”Tschick” av Wolfgang Herrndorf (2010)

Jag rycks från början med av det självklara språket i den här ungdomsromanen, men tänker under den första delen, lite ointresserat, att ”Tschick” är ännu en tonårshistoria där en författare, filtrerat genom bokens berättarjag Maik, skriver av sig egen ångest över att ha varit utan kompisar och olyckligt kär i klassens snyggaste tjej. Men så börjar en ny kille i Maiks klass, en sjavig ryss som eventuellt är både hemlös och alkoholiserad. Maik och Tschick blir inte vänner direkt, men lite av en slump hamnar de på samma ställe samtidigt och börjar snacka. Precis så som många relationer uppstår, inte för att man vet att man är exakt lika innan, utan för att man lär känna varandra, ibland för att ingen annan finns.

       Boken tar härifrån skruv, blir en spektakulär roadtrip i en stulen bil på väg mot ingenstans och överallt. Jag läser förtjust flera fantastiska scener. Som gissningsleken hos den inavlade familjen på landet, som då de bägge vännerna tittar på stjärnhimlen och drömmer sig ut i existensen, med hjälp av Starship Troopers, eller den underbara slutscenen.

       ”Tschick” får mig att fundera kring feelgood-begreppet. Det här är också en bok som vill få mig att uppskatta livet, att njuta av dagen, men till skillnad från ”Mannen som läste” så funkar det. Kanske är det skitigheten, det självklara språket och de närgångna ärliga personporträtten som får ”Tschick” att lyckas. Som får boken att faktiskt väcka hopp och inte irritation.

       Författaren har själv en historia som berör. Han fick 2010 en obotlig hjärntumör, och förutspåddes bara ha månader kvar att leva. Herrndorf började då skriva som en galning för att få ur sig det han hade innan det var för sent. ”Tschick” var den första romanen som kom ur honom efter diagnosen, det hann visst bli någon till innan han, 2013, sköt sig eftersom han blivit för sjuk för att skriva. Men i ”Tschick” har han gjort sig odödlig, och jag tror att alla som läser den efteråt lovar att leva våra liv och sluta vara rädda. Tack för det, Wolfgang Herrndorf.

       ”Ända sedan jag var liten hade pappa tutat i mig att världen var ond. Lita inte på någon, följ aldrig med någon du inte känner och så vidare. Det hade mina föräldrar sagt, det hade mina lärare sagt, och på tv sa de samma sak. När man såg på nyheterna: Mänskligheten är ond. [..] Och kanske stämde det också och mänskligheten var ond till 99 procent. Men konstigt nog hade Tschick och jag nästan bara stött på den procenten som inte var ond på vår resa.”

       Herrndorf skriver vuxna reflektioner, med en tonåringsspråk, och lyckas. Budskapet är bekant: målet är inte viktigt, vägen dit är allt. Vi måste ut i världen för att förstå oss själva, men världen börjar redan utanför det egna hemmet, om man bara vågar börja prata med dem man annars inte skulle pratat med. Göra något man annars inte skulle ha gjort.

       ”Tschick” ger faktiskt verkligt hopp om tillvaron, även för mig som är en trött, deprimerad småbarnsfarsa med tusentals lästa böcker bakom mig, med egna snedsteg och tingsrättsdomar i bagaget. Så jag kan tänka mig vilken bomb ”Tschick” skulle varit i mitt huvud som tonåring.

       För jag var en av alla de tonårskillar som istället fick livslust och nyfikenhet tänd av Jack Kerouacs ”On the road”. Den boken fick mig att förstå att livet kan vara ett äventyr, om man vågar göra det till ett. Att människor är spännande, om man släpper in dem. Att det inte är fel att vara annorlunda. Att det inte är fel att vilja vara annorlunda.

       Men jag tyckte då att Kerouac var lite krånglig, och nu att han är väl misogyn, och tror att om jag istället läst ”Tschick” som tonåring hade den haft samma omtumlande frigörande effekt på mig, och då skulle jag sluppit stökigt språk och dessutom fått respektfulla porträtt av kvinnor. 

       I en tid då alltfler tonåringar tar livet av sig, eller blir innesittare, är ”On the road” och ”Tschick” böcker som har potential att förändra både självuppfattning och omvärldsanalys. Den sortens litteratur som räddar liv. Som jag vill att mina barn ska läsa. (Min vän Hannas ”Lift” hör också till den här kategorin.).

       I Herrndorfs värld är det aldrig de som borde vara snälla som är det. Dåliga föräldrar och utsatta ungdomar gömmer sig i alla samhällsklasser; tröst, närhet och empati finns där man inte kunde tro det. I en ung svinarg tjej som luktar skit på en soptipp, eller i en gravt överviktig tant med en brandsläckare.

