”De kommer drunkna i sina mödrars tårar” av Johannes Anyuru (2016)

En erkänt skicklig poet, med blick för de svaga och förtryckta i samhället, lämnar sina tidigare hjulspår och skriver omtumlande, underbar science fiction. Låter det bekant?

Den här berättelsen börjar i ett terrordåd mot en serietidningsbutik i Göteborg, där en kontroversiell yttrandefrihetskämpe talar om sina nidteckningar av muslimer. Terroristerna är tre, två män och en kvinna, som säger sig tillhöra Daesh (IS). Mitt underpågående gisslandrama får kvinnan kalla fötter. Hon minns inte riktigt, men hon inser att något är fel, att hon sett det hon nu ser förr, men då på en bildskärm. Framförallt minns hon vad deras handling kommer leda till. Hon inser att hon kommer från framtiden.

Dystopin som kvinnan målar upp i sin berättelse, minnen från en levd, alternativ, framtid, är obehaglig och tänkvärd. Anyuru har låtit dagens Sverigedemokratiska valmanifest och rasiståsikter bli statsbildande. Det svenska ”viet” skapas genom hårdhänt hantering av ”dom”, muslimerna. Det finns exempelvis ett sverigekontrakt alla medborgare måste skriva under varje år, där man erkänner ”de svenska värderingarna” som viktigare än andra, bland annat ska nidbilder av Profeten erkännas viktiga för yttrandefriheten. Vägrar någon skriva under sverigekontraktet tappar hen sina medborgerliga rättigheter, får konton frysta och sätts i interneringsläger, bildade av det som tidigare var Göteborgs förorter. Anyuru bygger upp sin dystopi så trovärdigt att den kommer ligga i bakhuvudet på mig länge. Detaljer är geniala som hur etablissemanget i framtiden har hårdrockströjor, piercingar och grå dreads. ”Sverigevännerna” som terroriserar de i interneringslägren är en obehaglig blanding av nationalistiska fotbollshuliganer och terrorister, deras maskering med näsdukar med svenska flaggan knutna över ansiktet – den är så stark och läskig att jag är rädd vi kommer få se det på riktigt på gatorna i framtiden. Om nu NMR törs läsa Anyurus bok. 

Narrativet består främst av en författare, själv troende muslim, som besöker kvinnan två år efter attentatet, och varvar hans beskrivning av mötena med henne, tillsammans med den berättelse kvinnan själv skrivit ned och ger till författaren, del för del allteftersom deras träffar blir fler. Välplanerat, trovärdigt och aldrig förvirrat trots den invecklade handlingen.

Hela bokens språk och uppbyggnad är värdig och vacker, det märks att Johannes Anyuru är en språklig mästare. Anyuru definierar också poesi fantastiskt som ”trycka ihop livet i mening”, och det kryllar av tänkvärda och vackra beskrivningar av delar av vår tillvaro. Jag kan inte låta bli att citera ett par stycken. När kvinnan berättar om hur hon som ung sett hennes sköre, religiöse far be säger hon ”jag tittade på hans händer och tänkte att de såg ut som om han försökte skydda något litet och bräckligt mot en storm.” När hon beskriver pappans tomma ansikte i ett annat stycke där han utsätts för förnedrande behandling, gör hon det med orden ”hans ansikte hade blivit som vilken kroppsdel som helst, som en armbåde, eller en fläck hud på magen eller låret.” Pappan får säga saker som ”Mitt barn räddade mig från att ha överlevt min uppväxt.” och jag gråter och förtvivlas.

Dessutom lyckas han, otroligt nog, väva in en rolig göteborgsk ordvits utan att det blir pajjigt! 

Bokens givna slutsats är den att vi, normsamhället, svenskarna, skapar terroristerna. Med vår intolerans och arrogans tillåter vi politiker och myndigheter att avpersonifiera, demonisera muslimer. Vi tillåter att de torteras i fångläger, vi tillåter att de isoleras i förorterna, vi släpper inte in dem, vi lär inte känna dem. För vi behöver dem som våra ”andra”, för att ge oss själva ett ”oss”.

