"Selamlik" av Khaled Alesmael (2018)

Jag har hälsat på Khaled Alesmael. Men bokstavligen bara hälsat på, för som vanligt blev jag för starstruck för att våga fråga honom om någonting alls. Dessutom var det först nu, ett halvår senare, som jag läste hans bok.

  Selamlik är ett turkiskt ord för ett paradis för män (stavas egentligen med turkiskt i utan prick, som uttalas som ett tjockt ö. Men det skriver jag nog mest för att jag vill showa med att en gång i tiden ha kunnat lite turkiska). Iallafall, romanen handlar främst inte om Turkiet, utan de bägge parallellhandlingarna skildrar dels Syrien innan kriget och den arabiska våren, och dels om livet som flykting i Sverige i mitten på 2010-talet. Det i sig är viktiga inifrånberättelser, men "Selamlik" vrider upplevelsen ett varv till genom att skildra de här bägge världarna från en homosexuell mans perspektiv. Vi får fantastiska förbjudna skildringar inifrån badhusen i Damaskus, där homosexuella förvisso har sämre rättigheter och ingen plats i offentligheten, men istället bygger sina egna homoparadis, världar vid sidan om homofobin. Jag som läsare snubblar gång på gång över mina egna fördomar om arabiska män. Vi får samtidigt uttråkade asylsökande i småländska skogar som runkar och sover bort ledan av att vänta på livavgörande beslut längs det löpande band som är svensk migration.
  Jag uppskattar hur Alesmael vågar skildra homofobin bland asylsökande, utan att göra dem till varesig "ondskefulla  invandrare" eller "korkade offer". Samma modiga känsla får jag över hur han skriver fram de danska homosexuella männen som bara vill bli knullade, aldrig knulla, eftersom mannen från Mellanöstern måste vara ett dominant machovilddjur.
  (Men. Bokens allra bästa bild är ändå den av flyktingen i leopardsuspensoar!)
  "Selamlik" gör klart för sina läsare att Syrien inte enbart var ett helvete för homosexuella. Och Sverige inte är det HBTQ-paradis som vi gärna vill ge sken av att vara. Jag minns någon intervju jag läste där någon sa "Visst, vi är representerade i varje teveprogram, men jag får mer stryk på gatan än någonsin."

  Omslaget och inledningens vattendroppe som rör sig längs manskroppen skapade en förväntan i mig om att romanen skulle vara homoerotisk, men jag läser främst en slags sociologisk skildring av manligt homoliv (Det är inte bara det anonyma bögknullandet på offentliga platser som får mina tankar att gång på gång gå till min vän Arnes bok "Bög i folkhemmet"). Visst, det finns kroppsvätskor, penetration och intima lukter, men jag blir ändå lite överraskad över hur oskyldig "Selamlik" är i sina sexskildringar. Samtidigt inser jag att romanens sprängkraft ligger någon annanstans, och får mer kraft på det här viset då den inte kan förbises som porr eller snusk. 

  Träffar jag någon gång Alesmael igen (kanske på Haket?) kommer jag inte våga säga att jag tycker att vissa scener går för fort. Att jag bet mig i läppen över att drömmen om Lot i Koranen bara är beskriven och inte gesaltad. Jag ska säga något om att det är kul att jag och huvudpersonen delar litterära referensramar. Herakleitos, Nietzsche, Tom of Finland. Men jag ska också drista mig till att våga säga tack. Tack för en viktig roman. Tack för öppnandet av mina ögon. Tack för fin läsning.

  Köp här eller här eller här.