       Alla är värda en chans.

       Utom de verkligt kufiga. De är värda flera.

(Boken har filmatiserats, se den mysiga och lovande trailern här.
Köp boken här, eller här, eller låna bibblan.)

”Short stories - Anthology of Classic Tales” av HP Lovecraft (1920-isch, 2017)

(Visst, det här inlägget är orimligt långt. Jag har inte ens läst alla novellerna i den här samlingen än, men Lovecraft triggar så mycket tankar, känslor och referenser. Kanske kommer ytterligare ett inlägg om samma bok framöver.)

De flesta som är intresserade av böcker känner till namnet HP Lovecraft, och har garanterat sett någon av de mängder bildtolkningar av den onde gammelguden Chtulhu (bläckfiskhuvud, drakvingar) som cirkulerar på internet och på t-shirts. Lovecraft är som en slags rockstjärna i litteraturen, där folk vet vem han är men färre kan nämna mer än en novell han skrivit. Lite som Dregen, Lenny Kravitz och Slash.

      Jag har läst Lovecraft förr, jag har ju varit läsande tonårskille, men sporadiskt och utan att sätta mig in närmare, så den här fina samlingsvolymen, sjukt värd sina sjuttio kronor på bokrean, passade mig perfekt. Den innehåller alla Lovecrafts ”stora” texter. Givetvis ”The Call of Chtulhu”, men också ”The Dunwich Horror”, ”The Lurking Fear”, ”At the Mountain of Madness”, med flera. Dessutom finns ”Dagon” med, Lovecrafts allra första publicerade text.

      Till en början känns det nästan underligt att Lovecraft blivit så välläst. Han bryter mot så många stilistiska regler. Det finns sällan (aldrig?) dramaturgiska bågar eller en person i centrum. Däremot finns det alltid finns jagberättare, som sällan förändras; han är vettskrämd från början och vettskrämd i slutet, i några fall blir de eventuellt mer galna. Hos Lovecraft utgör istället kosmos ohygglighet och/eller Ondskan epicentrum för respektive novell, och inte något mjäkigt som karaktärers utveckling eller förändring.

      Lovecrafts texter kryllar dessutom av adverb och adjektiv, det är pompöst och krångligt, beskrivande istället för gestaltande, överdrivet och övertydligt – men ändå blir det så starkt! (Och samtidigt blinkar vacker poesi igenom, som till exempel raden ”Madness rides the star-wind.” ur ”The Hound”. (En mening som någon gång måste få namngiva ett metalalbum.))

      Det som jag urskiljer att Lovecraft kompenserar med, förutom givetvis den bottenlösa fantasin, det han bygger sin magi på, är en benhård berättarprincip och ett grundmurat skrivsätt (det är lätt att förstå att han pedantiskt redigerat varenda text och aldrig tillät en redigerare ens flytta ett komma). Han blandar ner vetenskapliga termer och bred kunskap om många ämnen, vilket ger trovärdighet när fantastiken träder in i hans skapelser. ”The Call of Chtulhu” är urexemplet, där Lovecraft blandar källor och röster från vetenskapliga konferenser, brev och en berättarröst som försöker bringa reda i trådarna.

      Lovecrafts noveller är äckliga, motbjudande, mörkt svarta och ofta svindlande oändliga, det är tentakler och sugploppar (Lovecraft måste, förutom sin kvinnorädsla och rasistsmörja, haft ett specifikt hat mot havsdjur) men framförallt är han pappa till den kosmiska terrorn. Terror, snarare än skräck, i och med att hemskheterna i Lovecrafts berättelser sällan utgör direkta personliga hot (till skillnad från skräck) utan Lovecraft blåser istället upp större, avlägsna men fundamentala hot. Universums oändlighet i förhållande till människans litenhet. Såhär kanske: skräck kan få en att vara rädd ute i skogen en mörk kväll, den Lovecraftska kosmiska terrorn gör mig rädd för själva livet och existensen, en känsla som sedan drabbar exakt var och när som helst. Djupt obehagligt, och givetvis stor konst.

      Inledningen på The Call of Chtulu illustrerar min poäng; 

      ”The most merciful thing in the world, I think, is the inability of the human mind to correlate all its contents. We live on a placid island of ignorance in the midst of black seas of infinity, and it was not meant that we should voyage far. The sciences, each straining in its own direction, have hitherto harmed us little; but some day the piecing together of dissociated knowledge will open up such terrifying vistas of reality, and of our frightful position therein, that we shall either go mad from the revelation or flee from the deadly light into the peace and saftey of a new dark age.”

