"Hur man förälskar sig i en man som bor i en buske" av Emmy Abrahamson (2016)

Som en del av skrivarlinjen jag nu läser får vi en del skönlitteratur att läsa, "Hur man förälskar sig i en man som bor i en buske" är den första av dessa. Texten nedan innehåller spoilers, om ni inte läst boken men tänker att ni kanske vill.

Omslaget ger vibbar av både ”Den där Mary”-filmen och valfri Marian Keyes-bok, vilket inte väcker något positivt i mig. Men bokens grundidé är bra, och tillsammans med den fantastiska öppningsmeningen och det bitterljuva slutet på kapitel två ökade mina förväntningar. Morskt att ge sig på en historia som gjorts så många gånger tidigare, den klassiska skildringen av förbjuden kärlek mellan olika samhällsklasser (vår berättare heter till och med Julia!), men det moderna i att välja en hemlös karaktär som fokus för huvudpersonens kärlek känns kreativt och intressant. Och boken är ett gediget hantverk, med ett välfungerande språk, oftast trovärdig dialog och lagom mängd vackra miljöbeskrivningar.

Tyvärr tappar Abrahamsson mig när det framgår att den hemlöse är en vit, mentalt frisk, äventyrlig man som i det närmaste valt att bli hemlös. Så även om Abrahamsson väcker spännande reflektioner i mig kring vilka som är hemlösa så grusas den fortsatta läsningen. Min förväntning var att kärleken skulle vara en tiggande rom, en missbrukare eller någon annan samhällsparia. Ben känns mer som en turist i hemlösheten. Hans situation är självvald, och jag tycker att boken emellanåt romantiserar hemlöshetens helveten. Den som tigger kan inte välja. Min bild är att hemlöshet är otroligt sällan ett eget val på det vis Ben verkar ha gjort det.

Kanske är också ett av mina problem med trovärdigheten att jag känner igen mig så mycket mer i Ben än i Julia. Jag har också varit en vit, smutsig social äventyrare med antydan till missbruk. Därför blir jag mest förbannad på Julias borgerlighet, på hur hon är rädd för att hennes kolleger ska se Ben, på vad folk ska tycka, varför hon inte vågar säga vad hon känner eller vad hon gjort. Jag känner inte med henne, utan blir arg på henne. Och jag förstår inte hur Julia, som är rädd för det mesta, från början törs bo kvar själv i Wien? Borde inte den karaktären flyttat hem igen? Men jag uppskattar detaljer som till exempel att hon i förbifarten tillåts vara sexuell utan att det är något fokus för historien. Och mycket är välskrivet, exempelvis detta stycke ur bokens tidiga skede där Julias bittra ensamhet och den tidigare relationen med Mathias skildras på ett fantastiskt vis.

”Det var på den tiden då jag fortfarande trodde att riktig kärlek betydde att helt glömma mig själv och enbart låta min måne kreta runt hans planet. Det var då jag fortfarande trodde att det var jag som skulle rädda Matthias, få honom att nå sin fulla potential och bli den fulländade varelse som ingen av mina kompisar verkade kunna se.” (s. 22)

Allteftersom boken fortsätter blir kärleksrelationen mellan Julia och Ben helt osannolik. Han drar efter ett bråk, utan att säga något för att sedan återvända många månader senare som helylle? ”Jag drog för din skull?” Och varför är han egentligen så kär i henne från början?

Jag tycker att biten av boken där Julia reser till Kanada för att leta efter Ben, men istället hittar nya delar av sig själv var bra, och boken hade kunnat få sluta där. Med att Julia gläds åt hur Ben lärde henne äventyra och inte vara så rädd, men att de inte fortsätter sin kärleksrelation. Låta boken sluta lyckligt men relationen ”olyckligt”. Julia skulle kunna få reflektera kring ”Varför varför var jag så rädd för hans värld att jag skrämde bort honom?”. Jag tror att jag skulle uppleva den sortens orimliga kärleksrelation som mer verklig. För det är väl så som många kärleksrelationer fungerar, under en viss tid spelar vi viktiga roller i varandras liv för att sedan leva vidare var och en för sig, men rikare på både ärr och livserfarenhet.