I slutet, utan att avslöja det, gör Anyuru , genom en morbid tvist empatin till ett evigt fängelse, en bild nu för alltid fastetsad i mitt sinne.

Och visst är det Harry Martinson jag liknar Johannes Anyuru med i inledningen. Det är samma små människor inför stora frågor, samma fylliga och avvägda meningar som är njutning i sig att läsa. Anyru har kanske mer politisk sprängkraft, medan Martinson existentiell, men ”De kommer drunkna i sina mödrars tårar” ska i framtiden stå bredvid ”Aniara” i min bokhylla. Arvet efter Martinson är Anyuru väl medveten om, tvärtom vill han nog både hylla och ställa sig tillsammans med honom, både genom öppningscitatet, men också vidare genom flera inbakade delar i handlingen som får den lilla nörden i mig att mysa.

(SPOILER! Vill du hitta Aniara-påskäggen i boken själv, läs inte! Har du hittat fler får du gärna höra av dig. Det finns säkert fler än de jag kommit på, men fängelset al-Mima i Jordanien är Miman, Annika Isagel är piloten Isagel (som baserades på Karin Boye), och bubblan i Guds glas är såklart bubblan i Guds glas.

Köp här eller ställ dig i lånekön på din bibbla) 

”Döda själar” av Nikolaj Gogol (1840)

Efter att min vän Tor redogjort för det otroligt sorgliga slutet på Nikolaj Gogols liv blev jag nyfiken på att läsa något av hans verk, och hittade den här fantastiska, mångbottnade, titeln i magasinet på Partillebibblan.

”Döda själar” handlar till ytan om Pavel Ivanovitj Tjitjikov, en skojare som reser runt på den ryska landsbygden och köper upp godsägares döda livegna bönder. Genom fiffel och båg planerar han göra sig rik på att köpa upp pappren på dessa döda, men inte till staten inrapporterade, bönderna och använda dem för att fejka förmögenhet, eventuellt belåna på falska grunder. Boken är, trots titeln, långt ifrån skräckgenrén, men den förtvivlan inför existensen boken lämnar mig med är mångt mycket starkare än de mest hemska skräckberättelser. Istället bjuder Gogol på en välformulerad och svidande satir, jag skrattar ibland rakt ut, anmärkningsvärt då ju humor annars ska vara en färskvara (kanske gäller inte det talessättet svart humor?). Gogol attackerar hejvilt, hårdast går han åt de förmögna som fyller sina liv av meningslösheter, av tomma kulturella bedövningar, irrelevanta bjudningar, långa artiga samtal utan substans. Korruption och mutor är regel och inte undantag, och vår huvudperson kommer undan med allt större bedrägerier och lögner i jakten på rikedom och egendom. I och med Gogols skildring av de rika får bokens titel ytterligare en betydelse. Men Gogol skildrar livegna som boskap utan egna tankar eller värde, en tredje botten till titeln, så tro inte ”Döda själar” är någon arbetarromantik. 

De långa, slingriga samtalen proppade med tomma ord driver berättelsen framåt, artigheterna och flosklerna följer varandra oavbrutet. Inledningsvis uppskattade jag det, fick så mycket inspiration att jag började fila på en egen novell i liknande språkbruk och uppbyggnad, men mot slutet av den drygt 300 sidor långa boken har jag tröttnat en aning på att läsa de långa, om än skickligt skrivna, meningarna. Kanske är det jag som intellektuellt helt enkelt inte klarar hänga med i Gogols förtvivlan, i hans katt-och-råtta-lek med mig som läsare. Jag kommer läsa om den här boken, och slutet är väl värt att vänta på..

Vi får inte veta mycket om ”Vår arme berättare”, narrativet i boken, men utan att ha fördjupat mig i Gogol är det svårt att inte läsa in det som att det är han som berättar. För Gogol verkar ha varit en öm person, han ska exempelvis ha eldat upp de två uppföljande delarna till ”Döda själar”, då tanken ska ha varit en trilogi likt Dantes, där ”Döda själar” är Gogols ”Inferno”. Utan att hävda att jag förstått speciellt mycket Dante antar jag att parallellen utgörs i hur alla ter sig fördömda och förtappade, alla är syndare. Jag kan se framför mig hur alla karaktärerna i Gogols bok dyker upp i de olika nivåerna av helvetet hos Dante.