      Det är lätt att börja fundera över författaren bakom allt elände. Han var en liten rädd rasist, emotionellt skadad av en överbeskyddande mor, hemsökt av paranoia. Tydligen var Lovecraft en hikikomori (hemmasittande apatiskt vuxet barn) mellan åtminstone arton och tjugotre års ålder. Han fick sin första kyss som trettiotvå åring.

      Det finns inga pengar och inget sex och inga kvinnor i Lovecrafts världar. Gentlemannen Lovecraft såg tydligen med avsmak på sin samtids tendenser att skildra sex i litteratur. Det slår mig att Anaïs Nin och HP Lovecraft, bildar en grotesk tjugo-trettiotals yinyang, då de utgör varandras litterära motpoler.

      ”From Beyond” är en av mina favoriter i samlingen, huvudpersonen är en modern Prometheus (en myt jag är svag för) som ska ge mänskligheten möjligheten att uppleva universum med mer än våra fem sinnen. Han konstaterar att:

      ”Our means of perciving the universe is absurbly few, and our notions of surrounding objects infinitely narrow. We see things only as we are constructed to see them, and can gain no idea of their absolute nature. With five feeble senses we pretend to comprehend the boundlessly complex cosmos, yet other beings with wider, stronger or different range of senses might not only see very differently the things we see, but might see and study whole worlds of matter, energy, and life which lie close at hand yet can never be detected with the senses we have.”

      Lovecraft verkar ha hatat människorna, framförallt vår ignorans, och det är inte långt för tankarna att vandra vidare bakåt till Nietzsche och framåt till Teratologen. Anslaget till ”The Call of Chtulu” ovan illustrerar detta, tillsammans med exempelvis de inledande meningarna i svindlande ”Beyond the Wall of Sleep”:

      ”I have often wondered if the majority of mankind ever pause to reflect upon the occasionally titanic significance of dreams, and of the obscure world to which they belong.”

      Efter mängder av nattligt youtubande, och en genomläsning av Houllebecqs underbara essä ”HP Lovecraft – Emot världen, emot livet”, förstår jag att Lovecraft var benhård ateist som aldrig såg sina berättelser som annat än fantasier. Hans texter har istället fungerat som livsuppehållande åtgärder för en svartnande hjärna och ett ensamt hjärta, en verklighetsflykt från en miserabel tillvaro. Han skrev för sig själv, på sitt vis, och de redaktörer som ville ändra i hans texter fnyste han åt och vände ryggen. Ateismen, Lovecrafts tro på att inget gudomligt finns, bygger alltså en stor del av obehaget i hans världar. Mänskligheten är en parentes i universum, en obetydlig blinkning i kosmos. Och det är så jävla obehagligt att tänka på! Jag blir sällan rädd under själva läsningen; men efter, när jag slagit ihop boken, känner jag mig pytteliten och obetydlig. Då hugger den lovecraftska kosmiska terrorn klorna i mig.

      Lovecraft såg ingen mening med livet, men inte heller i döden, så han levde vidare, tills han dog i sjukdom; ensam, fattig utan större litterära framgångar. Fascinerande, tragiskt. För efter sin död kom han att bli en av fantastiklitteraturens allra största, otaliga författare arbetar vidare inspirerade av honom, vissa bygger vidare direkt på hans mytologi. Musiker inspireras av honom, dataspel konstrueras efter hans världar. Antikvariat i Göteborg döps efter hans noveller, småförlag i Småland efter hans gudar. Och så vidare.

      Det är svårt att sträckläsa Lovecraft. Det är för nattsvart, och för storslaget. Jag har som sagt inte läst alla novellerna i samlingen än, och det kommer nog ta mig ett år innan det är avklarat. Men det känns bra att ha ett vackert kosmiskt avgrundshål i bokhyllan - redo att plockas fram då jag behöver det.

      Jag håller på och reserchar David Icke och hans konspirationsteorier (Lizard Illuminati) till ett skrivprojekt, och Icke kan ha knyckt ”vi ser inte världen för vad den är med våra futtiga ögon” rakt av från Lovecraft. Även berättartekniken, att ge något otroligt ökad trovärdighet genom att blanda in hårda, tillsynes vetenskapliga, fakta, kan vara tagna från Lovecraft till Ickes kockobello-teorier. I övrigt delar de två herrarna inte mycket. Framförallt lyckas Lovecraft få mig att fundera (skrämma upp, traumatisera) kring hur jag uppfattar tillvaron, medan Icke och hans diagram om ljusspektrum bara gör mig irriterad.

      Fin stämningsfull musik att kicka igång i bakgrunden medan man gottar sig i det svindlande.

