman, både om serier och Neil Gaiman.

Serier behöver givetvis inte vara ytliga. Det är inte i brist på egen fantasi som Gaiman tar från grekisk mytologi, från egyptiska solgudar, från nordiska väsen, från rymden, från serieuniversum. Han gör det för att skapa djup och tänkvärdhet till sina historier. Berättelsen får en episk, religiös känsla som jag upptäcker att jag gillar. Mycket.

Iallafall, Sandman är en karaktär som styr drömvärlden, han är ingen gud men heller ingen människa, utan ett evigt väsen som likt sin storasyster Döden är i människornas tjänst för att tjäna dem. Men han är för den skull ingen mysig hustomte, utan rör sig mellan ljus och mörker, mellan tjänare och härskare när han sköter Drömvärlden, våra dag- och sovdrömmar. Sandmanserien publicerades månadsvis i slutet av 80 och början av 90-talet, och samlingen innehåller därför en slags någorlunda fristående serienoveller. Gaiman har en svindlande bredd i sin fantasi, inte bara kring det övernaturliga och mytologiska. Ta till exempel hur han berättar, liksom nästan i förbifarten, om servitrisen som i hemlighet skriver berättelser på kvällarna. Hur hon samlar material på jobbet, skriver om sina kunder på nätterna, det blir alltid historier med lyckliga slut – även om verkligheten verkar vara en annan. Ta hur han berättar också om en ung kvinna som flyttar in i ett kollektivhus i Florida där alla karaktärerna som delar det stora hus bara för sig skulle fylla en hel bok. Eller för all del, ta hur han beskriver den långa scenen på dinern. Eller ta, för helvete, den djupt obehagliga idéen om en seriemördarpedofil som härjar på ett nöjesfält, som vet att hans dåd tystas ned av nöjesfältet för att inte förstöra deras rykte. Inget ska ju solka ned folks sockervaddskänsla när de besöker parken. Alltså det blir liksom helt oundvikligt för mig att inte tänka på det här nästa gång jag och barnen går till Liseberg, och ändå utgör det bara en liten pyttedel av det större Sandman-universumet.

Gaiman balanserar mellan filosofi, religion och underhållning på ett mästerligt vis. Sättet Sandman lyckas lämna Helvetet på är ett exempel. Ett annat är hur Sandman kan plocka bort en persons drömmar, till exempel deras illusioner av sig själva. En kraft som kan både stärka och stjälpa, och precis i den här tankarna blir Sandman verkligen episkt. För likväl som Sandman kan stärka en person genom att bryta illusioner om att hen är sämre än vad hen egentligen är, så kan han kan lika gärna visa deras egen gamla förträngda skit för dem, släppa fram de fulaste, mest förträngda minnen. Minnen av dem vi svikit, av dem vi sårat, av dom vi flytt. Tänk dig det psykologiska vapnen i händerna på någon annan..

Jag får i min läsningen en förståelse för vad mytologi har använts till, hos forna folk eller idag hos troende. Varför ett drömväsen kan vara mycket användbar för att förstå vår verklighet, även om jag inte tror på själva väsenet. Och när Sandmans syster Döden hämtar spädbarnet ryser jag i hela kroppen, en bild med tillhörande känsla etsar sig fast i mig. En bild jag kommer tänka på när jag står över mina egna sovande barn. En bild att fasa över och rädas inför, men som också ger mening, fokus och allvar till mitt liv. Stort och läskigt! Men Gaiman ger mig lite förklaring när Shakespeare dyker upp i berättelsen, för författare gör ett jobb som på många sätt liknar det Sandman gör. De styr och skapar drömmar och visioner, som sedan kan leva vidare långt efter läsningen, till och med långt efter författarens död.

Gaiman lyckas med det och nu sitter jag här och grubblar över om natt och dagdrömmarna styr vilka vi är, vilka vi tänker att vi är, vilka vi tror att vi är på väg att bli, vilket verklighet vi lever i. Hur kan jag nu nånsin vara säker på att sovande drömmar bara är hjärnans sätt att processa dagen som gått? För vem styr mina drömmar?
..och när mina barn inatt igen skriker ut sina mardrömmar....

(Dessutom inser jag, pinsamt nog, att jag alltid tänkt på Döden och Lucifer som varianter av samma karaktär. Gaiman får mig att förstå att så är det så klart inte. Döden är i hans värld en cool storasyster, medan Lucifer en charmig blond yngling med feta vingar.)
Köp svindyrt på engelska här, lite billigare men fortfarande dyrt på svenska här. Annars låna på bibblan såklart.