”Alruna” av Hanns Heinz Ewers (1911, 2012)

Jag har en förkärlek för att välja läsning som provocerar. För den som läst min blogg förr är det ingen överraskning. Det gör att jag redan läst någon fascist (Mishima), några rasister (Lovecraft, Teratologen, Houllebecq) och faktiskt en fullt ut organiserad WWII-nazist (Hamsun). Nu lägger jag till Hanns Heinz Ewers i den sista kategorin. Ewers var en högst oönskad nazist och allt han skrivit, utom en hyllning till kårrörelserna, Ewers blev förbjudet, Goebbels hatade den depraverade författaren. Och det är inte svårt att förstå varför, i det rena/ädla/storslagna/ariska samhället finns inte mycket plats för den gotiska dekadens som Ewers skrev fram. Trots den matiga författarpresentationen i den här utgåvan så får jag inte ordning på hur det kan ha gått till inuti hjärnan på Ewers, hur han lyckas kombinera depraverad litteratur med nazism. Men å andra sidan, vi har färskare exempel på sånt där. Och att till exempel homosexualiteten var utbredde bakom kulisserna i Nazityskland är väl ingen jättehemlis. Jag vet inte, fastnar här i en nyfikenhet här som jag inte har svar på. Hur kan en dekadent författare gå med i ett parti som bränner böcker och som under ”de långa knivarnas natt” väljer att förbjuda bland annat just ens egna utgivning? 

 

  Men, ”Alruna” skrev Ewers långt innan andra världskriget, även innan det första. Han hade ännu inte gått med i nazistpartiet. Istället hade Ewers spenderat ett 1890-tal i Paris tillsammans med Strindberg, Munch och Przybyszewski och där intresserat sig för bland annat ockultism.

  Och i romanen ser jag mer parisisk dekadens än tysk trettiotals nazism. Boken stampar ifrån i en bisarr myt om att den man som avrättades genom hängning ejakulerade i dödsögonblicket, och där marken befruktades växte en alruna, en människoliknande rot med magisk kraft (ni minns roten i mjölkbadet under sängen i filmen ”Pans labyrint”?). Handlingen skruvas igång genom att en äldre, mycket rik och mycket elakt riksråd och hans brorson, inspirerade av denna myt, börjar skissa på en perverterad konstgjord befruktning. Med våld, pengar, list och tvång lyckas de så småningom att ta säd från en mördare, just i avrättningsögonblicket, och sedan tvingar de in i en lurad tillfångatagen prostituerad. Henne håller de sedan inspärrad tills födseln, då barnet föds och modern dör i barnsäng. Barnet som föds är Alruna, hon växer upp till en femme fatale deluxe. Hon är fullkomligt likgiltig inför andra, hon begår inga brott eller övergrepp själv, men det förbjudna verkar vara en av de egenskaper som skapar Alrunas svindlande attraktionskraft. Hon drar allmänt olycka och fördärv över alla som faller för henne, inklusive ”hennes skapare”, och en stor bit av romanens narrativ är just att vi får följa varje man som far illa av Alrunas närhet. Det blir många karaktärer, för många, och eftersom vi inte kommer någon nära blir det heller aldrig speciellt mycket känsla investerat från läsarens sida. 

  ”Alruna” är grov i sin handling, men ändå överraskande snäll i sin skildring av själva hemskheterna. Våldtäkter och andra råa scener gestaltas aldrig, utan det får jag pussla ihop själv i huvudet. Suggestiv i sitt våld och sex, men i övrigt är det en rätt rakt berättad berättelse. Men jag skulle ändå säga att detta är en slags dekadensens ”Frankenstein”. Ett experimenterande med konstgjorda vägar att framställa barn som slutar illa, en roman som väcker tankar om makt och liv. Alruna som karaktär är också, på sant dekadent manér, en enda stor metafor för den demoniska kvinnliga sexualiteten som får män att förlora verklighetsförankringen och drivas i fördärvet.

  Jag överraskas över att, egentligen också på samma sätt som i ”Frankenstein”, ana ett slags kristet budskap i ”Alruna”. Den som trotsar Guds vägar, genom vetenskap eller ockultism, kommer hamna på riktigt dåliga ställen. Att Alruna är rätt androgyn, ofta klär sig i pojk- eller manskläder och attraherar vanligtvis heterosexuella män känns också som en rätt bakåtsträvande bild. Samtidigt är det väl just detta som författaren leker med, transformation och glidande könsidentitet är centrala teman som har bäring än idag.