Många gånger sitter jag och tycker synd om Gogol/narrativet. Berättaren gör exempelvis långa utläggningar om ”hur samtiden inte erkänner 'det sublima löjet' (Gogols egna verk, min anm.) som ädel lyrik och inte ser avgrunden mellan den och gycklarens narraktiga krumsprång”. Han verkar också ha besuttit ett oerhört madonnakomplex, och målar upp kvinnor som helt ouppnåeliga, åtråvärda och fantastiska men omöjliga att förstå, ”vad ska man egentligen säga om dem? Ni kan ju själv försöka alla deras skiftande ansiktsuttryck och ni kommer aldrig lyckas! Enbart deras ögon är som ett oändligt rike”.

I inledningen på den avslutande delen skriver han hårt om sin egen kapacitet:

”Vad skall det tjäna till att ständigt skildra vår tillvaros fattigdom och ofullkomlighet och dra fram människotyper från de mest avlägsna och gudförgätna avkrokar av vårt land? Men vad skall man göra om författaren nu en gång är sådan och han, plågad av sin egen ofullkomlighet, inte kan skildra någonting annat än bara vår tillvaros fattigdom och elände och ofullkomlighet och dra fram människotyper från de mest avlägsna och gudförgätna avkrokar av vårt land?”

Och både författare och karaktärer är som sagt syndare, ogudaktiga, ovärdiga.

Gogol fastade sig själv till döds, av rädsla för den femte dödssynden, frosseri. Han var ungkarl hela sitt liv, och blev efter vad jag förstår inte erkänd som geni förrän i samband med och efter sin bortgång. Han eldade upp många av sina verk innan de hann publiceras.. Är det nån jag unnar komma till nån himmel är det Nikolaj Gogol, den ensamme, självhatande men verbale ältaren.

"Döda själar" har massor av bottnar, många tolkningar och metaforer, så jag är säkert ute och cyklar med flera av mina tankar. Oavsett är det givetvis ett fantastiskt betyg till en så gammal bok är just att den får mig att tänka.

(Köp här, här, här, här, eller låna bibblan)

"Coraline" av Neil Gaiman (2002)

Om ni regelbundet läser min blogg (jag vet att ni finns, och jag är himla glad i er!) kan ni inte missat att jag snöat på Neil Gaiman senaste månaderna. Coraline är lika fantasifull och medtyckande som allt jag tidigare läst av honom, med skillnaden att här är målgruppen ungdomar. Men det funkar utmärkt på min trettiotreåriga fantasi också. Här har vi en modern "Alice i Underlandet"!

Boken handlar om tolvåriga Coraline som tillsammans med sina föräldrar flyttar in i en ny lägenhet. I deras nya hem finns en igenmurad dörr, ett minne efter tiden då huset var en enfamiljshus och dörren då ledde till ytterligare ett rum, ett rum som nu hör till nästa lägenhet. Coraline upptäcker att ibland kan hon öppna den här dörren och den leder till en parallellvärld, väldigt lik hennes egen men där delar av hennes omgivning är drastiskt annorlunda. Exempelvis har hennes andra mamma och pappa har byxknappar istället för ögon, och hon blir vän med en kufisk, talande katt.

I förordet skriver Gaiman att metaberättelsen är den om hur mod inte är att aldrig vara rädd, utan att göra det rätta trots att man är rädd. Ett ädelt och tänkvärt budskap, men jag hakar upp mig på att Coralines rädsla dröjer lite för länge innan den visar sig. Den skildras fantastiskt, när den väl kommer. Tyvärr tappar berättelsen ett uns av sin trovärdighet i och med detta. Men förutom det håller hela boken bästa Gaimanklass, jag kan inte låta bli att lyfta ut några vackra,

”As pale as a moon in the daytime sky”

”Always easier to be afraid of something you cannot see.” 