      Jag fick en tanke om att skriva en längre text om paralleller mellan Lovecraft och Nietzsche, det kommer jag kanske fortfarande att göra, men någon har gjort det väldigt bra redan, någon som dessutom har en alkemi-referens som URL.

”Mannen som läste högt på 6.27-tåget” av Jean-Paul Didierlaurent (2014)

Vi börjar med omslaget? Själlösare går ju inte att åstadkomma, ens med flit!? Jag ser framför mig hur kreativiteten måste ha flödat på redigeringsmötet:  

- Hmm, boken innehåller ju kärlek – vi klipper in en bild på Cupid!

- Ja! Och den innehåller tåg – hmmm – ja, vi klipper in ett tåg!

- Och två tanter! Och en man i rullstol!

- Och den utspelar sig ju i Paris, så Eiffeltornet är en jättebra symbol för den staden!

- Och glöm inte att böcker och en skrivande kvinna spelar roll i boken.

- Nejdå, vi klipper in bilder på en boksida och en tjej med penna och papper också!

Tillsammans med titeln (försök läsa den högt) utstrålade omslaget redan på biblioteket att jag borde ställa tillbaka den i hyllan. Feelgood och precis lagom gulligt brytande av vardagslunken, utan att riskera att bli minsta lilla kontroversiell. Men eftersom romanen utgör kurslitteratur fick jag motvilligt släpa hem den. Det skulle tyvärr visa sig rätt kvickt att mitt första intryck varit helt korrekt.

      Ramberättelsen är om Guylain, en socialt halvlyckad man i trettioårsåldern vars vänner är arbetskolleger och en guldfisk. Hans arbete går ut på att sköta en stor maskin som omvandlar gamla böcker tillbaka till pappersmassa. För att kämpa mot monotonin i tillvaron läser Guylain högt på pendeltåget. Berättelsen tar fart när Guylain hittar ett USB-minne på tåget, och samtidigt blir tillfrågad av två äldre damer om en privat högläsning.

Romanens metahandling är om vänskap, kärlek och om litteraturens fuktion som krydda, ryggrad och bakgrund till vår grå vardag.

      Det finns kreativa scener, till exempel när en gammal lärarinna som högläser porr på äldreboende, och underliga karaktärer som Guiseppe som förlorat sina ben i den gigantiska papperstuggen på fabriken, och som därefter ägnar livet åt att hitta de böcker som tryckts av den pappersmassa som innehåller hans förlorade ben. Dessutom finns ett fint budskap invävt, att litteratur är för alla. Så, varför fungerar inte den här romanen?

      Feelgood är överlag en konstig genré. När folk bara är fina vänner och de som blir kära får varann, då förstår jag inte varför jag ska läsa det. Jag behöver konflikt, elände, dramatik, svärta, provokationer. Utan sånt blir jag bara irriterad på att en författare försöker få mig glad och hoppfull.

      Om det är översättningen eller originalfranskan som är klyschig och intetsägande kan jag inte avgöra. Men meningar som exempelvis ”Gudars skymning, det var precis vad han befarat. Det barkade käpprätt åt skogen.” och beskringar ”som lök på laxen” väcker inte direkt intresse. Dessutom används ”att lösa världsproblem” som kreativt sätt att skildra vänskaplig dialog. Inget fel i det, men när formuleringen dyker upp först i berättarrösten, och sedan i dialogen så blottar författaren (alternativt översättaren) sig. Det blir alltför tydligt att samma person hittat på alltsammans. Om man använder olika källor och berättargrepp i sin roman så bör man anstränga sig för att variera språk och uttryck, annars faller man på eget grepp. Istället för att vinna trovärdighet som tappar man den.

      Idén att gestalta stycken av romanen som högläsningar är kul, men eftersom det är så många brottstycken av text som ibland högläses och ibland bara återges för mig som läsare att ta del av, blir det svårt att sortera genom romanens gång. Speciellt då Guylain börjar fördjupa sig i USB-minnet, därefter blandas inre och höglästa textstycken hejvilt, och det fungerar inte för mig. En skillnad mellan vad som är högläst och inte skulle hjälpt läsupplevelsen. 

      Jag ser ju att boken vill ge mig vettiga tankar. Om böcker som förgängliga objekt, att de inte alls är så statiska som vi inbillar oss. Det påminner mig om att jag som skrivande aldrig ska skriva för att bli känd eller odödlig, eftersom nästan allt som publiceras efter ett tag ändå hamnar på tippen. Själva pappersboken ska inte vara slutmålet, utan det måste vara att lyckas beröra en annan människa. Det som händer inuti, för en liten-liten stund, innan nästa intryck kommer, det är vardagslitteraturens magi.