  Jag har någon gång tidigare kritiserat Hastur Förlags översättningsarbete, men inser i läsningen av ”Alruna” att det antagligen snarare handlar om att de böcker jag tidigare läst har varit krångliga i sitt originalspråk också. ”Alruna” är fint översatt, inte för att jag kan avgöra hur det förhåller sig till originalspråket, men det flyter och jag läser på. (Däremot skulle utgåvan varit värd en till genomläsning av en korrläsare eller redigerare, det gömmer sig störande många dubbla blanksteg, missade versaler och liknande småfix som ger boken ett oproffsigt skimmer som den egentligen inte förtjänar.)

  ”Alruna” skakar inte om mig i fundamenten på något vis, jag blir inte skräckrädd och romanen misslyckas där i det jag förväntar mig av dekadent litteratur. Den chockade säkert sin samtid, men det är fortfarande kul läsning för den som gillar transgression. Tyvärr tappar romanen sitt momentum de sista hundra sidorna. Då får Alruna fler nyanser som karaktär, men jag tror liksom inte på det. Det känns forcerat och jag läser trött färdigt.

(Favvopodden Bad Books for Bad People har hanterat den här romanen, och jag ser framemot att höra deras ord om ”Alruna”.

Köp, som alltid, direkt från förlaget om ni vill köpa. Inte från imperiet. Alternativt, jag köpte min kopia på Sveriges mest spännande antikvariat, som förtjänar besök av alla er som också går igång på sån här litteratur. Antikvariat Verklighetsflykt ligger i Gamla Stan i Stockholm, och dess blotta existens ger mig mening då tillvaron känns grå och monton.)

”Människors barn” av P.D. James (1992)

Efter att ha tänkt läsa den ända sedan den fantastiska filmatiseringen kom 2006 plockade jag till slut upp den, i ett slags studiesyfte då jag själv försöker skriva fram en dystopisk roman.

  Första halvan av ”Människors barn” är bra läsning, ödslig och sorglig. Romanen bygger långsamt upp stämning. Männen på jorden har, av oförklarlig anledning, blivit infertila och inga barn har fötts i världen på tjugo år. Det har gjort mänskligheten hopplös, utan framtid finns inget hopp. Och utan hopp finns ingen rädsla. Så jävla läskigt! Så bra!

  Sedan kommer andra halvan och boken kapsejsar vid övergången till actionhistoria om en motståndsgrupp på flykt undan makten, med en gravid kvinna i sällskapet. Det låter spännande, men blir aldrig det. Jag kommer på mig själv med att tänka att filmen hanterar världen och ämnet betydligt bättre än vad boken gör. Boken är klumpigt skriven och snubblar på enkla vis, karaktärer låter sig övertygas för att plotten kräver det snarare än att vi får det gestaltat. Varför är det just en av motståndskvinnorna som blir gravid? Vad händer med Jaspers fru? Och slutet.. Som att allt skulle hänga på ringen!? Jävla Frodovibb på det alltså.

  Romanen använder sig av både första person och tredjepersonsperspektiv, kring huvudpersonen. Vi får läsa hans utskrivna dagbok, och samtidigt följa honom ur ett allvetande sidoperspektiv. James har nog tänkt något kring att han inte skriver det som skulle vara farligt i maktens ögon, men jag förstår ändå inte det narrativa greppet. För mig blir det ett sätt att tydliggöra att det är fiktion jag läser, och jag får svårare att bara acceptera och följa med i historien.

  Det finns fin filosofi inknölat i romanen, om medelklassens rädsla, om barnlöshet och hopplöshet, om att våga göra motstånd. Men ändå, se filmen istället.

”Människohamn” av John Ajvide Lindqvist (2009)

Den här romanen är fiktion men utspelar sig i författarens älskade Stockholmsskärgård, där vi följer ett antal karaktärer i den märkliga tillvaro som förs av ”öbor”. Något gör att vissa personer försvinner. Drunknar de? Flyr de ön? Går det att lämna ön? Jag låter bli att prata mer om plotten för att inte börja bränna handling.

  Även om jag gillar grundidéen till ”Människohamn” mycket så skrämmer den inte. Jag tycker sällan John Ajvide Lindqvist gör det (undantaget den psykologiska och för Ajvide avvikande ”Rörelsen”), utan han får mig istället att respektera en genré jag tidigare fnyst åt. Mysrysaren.