Verklighetsbaserat eller inte, jag får dåligt rys av historier som nödvändigtvis måste sluta klichélyckligt. Den här sortens tro på den romantiska, ologiska ”äkta kärleken” känns som en dröm från flickrummets Hugh Grant-affischer. Det här är för lättsamt, och farligt nära att bli fånigt. Det är inte kärlek jag förstår. 

(Köp här)

"Tranny - confessions of punk rock's most infamous anarchist sellout" av Laura Jane Grace (2016)

I juni hade jag nöjet att se Against me! live på Debaser Strand i Stockholm, och fick då sångerskans självbiografi i present av Ida. Sångerskan i Against me! har de senaste åren blivit en av de allra viktigaste galjonsfigurerna för transkampen och även om boken inte är någon storslagen litteratur, så berättar hon en otroligt viktig, stärkande och inspirerande berättelse. Laura försökte fram till 2011 trycka undan sin könsdysfori, försökte låtsas som att hon var nöjd med den manskropp hon levde i genom självhat, missbruk och att i smyg klä sig som "henne", den kvinna hon önskade att hon egentligen var. Bandet sprang ur den anarkistiska DIY-punkscenen och gjorde sig snabbt ovän med densamma då de blev framgångsrika. Sellout-etiketten och bandmedlemsbytena har hemsökt bandet, och de har flera gånger gett upp men kommit tillbaka. När så Laura med buller och bång kom ut som transperson i Rolling stone satte hon hela rock- och punkvärlden i gungning. Vissa fans föll bort, gamla fans kom tillbaka, och framförallt kom en helt ny kategori till. Transpersonerna och queersen.  Publiken på spelningen i Stockholm visade detta tydligt, Bombshell Rocks-män härjade sida vid sida med färgglada queers. Så jävla häftigt.

Medan jag i Turbonegrobiografin saknade djup får jag det i mängder i "Tranny". Ångestladdade dagboksinlägg varvas med förtydligande text skriven i efterhand. Allt, naket, ärligt, fantastiskt. Utan att förringa sjukdomen könsdysfori tycker jag dessutom att Laura är toppen på att inspirera även oss cis-personer. Vi har så mycket att lära av transkampen, vi borde inte heller vara statiska i vår identitet utan bör hela tiden leta efter vilka vi vill vara. I ett dagboksinlägg från 2004 skriver Laura:

 "How many years am I going to spend staring at dresses in store windows wishing they were mine? I pray for something or someone to save me"

, och jag tänker att hon nu är en sån person som räddar andra i liknande situationer. Jag kan inte greppa hur viktig förebild hon måste vara. Men Laura är dessutom far när hon kommer ut som trans, så hon går från att vara pappa till mamma till sitt barn, något som gör transformationsprocessen än mer smärtsam då Laura är rädd att den kommer skada hennes barn. En fullkomligt hjärtskärande skildring som får mig att gråta floder.

(Googla Laura Jane Grace, finns tvserier och dokumentärer och tvframträdanden och allt möjligt vackert där hon delar med sig av sin kamp.)
(Köp här)
(Jag inleder idag skrivarlinjen på Österlens folkhögskola, så takten i bokbloggen kommer mattas av. Men jag avser inte att sluta helt.)

”Sällsamma historier” av Edgar Allan Poe (ca 1843 ,1976)

I juli fyndade jag nästan en hyllmeter böcker på Tanums loppis i Bohuslän, den här urklassikern var en av dem. Eftersom jag gillar skräck och noveller så kändes det nästan pinsamt att jag inte läst något av legenden Poe (knappt nåt av Lovecraft heller).