Gaiman är den moderna fantasyns fanbärare, inte bara för sin fantasi och sitt fantastiska språk, utan också för sättet han skildrar små, vardagliga detaljer. Metaforen med ansiktet som slätas ut likt jäsande bröddeg är helt perfekt (glömde anteckna sidnumret, orkar inte leta upp det igen och kan därför inte återge exakt), men varför använder han den två gånger? Jag tycker det ruckar lite på läsmagin, tyvärr. Men, oj vad jag längtar efter att få läsa den här boken med mina barn, skynda er att fylla tvåsiffrigt så vi får dela det mycket Ray Bradburyska slutet!

(Finns filmateiserad som jag såklart måste se. Köp här, här, här, här och på massa fler ställen. Eller bibblan, eller hos vännen - tack för lånet Lars!)

"De fördömda" av Joyce Carol Oates (2013)

Joyce Carol Oates är en högproduktiv och ständig Nobelpriskandidat som jag inte läst nåt av tidigare, men när jag råkade få veta att ”De fördömda” skulle vara en gotisk spökhistoria modell större blev jag intresserad, och det här är rätt bra. Boken lämnar inget bestående hos mig, men det är högkvalitativ underhållning.

Berättaren är en skum, lite opålitlig, ibland rasisitisk, historiker som lik en besatt samlat och granskat källor kring ett serie hemska händelser i Princeton åren 1905-06. Boken utgör hans krönika över allt det material han samlat, och genom att låta historikern redovisa från olika personers dagböcker eller andra bevarade dokument blir kapitlen härligt spretiga och olika, vilket ökar trovärdigheten samtidigt som det skapar en spänning kring vem historikern är och varför han, så sent som 1984, verkar ägna sitt liv åt just den här berättelsen. Men hans syfte verkar ädelt och i nedanstående citat förklarar han något som många andra författare och journalister skulle må gott åt att reflektera några varv över;

”De fördömda är nämligen avsett att vara ett verk av ifrågasättande moralisk komplexitet, inte ett ”sensationslystet” uppkok på en gammal och förskräcklig skandal, som skulle må mycket bättre av att få ruttna i sin grav.”

Att Oates fräckt använder sig av verkliga personer i sin fiktiva berättelse ökar också verklighetskänslan, exempelvis får tre av USAs presidenter får vara med; Teddy Roosevelt, Groover Cleveland och Woodrow Wilson. Tre stora författare tar också plats i handlingen; Jack London, Upton Sinclair och Mark Twain. Ett väldigt kul berättargrepp!

Jag går inte djupare på handlingen då den innehåller många lager och tvister, och handlingen drivs framåt av frågor kring vad som är verkligt och påhittat eller inbillat. Finns en förbannelse och vem är isåfall drabbad? Håller den blivande bruden på att bli galen, eller är hon bara kär i en annan? Varför har den unge pojken så svårt att koncentrera sig? Var det en vålnad utanför fönstret, eller hade han bara sovit dåligt? osv.

Långa bitar av boken är beskrivningar av universitetet, av Princeton, av livet i början av 1900-talet och så vidare. Det är välskrivet och bygger stämning inför de mer obehagliga episoderna, men jag tror samtidigt att det gör att många skulle tycka att den här boken är svårläst och kanske rent av långtråkig. Men det ger en fast grund till episoderna av klassisk krypande skräck där Oates aldrig helt låter oss slappna av, för vem ska få överleva? Vem är offer och vem är skurk?