  För Ajvides vackra människoporträtt och hjärliga skildringar av svenskt vardagsliv är fin och hjärtevärmande läsning. Varje litet människoöde respekteras och värdesätts i all sin ynkedom. Det blir lättläst feelgood i sken av skräck. Det funkar skitbra för mig.

  I ”Människohamn” får vi träffa en avdankad trollkarl (igen går mina tankar till ”Rörelsen” och Ajvides egna liv), men också sorgen att förlora ett barn, vi får till exempel sex mellan gamla människor, vi får barns rädsla för GB-gubben och de förtryckande strukturerna mellan tonåringar. Ajvide använder sig mer uttryckligen av The Smiths (titlar på hans romaner är gärna Morrisey-citat), men i den här romanen finns de sorgliga dryga mobbade tonårskillar som gör en grej av sitt Smithsiga utanförskap med som vålnader. Väldigt väldigt roligt! Vi får också en del kopplingar till Bamse, vilket också känns typiskt för nämnde författare.

  Språket är inte perfekt, vissa formuleringar är direkt klumpiga, spänningen skulle i flera scener kunna placeras annorlunda för att öka effekten (exempelvis scenen då barnen väntar på skolbåten). Ett bröllop utelämnas ur berättelsen med en förklaring att den mänskliga kärleken och den ritualen inte kan kapslas in av text. Otroligt underligt narrativt grepp, berättarrösten blir jättetydlig på ett vis de inte brukar vara i allvetande tredjepersonshistorier. Ändå slukar jag ”Människohamn” med glädje. Snarare att jag känner tvärtom, att det är fantastiskt hur han lyckas ta sig in utan att verktygen är helt slipade. För igen läser jag Ajvide då jag själv mår dåligt inuti och ligger vaken. Och det funkar så himla bra. ”Människohamn” är inte hans bästa, men John Ajvide Lindqvist är som en tablett Oxascand. Milt ångestdämpande, lätt beroendeframkallande.

Inköpes här, här eller här.

”Image of the Beast” av Philip José Farmer (1968, 1975)

”Image of the Beast” inleds med att Harold Childe, en korkad deckare ser en slags snuffilm av hur hans tidigare kollega sexmördas under märkliga rituella former. Genom att konsultera en skräcknörd med stor samling av bisarr litteratur leds Childe till ett mystiskt hus ute i skogen, där det ylar varulvar och stryker omkring sexgalna kvinnor som ägnar sig åt allmänna hemskheter.

  Min favoritpodcast Bad Books for Bad People nämnde den här romanen i förbifarten som ”Georges Batailles 'The Story of the Eye' meets Monster Mash” och jag satte direkt upp den på min att-läsa-lista. Dekadent symbolism med rymdmonster lät helt som något för mig. Med facit i hand: visst, bägge innehåller grova sexscener, visst bägge har symbolism inbakat, osynligt för den ovaksamme. Titeln måste ha någonslags biblisk koppling (?), och undertiteln vittnar om att det gömmer sig mera mening i den också, exorcism och ritualer (de betydelselagren från titlarna går mig totalt förbi i läsningen). Farmer plockar överlag stoff och referenser hejvilt från litteraturhistorien. Dante, Lord Byron, Matthew Lewis, Mary Shelley. Men en djup skillnad mellan Bataille och Farmer är att den tidigare kan skriva, behärskar tempo, tonfall och ordval. Farmer bara kör på. Det tar inte många sidor innan insikten kommer. För att njuta av ”Image of the Beast” så måste läsaren strunta i dramaturgi, vad som skrivs och vad som gestaltas, varför vissa delar snabbspolas. Det går inte att läsa och förvänta sig att handlingen ska hänga samman. En läsare får inte heller vara känslig för kvinnohat eller för platta karaktärer. Farmer har konstruerat en romanplot som egentligen inte är mycket mer än en slags promenad genom ett läskigt hus fullt av monster, sex och våld. Men klarar en att läsa den på det viset blir det riktigt kul!

