"Skeppet i Kambrium" av Bertil Mårtensson (1972)

Jag tänkte mig ett gott skratt när jag gav mig på att läsa den här boken, för med det omslaget och vetskapen att boken författats av en tjugosjuårig lundastudent var mina förväntningar inte direkt höga. Snarare var min plan att skrocka elakt åt gammal svensk science fiction. Men återigen snubblar jag på mina fördomar, då det här faktiskt är en rätt kul och välskriven bok, främst första halvans uppbyggnad av berättelsens framtidsvision, därefter blir den väl mycket hård science fiction.

Boken inleds i ett framtidsfängelse, i en slags kupolvärld har 1960-talets London skapats vari fångar får leva sina liv. London verkar ha samma geografiska storlek, men betyligt mindre befolkning så det är stort och ödsligt. För vår huvudperson John Fernström är det oklart varför han straffas, en del av straffet är att på väg in under kupolen/Londonfältet mixtras det med minnen, några försvinner och några läggs till. Med söt filosofi får vi veta att Fernström mest flyter med strömmen i fängelset, försöker få dagarna att gå eftersom det är jobbigare att göra motstånd än att flyta med.



Parallellhistorien följer en tidspolis som reser runt i tiden och rättar till anomalier, som upptäcker ett okänt rymdskepp i kambrium (obs, kambrium är en tidsålder, ingen planet. Kul grepp.)  När sedan dessutom gröna, nakna män i hatt och med spatserstavar börjar dyka upp här och var i tidsåldrarna, då får polisen och hans kolleger mycket att göra, och Mårtensson skapar några Douglas Adams-finurliga scener att fnissa åt.
 Det finns alltså mycket att glädjas åt, vidare hittar Fernström i sitt Londonfängelse "ett hus ritat av en schizofren arkitekt" som verkar inhysa någonslags lucka i fängelsefältet, scener som ger lite Matrixkänsla. Dessutom får ett antikvariat fungera som centrum för underjordisk verksamhet, och jag visslar till av förtjusning åt uppläsningen av anklagelse i en domstol:

"deltagit i antisocial subversiv verksamhet av komputerbart revolutionär art"

Men handlingen går alldeles för snabbt, berättandet är för rakt, och det finns knappt några kvinnliga karaktärer. Överlag känns hela berättelsen  svensk, gullig och oskyldig, och jag är aldrig uppstressad över att universum verkar vara på väg att gå åt pipan. Mot slutet av boken har jag tappat bort mig i alla tidsändringar och parallella universum och märker att jag inte bryr mig längre.

Bokens stora behållning är just idéen att straffet är att inte få tro på sig själva, inte riktigt säkert veta längre vilka de är, och att inte få vara en del av framtiden utan behöva stanna i 60-talets London (vilket ju, trots att Rolling Stones i särklass bästa låtar gjordes där och då, måste bli tröstlöst..). Det fungerar också som metafor till de verkliga fängelsestraffen, speciellt konceptet livstidsstraff ämnar ju förneka den straffade att ta del av framtiden.


(Köp som ebok här eller leta på antikvariaten eller bibblan som vanligt)
(O nä, jag vet inte varför radbytena ballar ur och jag orkar inte lägga tid på att reda ut det heller. Förlåt)