      Jag är liksom helt med på de gulliga budskapen, att meningen med livet är att söka efter något, att litteratur blåser liv i den dödaste tillvaro och att alla människor har historier värda att lyssna på. Men mysighet är svårt, och när författaren försöker såhär skitnödigt så blir jag aldrig hjärtevarm, utan bara irriterad och ointresserad.

      Gissa om den slutar lyckligt?

      Snark! 

Köp inte den här boken. 

”Väggen” av Marlen Haushofer (1968)

Eftersom jag läser alldeles för lite kvinnor är det skönt att bli tipsad om såna här dystopiklassiker som hittills seglat bortanför min radar. På måndag 26/3 kommer Stadsbiblioteket ska hålla klassikerprat om den, med Rebecca Kjellberg som gjort den välgjorda nyöversättningen jag läst. Förhoppningsvis hinner jag gå. 

      ”Väggen” följer en medelålders kvinna som en morgon vaknar upp i den jaktstuga hon semestrar i, och upptäcker att en osynlig vägg stängt ute omvärlden. Hon vet inte vad som har hänt, men hon är ensam människa kvar. Med en hund, en katt och en ko börjar hon överleva.

      ”Väggen” är civilisationskritik och skildrar det vackra i det lilla. Mycket självförsörjande Thoreauskt mys. Jag associerade emellanåt problemlösandet till den förskräckliga ”The Martian”, men Haushofer lyckas med det Andy Weir misslyckas med; ”Väggen” har en trovärdig huvudperson som njuter, som tvivlar och kaosar över sin tillvaro.

      Relationen mellan människa och djur står i fokus, och skildras otroligt vackert. Vi går redan i ta-hand-om-katter-tankar här hemma, och boken gav kraftig medvind åt dem.

      ”Jag ägde ju inga dyrbara möbler, och även om jag hade haft några skulle en levande katt varit viktigare för mig än den vackraste möbel.” 

      ”Väggens” form är värd att studera. Inledningen kastar oss rakt in i handlingen, inte olikt ”Kallocain” får vi ett berättarjag som upplevt något stort och måste skriva för att reda i sitt eget huvud. Vi vet direkt att texten är en tillbakablick, textens nu befinner sig i en för oss okänd framtid. Berättaren nämner detaljer om saker som förändrats mellan det texten då behandlar, och därifrån orden skrivs. Vi anar att allt inte kommer fortsätta vara som det är, och det driver på berättelsen. Effekten blir stark.

      En bit in i handlingen övergår huvudpersonen från att bara överleva och börjar leva. 

      ”mitt tidigare liv hade varit otillfredsställande, och andras med, fast det pratade vi inte om.”

      Den avgränsande väggen, och livet innan den, glider alltmer ut i bakgrunden, och jag börjar fundera varför hon inte saknar sina tonårsdöttrar mer, eller livet innan väggen överlag. Haushofer låter sin berättarröst sömlöst byta mellan konkreta händelser och inre upplevelser, vilket blir otroligt verkligt. Detta stärker samtidigt en tolkning att väggen aldrig finns i verkligheten, utan är en mental konstruktion i berättarens huvud. Samtidigt kämpar jag med att förstå varför hennes hjärna skulle göra så. Tills det slår mig att en vägg är inte bara ett hinder, utan också ett skydd.

      ”Det är så mycket enklare att älska Bella eller katten än en människa.”

      En klassiker blir en klassiker i och med att den är tidlös, den fortsätter vara viktig för individer även när tiderna förändras. ”Väggen” är ett givet exempel. En avgränsad historia om en persons inre. Mycket är allmängiltigt, utan att bli opersonligt.

      ”Att födas och att dö är inte hedervärt, det händer alla varelser och har ingen djupare innebörd.”

      Det finns alltid mer att säga om bra romaner, men framförallt lämnar den här boken mig med en svindlande tanke: tänk om min vägg när som helst kan dyka upp! Vad skulle den skilja mig ifrån? Vem och vad kommer jag att ha kvar på ”min” sida? 

      När jag skriver det här kommer en fortsättning på den redan svindlande tanken. Kanske finns redan min vägg, men jag låtsas inte se den!?

Jag har varken läst eller sett serieversionen av Stephen Kings ”Under the dome”, men det är svårt att tänka att han inte snott idéen från Haushofer?

Det finns en filmatisering av ”Väggen” som kom 2012. Ska bli kul att se. Trailer här. 

Köp här eller låna på bibblan.