  Theodore Sturgeon (en av mina stora författarhjältar, vars ”As the next question”-symbol jag tatuerat på handen) har skrivit ett generöst efterord till den här boken, där han ifrågasätter vanan att sätta etiketter på romaner. Kan se poängen i att det skapar ett tolkningsföreträde och ringar in romaner som kanske inte helt kan eller bör ringas in. Etiketter får konstuplevelsen att stelna. Samtidigt behövs diskussionen, tycker jag. Men i förhållande till ”Image of the Beast” håller jag inte med Sturgeon. Inte ens när jag får förstå att kvinnan som döljer en orm med mansansikte inuti sitt kön (!) är en symbol för Jeanne d'Arc och Gilles de Rais (pallplats i ”galnaste litterära monstret någonsin”?), så blir inte ”Image of the Beast” mer än en noirdeckare, kryddad med kreativ Kronenburgsk kroppsskräck och framskrivet som vildsint våldsamt snusk. Jag älskar en annan poäng Sturgeon gör, som sätter ord på en av anledningarna till att jag tenderar att frossa i provokativ litteratur (självrannsakan och självutveckling):

  ”Calculated discomfort is a wellknown path for truth.”

  På Wikipedia läser jag att romanen initialt gavs ut som pornografi! Det får mig att hajja till. Absolut, upphetsning är en djupt individuell upplevelse, men jag är förjävla skeptisk till att speciellt många blir verkligt kåta av den här romanen. Jag tror inte ens det är syftet. För mig är den skriven av en skrattande författare med glimten i ögat, med målet att få den avtrubbade snusk- och fantastikläsaren att fnissa. Vilket funkar fint för mig! Men det är för att jag kan se tjusningen i en sexdrog som tvingar hjälten att springa omkring med ett oböjligt stånd som ejakulerar i opassande situationer. Jag tycker att det är roligt med varulvsgriskvinnor som halkar omkull i kroppsvätskor. Romanens mest flippade idé är flådda människohudar som blir uppblåsta till ballonger (något som aldrig har ett syfte eller förklaring mellan pärmarna. Det är bara en bild som bränner fast i läsarens hjärna och stannar). 

  Så letar du porr, ta en annan bok. Letar du psykologiskt påverkande snusk, välj Bataille eller Mirbeau. Men vill du ha hypnotiskt vildsint snusk att fördriva en timme eller två genom rejäl verklighetsflykt i, då är ”Image of the Beast” kanske passande. Även om ”passande” är fel ord i sammanhanget. Farmers bok är långt över alla gränser. Moraliska, som stilistiska. Be warned. Be prepared. Be entertained.

Nu ska det bli skoj att höra litteraturproffsen i Bad Books mangla romanen.

Rota på ditt mest välsorterade antikvariat om du vill hitta ett eget ex.

”The Bloody Chamber and other stories” av Angela Carter (1979)

  Sagor har inte alltid varit fyllning till Disneyfilmer, en gång var de sedelärande berättelser som skulle säga något till läsaren om hur en bör leva sitt liv. Gärna var det kvinnor som skulle förstå att de måste passa sig för den farliga världen. Och männen ska slåss medan kvinnorna räddas och så vidare. 

  Det är en grej i fantastiken att göra nya takes på gamla sagor och myter. Neil Gaiman har gjort det, Margret Atwood och säkert tusen till, tror exempelvis att Rebecca Solnit just släppt en version av Törnrosa? Iallafall, Angela Carter gör i ”Bloody Chamber” just detta, skriver egna varianter på klassiska sagor, men hon gör det inte bara i underhållande syfte (eller säljande), utan har använt sig av det sedelärande elementet i gamla sagor, fast på ett feministiskt vis. Det blir skitkul! Sensmoralen kan typ vara, ”lita inte på den rike riddaren, lita hellre till din mamma” eller ”gift dig inte rikt, gift dig hellre inte alls”. Sen kanske inte sagorna vänder upp och ned på min syn på tillvaron, men det läsnjutning utan skav! Carter ger varje saga ett vuxet smutsigt skimmer, men vårdar väl det magiska i läsupplevelsen.