"De fördömda" är en vacker skildring av klass, av makt och romantik, men tyvärr är det ändå det bara två av alla de karaktärer som på de 700 sidorna presenteras som jag på riktigt känner för, Josiah Slade och Miss Adelaide. Den senare karaktären är bokens stora behållning. En invalidiserad (?), rik och barnlös kvinna som från sin sjuksäng följer Princetons alla händelser så gott hon kan, genom skvaller och nyheter, och skriver ned sina redogörelser i en kodad dagbok som vår berättande historiker lyckats dechiffrera. Miss Adelaide läser och reflekterar samtidigt mycket kring ”förbjuden” litteratur som får mig att le igenkännande flera gånger, teosofen Madame Blavatsy som ett exempel. Boken innehåller också, förutom de längsta meningar av semikolon jag någonsin läst, också en oförglömlig scen där den odräglige och onyktre Jack London raljerar med den nyktre, vegetarianen Upton Sinclair. En annan scen och tankegång jag kommer bära med mig är den när ”Träskslottets herre” pratar om barn;

”..och är inte 'ett barn' en tidig version, eller en parodi på oss själva? - en bild av vår förlorade oskuld och våra krossade förhoppningar? Och värst av allt, är inte 'ett barn' någon som kommer att ersätta oss själva?”

Joyce Carol Oates lyckas inte ändra min syn på¨något större i tillvaron, hon skrämmer aldrig helt skiten ur mig, och berör mig heller inte i hjärtat. Men hon underhåller mig grundligt, och visst puttar hon till glorian jag satt på Jack London..

(Jag firar mer än 2000 sidvisningar av bloggen idag, väldigt roligt att se att ni är åtminstone några stycken som uppskattar det jag skriver här. Kul! Kommentera gärna, säg emot eller beröm eller diskutera eller fortsätt bara läs.)

(Köp här, här, här, här eller såklart låna på bibblan) 

"The left hand of darkness" av Ursula Le Guin (1969)

Mina förväntningar var helt orimligt höga inför den här klassikern. Ursula Le Guin har skrivit mycket, men tillsammans med "Shevek" ("The Dispossessed" på engelska) var den här den boken jag sett mest framemot att läsa. Den utspelar sig i samma värld som Shevek, men på en annan planet, Winter. Hit kommer ett sändebud från det som varit jorden, han är den förste utsände från ett slags intergalaktiskt FN som vill göra Winter till en del av förbundet. Det mest intressanta, och främsta anledningen till att den här boken blivit en scifi-klassiker, är hur invånarna på Winter är könslösa, eller snarare dubbelkönade, ickebinära. Varje individ har både möjligheten att befrukta och bli befruktad, och vilken som ska få vilken roll i en sexuell situation bestäms av en slags hormonell slump.
O just det, det är pissekallt på Winter. Hela tiden.

På lite samma sätt som i ”Shevek” låter Le Guin berättelsen berättas genom en ensam utsatt person på en okänd planet, ett tacksamt sätt att skildra hur hennes olika världar är uppbyggda och sedan kunna kontrastera dessa med vårt liv på jorden. Den har inte åldrats helt med värdighet, då världen lite granna hunnit ikapp den och tar udden av radikaliteten den tidigare måste innehaft. För till skillnad från anarkismen som avhandlas i ”Shevek” har våra nutida diskussioner hunnit en bra bit kring feminism, jämställdhet, kön, genus, trans osv, och jag upplever därför inte läsningen av den här boken som lika revolutionerande som den torde ha varit då den var ny. Därmed inte sagt att jag inte ändå uppskattar idéer som att våldtäkt inte existerar på planeten, eftersom ingen vet innan sexet vem som kan bli gravid. Le Guin låter även exempelvis en invånare på planeten Winter reflektera kring vår jordiske mans oförmåga att gråta, är det skam eller rädsla som orsakar detta?

Boken skulle antagligen få mera slagkraft i en nyöversättning där ”han/he” pronomenet inte användes på invånarna på planeten, utan istället ”hen”. Nu blir det tyvärr lätt att ändå tänka sig karaktärerna som män, även fast de ska skildras som könslösa, ickebinära.

Vid sidan av könsfrågorna får vi även mindre tänkvärdheter kring exempelvis hur vi behandlar ”illegala” invandrare, och jag kommer minnas skildringen av hur en av våra huvudpersoner hanteras som sådan för att sedan släppas igen, hur ångesten släpper när hen återfår sin identitet igen och slipper vara en del av en maktlös massa (Jag tänker på Billströms volymer och den ensamkommande vi skickar tillbaka..). Mindre finurligheter gömmer sig också till exempel i planeten Winters fordon, de går långsamt och det blir roligt tydligt för mig hur det här med att jordens fordon måste gå så fort är en social konstruktion. Och den utsände från jorden berättar om vår nutid som ”the Age of the Enemy” eftersom vi hade så otroligt lätt för att se ”vi” och ”dom” och så svårt att hålla sams utan att kriga.