”Havsboken – eller konsten att fånga en jättehaj från en gummibåt på ett stort hav genom fyra årstider” av Morten A. Stroksnes. (2016)

Den här nördiga essäboken har en röd tråd kring författaren och hans vän Hugo som försöker fånga en håkäring (en stor läbbig haj i havet utanför Lofoten), men man läser den inte för den historien. Det går nog att slå upp och börja läsa var som helst, eftersom nöjet handlar om Stroksnes sätt att i lagoma protioner lära oss om havet. Han får mig att känna mig smart när han lär mig varför det heter Skandinavien, varför tidiga kristna valde fisken som symbol, varför Östersjön bokstavligen blir svartare, varför fiskare alltid tyckt illa om makrill. Stroksnes berättar om hur döda isbjörnar och håkäringar klassas som riskavfall på grund av alla miljögifter som lagras i deras fett; om hur fisketrålarna på ett ögonblick trasar sönder 8500 år gamla koraller; om hur forskare börjat tala om det sjätte massutdöendet, eftersom arter försvinner i så snabb takt att man jämför det med slutet av dinosauriernas tid på jorden; då hatar jag verkligen mänskligheten, och min senaste tatuering bultar på handen. Och vid några tillfällen svindlar Stroksnes med poetiskt vackra meningar som;

      ”Allt glittrar på ett hav som förnyas för varje ögonblick.”

     

      Några dagar innan jag började läsa ”Havsboken” beställde jag en fin gammal karta från Allmogen, och när Storksnes i sin bok började berätta om Olaus Magnus och hans Carta Marina från 1500-talet blev jag helt förtjust och intresserad, och kunde belåtet konstatera att det var en reprint på just denna jag beställt (synkronicitet?). Ska bli fint att sätta den på väggen, nu med kunskap om sjömonstren som avbildats i Atlanten.

      Boken är alltså proppfull av spännande anekdoter och litteraturöversikter, alla med den gemensamma nämnaren att de blottar vad som försiggår under ytan, och vårt förhållande till det. Men när Stroksnes talar om hajar och demoniseringen av dessa, så missar han den uppenbara historien om filmen ”Hajens” påverkan. Den som fick världen att hata hajar, så irrationellt att Peter Benchley (som skrev novellen som Steven Spielberg baserade filmen på) ångrade det han skrivit. Detta trots att Stroksnes verkar bevandrad bland skräckfilm;

      ”Monsterfilmer handlar nästan aldrig längre om djur. De handlar oftare om perverterade skepnader av oss själva, som zombier eller vampyrer. Ska något annat hota oss kommer det som regel från yttre rymden, eller någon enstaka gång från havet. Där finns det fortfarande något okänt som vi inte kan ha full kontroll över.”

      Jag får, som Melville-fantast, såklart upprepade gånger tankarna att simma till ”Moby Dick”, temat givetvis, men också i hur jakthistorien ibland känns som en ursäkt för att få berätta om allt man kan om världen, havet och havsdjuren. Det gör såklart ingenting, tvärtom, men det blir för mig obegripligt hur moderna havspersoner som Stroksnes fiskar och dödar havets innevånare. För även om han nuddar en reflektion kring det bisarra i att de jagar en haj för sitt eget nöjes skull, så fortsätter deras besatta jakt genom boken. Det är givetvis inte samma sak som trålarnas rovfiske och så vidare, men jag tycker att det tydliggör en mörk sanning: att vi människor är naturens värsta fiende, för inte ens när vi förstår att vi gör något eller någon illa, kan vi låta bli.

      Men Stroksnes är givetvis inte den största skurken. Havet är under attack från hela mänskligheten, samtidigt som vi alieneras allt mer från det. Stroksnes gör här tvärtom en verkligt viktig gärning, vi måste ha ord och förståelse för att kunna försvara havet, och just detta hålrum fyller ”Havsboken”. Ingen ser på havet med samma ögon efter att ha läst ut boken, det är omöjligt att fortsätta se människan som planetens ensamma huvudpersoner. Den läsare som inte kände något för havet innan, kommer garanterat att göra det efteråt. Och för oss som redan var förälskade och förtvivlade, vi får mer saltvatten på våra kvarnar. 

(Köp här, här eller låna bibblan)

”491” av Lars Görling (1962)

Min föräldrageneration är antagligen bekant med den här glödande satiren, även om jag gissar att fler hört om den än själva läst den (kanske sett filmatiseringen). För mig var den oavsett helt okänd tills jag hittade Babels fina lilla bokserie om ”Böcker som skakade folkhemmet”.