De första historierna roar eller oroar mig inte speciellt mycket, men jag förstår att Poe med dem la grunden till den mordena kriminaldeckaren, och samtidigt skapade mallen som sedan Arthur Conan Doyle apade efter med sin Sherlock Holmes. För redan här har vi det knivskarpa sinnet som snappar upp minsta detalj, och den trofaste följeslagaren som också utgör berättarrösten. Känns svindlande att Holmes blivit så stor, när Poes Dupin fanns långt före. Språket är vackert, och genialt omständigt, en av Dupin-novellerna inleds exempelvis med;

”Det finns, även bland de lugnaste tänkare, få människor, som icke någon gång har blivit skrämda till en obestämd, men pinsam tro på det övernaturliga; detta därigenom att så underbara och iögonenfallande fakta sammanträffat, att förståndet icke har kunnat fatta detta såsom endast ett tillfälligt sammanträffande. Sådana känslor – ty den svävande tro jag talar om, uppnår aldrig tankens fulla medvetenhet – sådana känslor undertryckas sällan om man ej tar sin tillflykt till teorin om slumpen, eller vad som med en teknisk term kallas probabilitetskalkylen. Denna kalkyl är till sitt väsen rent matematisk; och på så sätt kommer vi till den anomalin, att den strängaste vetenskapliga noggrannhet tillämpas på de mest svävande och obestämda områden i tankens värld.”

Sedan behöver jag inte läsa med skräckhistorikerns blick längre, utan därefter funkar novellerna bättre för mig som person, och det blir läskigt! ”Det var du!” är en morbid och underhållande historia och även om förövaren inte är svår att klura ut så är tillvägagångssättet minst sagt oväntat. Slutscenen lär kunna få självaste Chuck Palanhiuk att anteckna frenetiskt. ”Mannen i hopen” är finurligt obehaglig om ensamhet. ”Den svarta katten” är väl skräcknovellernas skräcknovell. Klassikernas klassiker. Och det är tragisk och vackert om husdjur, skuld och missbrukets helveten. Det lyser mellan raderna att Poe vet vad han skriver om. ”Levande begravd” är klaustrofobiskt och tänkvärt om ångest och var i vår fantasi vi orkar att vistas. ”Det skvallrande hjärtat” handlar också om skuld, om sinnesjukdom och innehåller bland annat denna fantastiska mening;

”Och – har jag inte redan sagt er, att det som ni med orätt anser vara vansinne, endast är mycket högt uppdriven sinneskärpa.”

(Sällsamma historier verkar inte finnas i nytryck, men novellerna finns samlade tex. här, här, här, annars finns de garanterat på din bibbla eller antikvarie.)

”Horns” av Joe Hill (2009)

Jag lyssnade häromveckan på ett gammalt avsnitt av podcasten ”Geek's guide to the galaxy” där de intervjuade Joe Hill om hans böcker och skräckgenrén som sådan, ett överlag intressant samtal kring bland annat det omöjliga att skildra våldtäkt på ett vettigt sätt, och om vad en kan ha som måttstock för vad som är ok skräck och vad som är våldsporr. Hill sa också typ ”I'm writing books for people to have fun with” och jag blev nyfiken.

I ”Horns” får vi lära känna Ig Perrish, en tjugofemåring som fram till ett år innan handlingen tar sin början haft ett lyckligt liv. Med framgångsrika föräldrar och en tv-känd storebror, nyttjar Ig friheten att leta sig själv bland strökurser på universitetet. Framförallt hade han sitt livskärlek. Redan när de var femton blev de förälskade, och tio år senare var de fortfarande ett par när hon brutalt våldtas och mördas. Inga vittnen, Ig som oskylig misstänkt blir frikänd av domstolen men dömd i allmänhetens ögon. Ig har levt genom ett års helvets kval över att ha förlorat sin livskamrat samtidigt som nästan alla vänt honom ryggen. När boken så tar sin början vaknar han med jordens baksmälla, och horn i pannan. Snart märker han att det inte är det värsta med hans förvandling, han har också fått förmågan att alla han talar med avslöjar sina smutsigaste hemligheter och sina allra mest förbjudna begär. Förmågan blir snabbt en förbannelse. Men Ig upptäcker att, det som verkar vara, hans förvandling till Satan kan avslöja vem som mördade hans älskade.

Joe Hill använder ett rakt tredjepersons narrativ, ingen parallellhandling. Den mörka humorn fungerar som understrykning till berättelsens mer gravallvarliga bitar. ”Horns” handlar inte om skräcken för ett odjur, utan istället om några av vår tids största fasor. Skräcken att förlora den man älskar. Skräcken att upptäcka att man är ensam. Jag gillar också hur Hill rör sig mellan

tankeparadigmen, väcker teologiska och existentiella tankar, han låter oss inte slappna av i varken ateismen eller kristendomen. Hårdast ger han sig dock på synen på Satan som ond. (Ingen vild gissning att den här boken är bra mycket mer kontroversiell i USA än här.)