Den första halvan av boken upplever jag som långsam, ett fantasy-trassel av olika namn på städer, länder, karaktärer som syftar till att bygga verklighetskänsla, men som mer förvirrar mig (är förresten inte det här snarare fantasy med rymdskepp snarare än science fiction?). Skildringen av kylan är nämnvärd, på samma sätt som Frank Herberts Dune får mig att tänka på min törst får den här boken min att minnas hur mycket kyla betyder för vår existens. Och efter halva boken tar historien fart, plötsligt finns karaktärer jag bryr mig om och en händelseutveckling som är svårförutspådd och spännande. I den dialog som följer dikten vari boken får sitt namn väcks spännande tankar om enhet kontra dualitet. Jag förvånas lite över titelns ursprung då jag, med huvudet fullt av black metal-referenser, tänkte att boken på ett eller annat sätt skulle anspela på satanism (Darkness, Left Hand Path osv.), det gör den inte.

Och slutet är fantastiskt. Dels för att den får mig att skämmas lite mindre över yin-yang tatueringen jag har på ryggen sen hippieåren. Dels för den vackra påmminelsen att kärlek har inget kön, kärlek är inte sex. 

(Köp här, här, här, här, här, här, här. Men den finns garanterat på ditt bibliotek.)

"Att skriva – en hantverkares memoarer" av Stephen King (2000)

Via Philip blev jag intresserad av den här boken, inte för att jag är något speciellt stort fan av Stephen King, även om ”Under the dome” står på att-läsa-hyllan här hemma, utan snarare för att jag när en dröm om att skriva för andra. Mitt nyårslöfte iår var att ha tre färdiga noveller innan sommaren, och jag kommer kanske klara det! Men, när jag började skriva skönlitterärt (har skrivit en del politik, insändare, debatt tidigare) med tanken att någon annan ska läsa så började också tankarna och krånglet hopa sig, för då insåg jag hur svårt det är att berätta en historia. Balansen mellan att berätta för mycket eller för lite, att trassla in sig i dialogen, undvika att proppa åsikter i halsen på läsaren och så vidare..

Det visar sig snart att Stephen Kings bok passar mig bra, en rätt van läsare men ovan skrivare. Han avhandlar framgångsrikt exempelvis varför vi ska undvika adverb och passiva verb, han gör underverk för min syn på dialogen (låta karaktärsdrag komma fram genom dialog istället för direkt utskrivning), han förtydligar hur textmassans utseende spelar roll för uppfattningen av hur ”tung” läsningen kommer bli, och flera andra konkreta och användbara ämnen. Jag inspireras också av hans tillvägagångssätt att först skriva berättelse för sig själv och därefter göra den till allas, det vill säga först skriva för sig själv, därefter redigera texten och göra den tillgänglig för alla.

Allra främst uppskattar jag hur opretentiös och stärkande han här – när jag slår ihop boken känner jag mig redan som en författare. För även om initialt hans historia är en klassisk solskenshistoria med först många refuseringar innan genombrottet kommer med buller och bång så innehåller boken så småningom ett budskap av D.Y.I. och storheten i det egna skapandet för dess egen, och ens egen, skull.

Om man hade läst mycket Stephen King är den här boken extra rolig att läsa, för det kryllar av små anekdoter och större lärdomar han dragit av att ha skrivit sina böcker, tex. hur han insåg först när ”The Shining” var färdigställd att det var om sig själv och sitt drickande han skrivit. Tyvärr lyser här och på andra ställen en problematisk inställning till drogberoende igenom, King har en ”ryck upp dig”-attityd jag har svårt för och jag tycker han raljerar alldeles för hårt utifrån sin egen erfarenhet som missbrukare och bortser från att drogberoende, och annat beroende för den delen, ofta springer ur en oförmåga att hantera ångest och andra jobbiga känslor.

