"Min fantastiska väninna" av Elena Ferrante (2016)

Bokrean stoppade äntligen de första två böckerna i Elena Ferrantes Neapel-trilogi i mina händer. Handlingen utgörs av en återblick av författarinnan Elena Greco som, när hon får veta att hennes barndomsvän Lila försvunnit spårlöst, sätter sig för att teckna den uppväxt de delat. Det är en råbarkad arbetarklasshistoria vi får läsa, om våld, avundsjuka och misär i ett kvarter av Neapel under 50-talet. Trovärdigt berättar hon om vänskap, maktkamp och om hierarkier mellan flickor.

Bästisrelationen som utgör bokens nav är svajjig, frostig och nära om vart annat, precis som många verkliga relationer kan gunga i perioder. Vår berättare behöver dock alltid väninnan Lila för att mäta sin egen framgång mot, oavsett om det handlar om skolresultat, pubertet, utseende eller pojkvänner. Det är lätt att känna sig in i tävlandet som Elena behöver för att skapa sin identitet, ett tävlande som finns outtalat även inom familjen och kvarteret i stort. Sällan gläds någon med andra, och definitivt inte när inte personen hör. Jag inser att jante är inte är något svenskt påfund.

Det finns många fina scener i boken, jag småler nog allra mest åt hur motsägelsefullt det brokiga tonårsjaget bemöter kärleksinviter. Och myten om grannen don Achilles och allt elände han ska vara ansvarig för väcker många minnen från min egen uppväxt. Vi hade också en don Achilles, men han kallades Fjä, och medan jag läser undrar jag hur mycket av historierna om Fjä som vara sanna och hur många som diktades för att vi småkids skulle verka tuffa inför varandra.

Ferrante använder inte knark eller kriminalitet för att skildra arbetarklassens utsatthet och jävlighet, det är väldigt uppfriskande! Fint flyt och djup inlevelse via det sprakande språket är den här bokens största behållning, exempelvis när Lila kastar iväg Elenas docka fick jag ett riktigt rys av igenkänning:

”..i det ögonblicket lärde jag mig en konst som jag sedan har blivit mycket skicklig i. Jag hejdade min förvivlan, hejdade den från att välla fram ur mina blanka ögon, så att Lila .. frågade:
- Tyckte du inte att det gjorde något?
Jag svarade inte. Den smärta jag kände var våldsam, men det skulle ha gjort ännu ondare att bråka med henne. Det var som om jag plågades dubbelt, både av det lidande som hade drabbat mig när jag förlorade dockan och det som hotade om jag förlorade Lila.”

Men jag hoppas också att boken blivit populär inte bara för sin skildring av den egna klassresan, utan också skildringen av väninnan, hon som trots begåvning blir kvar, utan klassresa. Karaktärer som Lila är viktig i en tid där arbetarklassen syns allt mindre i kulturen och jag ser fram emot del två i trilogin.

(Jag har ännu inte googlat på hela holabaloot kring att Ferrante är en pseudonym osv. Köp här eller låna bibblan.)