”And where does this leave God? God loves man, we are told, but love must be proved by facts, not reasons. If you were in a boat and did not save a drowning man, you would burn in Hell for certain; yet God, in His wisdom, feels no need to use His power to save anyone from a single moment of suffering, and in spite of his inaction He is celebrated and revered. Show me the moral logic of it. You can't. There is none. Only the devil operates with any reason, promising to punish those who would make earth itself Hell for those who dare to love and feel.”

och

”- Isn't that what the devil is supposed to wear? Like a superhero costume. In a lot of ways, I Guess Satan was the first superhero.
- Don't you mean supervillain?
- Nah. Hero. For sure. Think about it. In his first adventure, he took the form of a snake to free two prisoners being held naked in a Third World jungle prison by an all-powerful megalomaniac. At the same time, he broadened their diet and introduced them to their own sexuality. Sounds kind of like a cross between Animal Man and Dr Phil to me.”

Den här boken är bra, och bitvis briljant, men tyvärr ibland lite platt. Språket är väl lättsmält, inga poetiska utsvävningar. Och handlingen har några stora glapp. Ig funderar till exempel alldeles för mycket på annat och för lite på varför han har fått horn på huvudet. Men allra svårast har jag att smälta att den stora skurken inte är trovärdig. För varför är han så obeskrivligt ond, och bara mot sina närmsta? Hur har ingen kunnat misstänka något på så lång tid?

Men! Hill har ändå lyckats med ansatsen att skriva en bok att ha kul med. För jag har kul. Men så hör jag också till dem som gillar att någon petar liv i mina egna demoner och driver upp dem till ytan av mitt medvetande. Utan att behöva bli religiös eller ateist inspirerar Hill mig att låta ljus falla på mitt eget mörker. Ett stort betyg för en bok!

(Joe Hill är en pseudonym för att dölja att han är Stephen Kings son. Han ville inte sälja på sin pappas namn, och har först nu, tio år efter sin första publicering gått ut med sin rätta identitet. Hans riktiga namn är Joseph Holmström King o är en referens till Gävles syndikalisthjälte) 

(Köp här, här.)

"Lift" av Hanna Wikman (2010)

En av de egenskaper som markerar något som 'stor litteratur' för mig är en unik berättelse. En röst som inte vanligtvis kommer till tals, som belyser någon del av samhället som sällan skildras i böcker. Hanna Wikmans ”Lift” är just en sådan bok. Jag känner till viss del att det här är bitar av min egen berättelse, bitar jag tappat bort. Inte för att jag är hbtq, kvinna eller har liftat jättemycket. Känslan infinner sig ändå. Det är stort.

”Lift” handlar om rastlösa Jonni som varje sommar lämnar Gotland, sin flickvän och timanställningen på hemtjänsten för att lifta planlöst runt om i Europa. Hon utsätts för ett övergreppsförsök i inledningen, men räddas oväntat av Liv. De två liftar sedan vidare tillsammans i ut världen och in i varandras sinnen.

Boken undviker att bli enbart en romantiserad verklighetsflykt, Jonni lider många kval som vi får dela och lära oss av. Om ansvar, känslor och vad det betyder att vara självständig. Men boken kittlar mig i sin beskrivning av att leva i periferin, i utkanten av normsamhället. Det kittlande i att planka. Att prata med alla. Att snatta. Att vara uppfylld av DIY. Att självklart dela allt. Att ockupera. Att våga känna. Våga drömma. Och våga göra det en känner eller drömmer.

Liftandets form skapar mänskliga möten på ett vis ingen annan resform gör, och det skildrar Wikman vackert. Alla får vara människor vars historier är värda att lyssna på. De socialt utslagna, de av andra bortglömda. De gamla. De unga. Och alla andra. (utan att falla i någon liberal tankefälla där allas åsikter är lika mycket värda, Jonni har stort patos och inspierar i sitt sätt att säga ifrån när någon säger eller gör något hon inte håller med om.)