Men det är för synen på skrivande som jag läser boken, och just vinkeln på skrivande som ett hantverk ger nyttigt perspektiv till svindeln jag kan få av duktiga, produktiva författare. Jag kan gärna få en ouppnåelig genikänsla, nu senast kring Neil Gaiman, och även om han är fantastiskt skicklig så är en stor del av det han gör just ett hantverk, ett finurligt sätt att bygga upp berättelser, förvåna genom att vrida och ändra perspektiv och så vidare. Eller kanske kan jag uttrycka mig såhär, jag förstår nu att när man faktiskt en gång lärt sig skriva blir det väldigt mycket mer hanterbart att förvalta sina idéer. Och King är väldigt noga med att förmedla att författare inte nödvändigtivs har fler idéer än andra, de är däremot bra på att förvalta de idéer de får, och jag känner mig lite proffsig som redan har anteckningsblock fulla av novellidéer och små iaktagelser eller tankar jag vill göra något större av. Men det är ju bara första steget i förvaltandet, nu måste jag också se till att låta skrivandet få en naturlig del av min vardag. Oavsett har att läsa ”Att skriva” varit ett givande steg i min utveckling, både som läsare och skrivare.

(Obs, jag fattar såklart att jag inte blir Neil Gaiman automatiskt nu.)

(Obs igen, läs en serieversion av en bit ur den här boken här, om hur konsten är till för livet, inte livet för konsten.)

(Låna bibblan eller köp här, här, här, här, här)

"Smoke and Mirrors" av Neil Gaiman (2000)

En lite äldre novellsamling av Neil Gaiman, mycket fantasy, en del skräck och någon scifi. Några berättelser är gamla sagor, bockarna Bruse och Snövit, som Gaiman ruskat om på sitt karakteristiska vis och gjort mer skruvade och barnförbjudna. I hundraords novellen ”Nicholas” ändrar han min syn på tomtens tillvaro, i ”Changes” visar han att han klarar scifi också då han låter en forskare hitta på ett botemedel mot cancer, men med biverkan att patienten byter kön under behandlingen, vilket ger medlet en oväntad popularitet som rekreationsdrog. "The Price" innehåller nåt så fantastiskt som en katt som slåss mot djävulen. "Bay Wolf" är kanske det häftigaste monsterhistorien ever, och "Murder Mysteries" är, trots ett lökigt namn, en episk berättelse om änglar och Guds hämnd (japp, Lucifer är med. Japp, det är på Gaimansk vis synd om honom). Den korta ”The Sea Change” berör mig djupt på ett vis jag inte riktigt kan förklara, men tanken slår mig att jag kanske vill att nån läser ur den här på min begravning..

Jag ler sedan upprepade gånger åt att Gaiman mästrat en av novellskrivandets ädla konster, att väcka intresse genom första meningen.

”After all the dreaming is over, after you wake, and leave the world of madness and glory for the mundane day-lit daily grind, through the wreckage of your abandoned fancies walks the sweeper of dreams.” (Sweeper of Dreams”)

”It was raining when i arrived in L.A., and I felt myself surrounded by a hundred old movies.” (The Goldfish Pool and other stories)

Att läsa en novellsamling av Neil Gaiman påminner mig om varför jag sen några år inte drogar mig med annat än koffein – jag är så innerligt dålig på lagom. För den här samlingen borde egentligen avnjutas någon, eventuellt några, noveller i taget, då de är såpass medryckande och tänkvärda var och en. Men jag klarar aldrig av att vara balanserad, så precis som med starköl vill jag bara en till, och sen en till.. Men där slutar väl liknelserna, för upplevelsen och konsekvenserna av att drogfrossa Gaiman bjuder från en bredare palett känslor och tankar, för visst att han ibland lämnar mig med ångest, men det kan lika gärna vara fasa och oro, inspiration, eller den svindlande känslan att vara pytteliten och stirra på vår svårbegripliga värld.

(Låna bibblan eller köp här, här, här, här)