  Titelnovellen ”Bloody chamber” är Carters version av historien om Blåskägg (som i sin tur på något sätt jag inte förstår, sägs komma ur berättelsen om Gilles de Rais, som jag skrev en del om i min text om Huysmans ”I avgrunden”. Förtjust upptäcker jag att den kopplingen inte går Carter förbi, tvärtom refereras det till Huysmans och en del mer franska dekadenter, och hela Carters Blåskäggshistoria utspelar sig i Frankrike på 1920-talet). En ung tonårig oskuld gifts bort med en rik adelsman som varit gift två gånger tidigare men under mystiska omständigheter förlorat bägge fruarna. På brölloppsnatten måste maken plötsligt iväg, han lämnar alla nycklarna till slottet till flickan (hans nya fru) och säger att hon får göra vad hon vill, utom besöka hans speciella rum (kan inte låta bli att tänka "mancave" då jag läser). Givetvis kikar hon där, och då börjar hemskheterna.

  Det finns annars ett par versioner av Rödluvan, Mästerkatten i stövlar, Skönheten och odjuret och några sagor jag inte kan placera (och Alice i Underlandet?). Jag kan känna att de ligger fel i antologin, de är sorterade så tex. varulvstexterna kommer samtidigt, men jag tycker att texterna skulle behöva sära på sig för att inte förvirra mig som läsare. Kanske är det bara att min engelska är lite för haltande för Carters höglitterära vackra språk. Kanske läser jag som vanligt lite för fort. Jag vet inte. Bra läsning är det oavsett.

Köp här, här, här, här.

Nu ska det bli en fröjd att lyssna vad litteraturproffsen i Bad Books for Bad People säger om boken.

”Sol och stål” av Yukio Mishima (1970, 2006)

En tumregeln för litteratur brukar vara att en inte ska blanda samman verk och författare, särskilt viktigt i de trangressiva böcker jag intresserar mig för. Det är svårt, författaren glimtar väl alltid oundvikligt mellan raderna. Men ibland dyker det upp böcker upp där det blir direkt omöjligt att separera. ”Äldreomsorgen i övre Kågedalen" var en sån. ”Sol och stål” är en annan.

  Yukio Mishimas essä är en lång, jävligt välskriven, hyllning till den fysiska kroppen, till att låta idéer vara större än den egna tillvaron, till kampen och till våldet. Texten är i mycket en enda glödande attack på litteraturens konstgjordhet. Mishima är uppfylld av traditionell japansk bushidomentalitet, som han sedan skruvar upp ännu hårdare. Hela texten stinker och skvätter heder och feodalism, av protofascism: dyrkan av hierarkier, dyrkan av hjälten, det meningsfulla i att vara soldat i en armé. Och så vidare. Det är intressant i sig, om en som jag intresserar sig mycket för att 'know your enemy' och gärna vill försöka förstå tjusningen med fascismen.

  Men det som gör att ”Sol och stål” inte kan särskiljas från sin författare är att två år efter publiceringen av den här texten så genomförde Mishima och några särskilt glödande fans ett försök till statskupp. De tog ett militärt befäl som gisslan, med målet att återupprätta någon slags kejsardyrkan och militarisera den (efter WWII) ”impotenta”japanska militärmakten. Men när Mishima skulle uppvigla och från en balkong höll ett brandtal för soldaterna utanför så skrattade de meniga åt honom, Mishima vände åter in i rummet, beordrade att officeren skulle släppas och begick därefter seppuku. När tarmarna trillade ut blev smärtan för svårt och han misslyckades skriva tecknet för ”svärd” i sitt eget blod, vilket ska ha varit hans ansats. Den avslutande rituella halshuggningen, som skulle utföras av en av Mishimas närmaste, ska också ha misslyckats och krävt både flera hugg och ett byte till en starkare svärdsman.

  Det är ju i sig en grov, fantasieggande och intressant bild. Men det som gör scenen ännu mer tänkvärd är att, enligt de som kikat närmare än mig på det här, så verkar det som om Mishima själv aldrig trodde att han skulle lyckas med sin statskupp. Det går alltså snarare att se på hela händelsen som ett avancerat självmord, där Mishima dodgar risken att bli ”en simpel självmördare” och istället gör sig till en krigare som dör i strid, för en sak större än sig själv.