”Texten får mig att vilja vråla. Och leva. Och vilja slå mig ihop med andra personer som också fått nog av vita män med mycket pengar och lite verklighetsförankring.

- Och fantasiförankring, säger Maggie när jag berättar hur det känns. De har helt akut brist på föreställningsförmåga.”

”Lift” är underbar att läsa, och direkt livräddande i min alienerade vardag i den vita medelklassen där alla är lite rädda för varandra. Tack Hanna för att du påminner mig om vem jag är! Var jag kommer ifrån! Vem jag vill vara!

Det är också uppfriskande att karaktärerna får vara hbtqpersoner utan att det utgöra den primära handlingen. Sen har jag svårare att bestämma vad jag tycker om bokens andra halva. Jag gillar generellt surrealism, och det knottrar lite likt Zac O'Yeah i Lift på ett kul vis. Så å ena sidan tycker jag att kärlekshistorierna och liftandet är tillräckligt spännande och välutvecklade att de enkelt på egen hand kunnat skildras utan surrealistiska delar. Å andra sidan är begravningen ett läsminne för livet. Och kanske är det just det som är grejen, när en ska berätta om liftandet. För det blir alltid fler historier, fler äventyr, fler personer. Mer av allt.”Less is bore” som en karaktär uttrycker det.

Dialogen sviktar lite ibland, känns lite krystad och jag har vid några tillfällen svårt att följa vem som säger vad. Men känslan Hanna skildrar får mig att skämmas över att jag inte läste den här när den kom. Hanna fanns i min bekantskapskrets i den utomparlamentariska vänstern i Göteborg kring 2010, men på den tiden såg jag ned på skönlitteratur och tänkte omedvetet bara på facklitteratur som värd att leva. Men nu sprang vi på varandra på Neurosis-spelningen häromveckan och jag påmindes om att hon skriver och blivit publicerad. 

Och, för perspektivet, hade jag läst boken tidigare hade den antagligen inte kunnat fylla en så viktig funktion som den nu gjorde.

Nu väntar jag med spänning på hennes nästa bok, som enligt ryktet är på väg att släppas! 

(Köp här, här eller låna bibblan.)

”The martian” av Andy Weir (2011)

Hade jag fått läsa den här boken när jag var tolv hade jag kanske blivit lyrisk och sorterat in den i min drömmande hjärna på samma ställe som ”Robinson Crusoe”, ”Den hemlighetsfulla ön” och random-MacGyver avsnitt. Det vill säga, i kategorin "orealistiskt ingenjörsrunkande utan trovärdiga personporträtt". 

För det måste vara det som gör att boken blivit en modern klassiker, och Hollywood-filmatiserats med Matt Damon i huvudrollen. Att så många småkillar, oavsett ålder och kön, går igång på problemlösandet. Boken får beröm för sin verklighetstrogna skildring av rymdfärder, och förvaltande av hård scifi-genrén. Men inga mjuka värden är verklighetstrogna. När jag nu läser den blir jag riktigt provocerad av frånvaron av mänsklighet. Jag började efter ett tag hoppa över alla kemiska teorier och beskrivningar av modifierade syrgastankar och slangar, men läste ändå ut boken i hopp om att den sexistiske, ta-allt-som-det-kommer-och-med-en-klackspark, och helt overklige huvudpersonen skulle dö på Mars. Inte den känsla jag tror författaren avsett att skapa, men hur ska jag kunna bry mig om en karaktär jag inte får lära känna? Som inte är rädd när han borde vara det? Som inte blottar sig? Som inte ältar eller oroar sig i sin ensamhet? 

Narrativet är som en blogg, skrivet av en ensam astonaut som efter en osannolik olycka lämnas ensam kvar på Mars, med lite rymdbilar, några tält och en provisorisk rymdbas. Där börjar han sin kamp för överlevnad genom att hålla på med syre och koldioxid och rymddräkter och potatisodlingar och tält och signalsystem och så vidare. Ingen personlig kris! Alltså för att förtydliga, boken handlar alltså om en person som lämnats ensam kvar på planeten Mars, och han genomgår aldrig någon chock eller kris. Han bara börjar lösa problem efter problem, oändliga till antalet, med kommentarer som ”Hell yeah!”, ”Fuck it!” och ”Gay probe”. Vi får knappt veta något om hans liv innan olyckan, mer än att han är ingenjör och botaniker och att inget av de yrkena ”has helped me get laid.” (Är det här det förväntas jag ska känna med karaktären!?) Vid några oväntade olyckor/händelser byts så narrativet och blir tredje person för bara någon sida innan det återgår till hans bloggposter. Så får man väl inte göra!?