      ”491” är en provocerande klassiker som fortfarande är tänkvärd. Görling berättar om några ”grundligt snedslitna pojkar”, som samhället testar ett nytt grepp om och förhållningssätt till. För att bryta vandringen från barnhem till ungdomsfängelse och sedan fängelse eller sinnesjukhus försöker man med ett socialt experiment om fri fostran. Mat, husrum men inga straff. Vi får inget större politiskt sammanhang till berättelsen, men det är inte svårt att se hur Görling vill dra ner byxorna på folkhemmet och blotta det fula, det sjuka som döljs av fina ord om 'medmänsklighet'. En dystopi byggd på trimmad social demokrati.

      Det godtrogna representeras främst av den nybakade socionomen Krister, som bor med killarna i samma lägenhet och gör sitt bästa för att få dem att fungera, men utan att sätta press eller tvinga dem till något. Krister börjar som en sympatisk och fin karaktär, men Görling låter honom utvecklas till en patetiskt ynklig figur som utnyttjas hejvilt av killarna, samtidigt som han håller fina tal inför sin egen chef eller pojkarna själva:

      ”Om någon protesterar, tar man inte till andra orsaker än de rent psykologiska – för att eventuellt 'bota' med något preparat. På så sätt slipper man undan frågan om protesten var berättigad eller ej. Och en sak till, hur väl formulerad måste protesten vara för att formellt tas på allvar?” 

      Boken blev, efter vad jag förstår, kontroversiell dels på grund av attacken på social demokratin och på de välmenande samhällsinstanserna (kompasslösa sociala institutioner, cyniska poliser, en svamlande pastor). Men sedan finns också scener med fysiska, psykiska och sexuella övergrepp på både barn och vuxna (en speciellt obehaglig scen tyckte jag var den med portvakten och flickan på vinden, även om rent innehållsmässigt ”värre” händelser skildras.). Som med all provokativ konst måste en ställa sig frågan om det är berättigat, om det utspelar sig i en kontext och har något att säga, eller om snusket och våldet i sig blir fokus. ”491” passerar utan problem, det grova finns där för att skapa insikt, inte som egensyfte.

      ”Mänskligheten var splittrad i 'dem' och 'vi', och 'vi' betydde för var och en av oss 'jag' Vi hade alla argument färdigformulerade och kunde alla svar.”

      Boken är skriven i jagform av en av killarna. En karaktär som lyhört snappar upp alla andras svaga punkter och utan att blinka nyttjar dem till sin egen vinning när helst det passar honom själv. En som hittar kryphålen i alla system, som snor allt som inte sitter fast, som lurar den som inte vet bättre. Kontinuerligt under läsningen funderar jag på varför karaktären överhuvudtaget väljer att berätta historien, och Görling bygger på så vis spänning inför slutet.

      Görling skildrar obarmhärtigt hackordningen bland samhällets utstötta, hur alla slår nedåt i hierarkin, de hämnas och straffar den som egentligen inte har gjort något, men som man kan rå på, eller komma åt. Det resulterar i en tänkvärd illustration av vilken infekterad värld trasiga individer hamnar i, skapar och upprätthåller, och hur svår denna är för utomstående att förstå. Och det är så jag läser ”491”, som ett försök att få mig och andra utanför att förstå alienering och kriminalitet utan att ta bort skuld från den enskilde. Görling har sagt i en intervju att ”491” är hans egen uppväxt, och han skriver för att ingen ska ha det som han haft det.

      Det är svårt att inte tänka på Anthony Burgess fantastiska ultravåldsklassiker ”A clockwork orange”. En dystopisk framtid där socialt experimenterande på problemkillar skildras. Bägge kom dessutom ut 1962 och är runt 200 sidor långa. När socialarbetaren Krister utbrister: ”En påtvingad handling saknar allt moraliskt värde." är det som en sammanfattning av Burgess bok. Böckerna har olika budskap och tema, men jämförelsen håller, bägge böckerna triggar mig på djupet, men där ”A clockwork orange” handlar om godhet och ondska (går det att vara god om man inte kan välja ont?), handlar ”491” om förlåtelse och förståelse. Titeln ”491” kommer från Bibeln och Matteus 18:20-22:

      ”Då trädde Petrus fram och sade till honom: »Herre, huru många gånger skall jag förlåta min broder, om han försyndar sig mot mig? Är sju gånger nog?» Jesus svarade honom: »Jag säger dig: Icke sju gånger, utan sjuttio gånger sju gånger.”

      7 gånger 70 blir 490. Görling lägger i titeln till ett, och den handlingen sammanfattar väl bokens budskap.

Leta upp boken i bibblans magasin, köp på ditt antikvariat eller beställ en nyutgåva i pocket. Boken filmtiserades 1964 med Lena Nyman i en av huvudrollerna, givetvis med censur och upptrissad debatt som följd. Hela går tydligen att se här.