  Den vetskapen gör att det är svårt att läsa ”Sol och stål” som annat än en litterär förtrupp. En fascistoid förvarning. För detta är precis vad ”Sol och stål” handlar om. (och Mishimas gärning fick tydligen efterföljande försök i samma anda. Så kanske skulle Mishima till och med se sin statskupp som lyckad, inte bara i sitt privata ”dö med ära”-projekt, utan också som politiskt effektivt.)

  Mishima var en författare som verkar ha åldrats in i ett hat för det skrivna ordet. Han debuterade redan som tjugofyra åring med en kontroversiell (återminstone halvbiografisk) bok om manlig homosexualitet i en tid då Japan låtsades att den företeelsen inte fanns. Han levde sedan som familjefar med en fru, och började istället söka livets essens i den kroppsliga upplevelsen, men inte i njutning (sex eller droger), utan i disciplin och träning.

”Sol och stål” är en hyllning till kroppsbyggande elitism. Existensen är fulländad då vi upplever den genom att vara kropp snarare än tanke. Mishima beundrar och trånar efter de militära befälens stenansikten. Han tänker att förträngandet av känslor är något positivt och vackert. Det är att göra politik av kroppen, hämma sig själv för det större syftet. Texten lägger fram hur det meningsfulla livet är det nära faran, nära döden. Genom att mästra kroppen och dö för en idé kan en bli en hjälte.

  Först skrattar jag lite och tänker att Mishima är fånig i sitt sökande efter hjältedåden, i hans vilja att bli en hjälte. Sen kommer självrannsakan ikapp mig, och texten väcker tankar på mina egna drivkrafter, på mina egna år som träningsfreak. Att kontrollera kroppen är ett sätt att åtminstone kontrollera någonting i en värld som rusar okontrollerbart. Och min fascination för adrenalin har helt klart en koppling till det som Mishima kallar hjältedåd. Att riskera livet är ett sätt att bli hjälte, inför sig själv om inte annat.

  Och snart inser jag, även om det är på ett drastiskt annorlunda vis, så har jag själv valt att arbeta nära döden också, för att där skymtar meningen med tillvaron tydligare än i resten av verkligheten.

  Översättningen är välgjord, orden är raka, starka, hårda, pumpande. Precis så som jag kan tänka mig att Mishima vill att det ska vara. Texten känns som hormonrushen under ett rejält träningspass då en känner sig stark och oövervinnerlig.

  ”'Krigskonst' är att förgås med blommorna, 'litteratur' är att odla odödliga blommor. Och odödliga blommor är konstgjorda blommor.”

  Men, jag håller (obviously!) inte alls med om att det semifascistiska i den här texten, men jag delar verkligen inte heller det förakt för det skrivna ordet som skrivs fram. Visst, ord förenklar alltid verkligheten och inga ord kan någonsin skildra en scen, känsla eller upplevelse i sin helhet. Litteratur är inte verkligheten. Men att läsa andras kondenserade gestaltningar sina världar (fiktiva eller verkliga) ger mig ett större djup i min egen upplevelse av verkligheten. Det vill säga, litteraturen skapar verkligheter (och btw, sprang alla runt och bara levde genom kroppen, nära faran, så vore vi snabbt en grobianstam igen.)

  ”Sol och stål” är en underbar läsupplevelse. Obekväm, skavande, provocerande, vacker.

  Men Yukio Mishima, jag är ledsen. Även om ditt kuppförsök var vad som drog min uppmärksamhet till ”Sol och stål” så var det själva den litterära gärningen som höll mig kvar och som får mig att tänka i efterhand. Utan det skrivna ordet hade dina tankar aldrig berört mig. Så tyvärr, kära protofascist, du är en plastblomma. Odödlig, evig, artificiell.

Nu blir det kul att spana på vad bästa bokvideobloggen Better than food säger om "Sol och stål". Och det verkar som om PewDiePie dels bloggar om böcker, och dels är ett fan av Mishima? 

Köp direkt från ellerströms förlag, inte från imperiet.