Parallellhistorien om vad som händer på jorden får Nasa att verka som High Chapparall.

Jag lär mig en del teknikaliteter kring hur rymdfärder, men det enda i övrigt intressanta tankarna som boken väcker (förutom ”varför är det här så dåligt?”) är kring vilka liv som är värda att rädda. Jag har svårt att avgöra om NASA faktiskt skulle ägna miljarder på att försöka rädda en ensam astronaut. Men kanske är det så, men då blir också diskussionen rymdfärder eller lösa jordens problem först väldigt aktuell. För vilka liv är värda att rädda? Det här är däremot inget som nämns alls i boken. Det är bara helt självklart att Kina offrar en forskningsraket, USA kör sönder ett helt rymdskepp och fem astronauter leker cowboys med sina egna liv för att rädda en sjätte. Jävla dumheter.

Gillar du trovärdiga personporträtt och vackert skildande av känslor så kan du skita i den här boken. Gillar du formler och uträkningar så kan du väl läsa den antar jag.

(Köp inte här, här, här, här, här)

”Amerikana” av Don Delillo (1971)

Bitter postmodern satir om sjuttiotalets USA, med ett knivskarpt och kärnfullt språk. Samtidigt som det finns vissa vibbar av både Jack Kerouac (resandet, letandet), Karl-Ove Knausgård (skildrandet av människors beteenden), Ernest Hemingway (det hårda, kompromisslösa språket) och Naomi Klein (reklam- och konsumtionskritiken). Men Delillo är mer cynisk än de andra, helt ickeförlåtande i sin människosyn. Det här är ingen hjärtlig berättelse. 

Vi får följa en populär filmare som i en flyktig medievärld redan som relativt ung byggt sig ett namn och en position, vilket nu verkar göra honom mer frustrerad än trygg. Trots att han är vit, snygg och framgångsrik (eller just därför?) skiter han i allt det han byggt upp, och ger sig av på en husbilsresa genom USA i jakt på att hitta något värt att skildra, något värt att känna, något som är verkligt. Men inget fungerar, inte samhället, inga relationer, inga arbeten. Kapitalismen har urholkat alla individer, inget har något värde i längden och allt flyter omkring. Det slår mig att dagens hipsterkultur inte är den första att missta konsumtion för konst. Eller kanske snarare har hipsters funnits längre än jag förstått.

”Det fanns ingen tid att komma ihåg något eftersom det alltid dök upp något annat – en ny storfilm, en tjusig ny pub eller restaurang, en härlig ny herrbutik, boutique, skidbacke, beach house eller rockgrupp.”

Delillo väcker också tankar kring manlighet, även om jag tror att han kanske snarare avser att mänskligheten har svårt att knyta an till varandra, svårigheter att hitta något att tro på, något bestående, något med riktigt djup. Vår huvudperson föredrar till exempel att vakna ensam, eftersom ensamhet inte kräver några löften. En annan vacker formulering som fastnade hos mig var en om mode:

”Alla färger är i grunden grå, så länge alla bär den”

Med sina briljant iakttagande meningarna blottar Delillo den lilla, materiella människan. Delillo river den amerikanska drömmen i pyttesmå bitar och lämnar oss att tänka ut vår mening själva, utan konsumtion, reklam eller materialism.

Jag har läst den nya, välgjorda översättningen av Caj Lundgren (som också översatt bland annat ”Apelsin med ett urverk”. Jag förvånas inte över att höra att Delillo brukar nämnas i nobelprissammanhang, svindlande att detta är hans 36 år gamla debutbok! Det ska bli intressant att läsa något av Delillos nyare verk.

(Köp här, här, här, här, här, här)