Lars Görling tog tragiskt livet av sig bara några år efter ”491” publicerades.

”Svält” av Knut Hamsun (1890)

Knut Hamsuns böcker lärde Hemingway skriva och han anses av många ha uppfunnit den moderna romanen. Dessutom gav han sitt Nobelpris till Goebbels, antagligen som en vänskaplig muta för att få träffa Hitler. Inte intresserad redan? Då är vi antagligen väldigt olika sorters läsare, och du har nog roligare någon annanstans på internet.

      Hamsuns debut är en lång balansgång längs överlevnadens knivsegg. En gestaltning av hur det är att vara fattig och hungrig i Oslo på slutet av artonhundratalet. Berättarjaget är en ung strävande skribent som genomlider svältens helvete. Hallucinationer, vanvett, nycker, infall, kräkningar, sågspånsätande, allt i en varierande grad av desperation.

      Berättarjaget är stolt, trots sin misär, trots att han är långt ner i samhällshierarkin. Oviljan att blotta sin egen situation hotar ibland hans direkta hälsa. Berättaren ljuger för att hålla masken, fastän han egentligen skulle behöva ta den hjälpande handen som sträcks ut, han ger bort saker fastän han behöver dem själv.

      ”Medvetandet om att jag fortfarande var ärlig och ren steg mig åt huvudet, fyllde mig med en härlig känsla av att vara en karaktär, ett vitt fyrtorn mitt i ett grumligt människohav där vrak flöt omkring.”

      ”Svält” är också en jobbig skildring av hemlöshet, rotlöshet och kampen för att behålla någon form av identitet och värdighet. Alla karaktärer i boken är namnlösa, inklusive berättaren själv, och inget utgör en verkligt fast punkt i tillvaron (vilket blir allra tydligast i bokens slut).

      Hamsun väljer att bara skildra tid av nöd, då hungern griper tag och fickorna är tomma. När berättaren lyckas sälja en text och få mat i magen, då tar kapitlen slut och hoppar till nästa gång han ligger illa till. Det ökar trovärdigheten samtidigt som det håller tempo och misär levande och trovärdigt.

      ”min fattigdom hade skärpt vissa egenskaper hos mig, till den grad att de tyvärr också vållade mig en del direkt obehagligheter […]. Men det hade också sina fördelar, det hjälpte mig i vissa situationer. Den fattige intelligente var en långt bättre iakttagare än den rike intelligente.” 

      Den motsägelsefulla berättarrösten ger liv till berättelsen. Hela boken är nutid, vi får inga tillbakablickar, inga drömmar, ingenting direkt beskrivet som förklarar vem berättarrösten är. Allt ligger i gestaltningen. Hamsun uppfinner här den inre monologen, medvetandeströmmen, långt innan Joyce gör den känd. (Jag kanske är ute med cykeln nu, litteraturhistoria och -vetenskap är inte mina ämnen). Men jag förstår det också som att Hamsun anses vara först i sitt sätt att inte nödvändigtvis skildra världen som den är, utan som den uppfattas av berättaren. Därför anser många att han är den moderna romanens skapare i och med sitt brytande med naturalismen.

      Min version är en ny och välgjord direktöversättning från originalutgåvan, med både ett intressant efterord och textkommentarer av översättaren Henrik Petersen (finns att köpa enskilt som ebok här).

      Jag tar upp boken efter en god lunch och läser med en verklig känsla av dåligt samvete. Boken är så levande att jag skäms över min mätta mage och mitt överflöd. Och på samma vis som annan storslagen litteratur, tex. ”Ett ord irättan tid” och ”Moby Dick”, så fortsätter ”Svält” att växa i mitt huvud efter att jag läst ut den. Hamsuns debutbok ger mig en djupare förståelse av hur det faktiskt är att vara fattig, svältande och inte ha någonstans att ta vägen. Hamsun ändrar min blick på mina medmänniskor, och det är ett den typen av effekt som ger välförtjänta Nobelpris.

      Nazismen då? Den syns inte i den här boken iallafall (sorry för oschysst cliffhanger). Inte syns heller föraktet för gamla och ålderdom som Hamsun verkar ha utvecklat senare i livet. När jag googlar runt verkar han blivit nazist främst genom sitt hat mot brittiskt imperialism och sitt vurmande för ungdom (han såg Tyskland som Europas unga). Men det var inte som att Hamsun ändrade åsikt utan han fortsatte supporta Tredje Riket genom hela kriget, och även efteråt efter vad jag förstår. Och han lyckades träffa Hitler i ett möte som gjorde bägge två missnöjda efteråt.

(Köp här, här, eller låna bibblan)