"The conspiracy against the human race" av Thomas Ligotti (2010)

Att bloggen är sömnigt uppdaterad betyder inte att jag slutat läsa, men däremot att jag inte tar mig lika mycket tid att skriva om det jag läst. Jag grottar mig nu i nya Houllebecq, lite Camus och Conrad och samtidigt den här fantastiska 1100 sidor långa Weird-samlingen av Ann och Jeff Vandeermeer (världens bästa present, tack Ida!).
  I den samlingen finns en novell av Thomas Ligotti (jag har tidigare skrivit om hans "My work is not yet done"). Han har kallats Lovecrafts moderne arvtagare, om än Ligotti är överlägset mycket skickligare skribent och ordväljare så delar de en fasa inför själva existensen, men där Lovecraft fokuserade på ateismens tomhet så känner jag att Ligotti blandar upp detta med senkapitalismens opersonlighet. Men, detta om Ligottis prosa, "Conspiracy against the human race" är inte prosa, det är en filosofibok. En mörk sådan. Så nattsvart mörk att jag inser att det här faktiskt är verkligt farlig litteratur.
  Missförstå mig inte, jag har snavat omkring i det här ämnet tidigare, jag är inte en förespråkare av förbud mot litteratur eller ens censur. Men "Conspiracy against the human race" är faktiskt farlig. Jag tror att den kan ta kål på människor.
  För det Ligotti gör i den här boken är att, grundat i en mycket imponerande belästhet, driva pessimismens filosofier framåt, med grundbudskapet att det mänskliga medvetandet är en evolutionär olycka. Att vi människor blivit medvetna om vår egen existens, och framförallt om vår egen kommande död, är en börda ingen levande varelse borde behöva bära. Som ingen klarar av att bära.
  Den orädde som fortsätter läsa Ligottis svarta och skickliga framskrivning av kosmos storhet och vår mänskliga futtighet kanske skulle börja känna igen orden. För den här boken verkar ha varit mer än en smula inspiration när första säsongen av True Detective skrevs, faktum är att flera delar av karaktären Rusts dialog kommer ur "Conspiracy against the human race". Tyvärr skötte manusförfattarna inte de litterära blinkningarna till Ligotti lika snyggt som de till Lovecraft och Robert Chambers. Serien är hursomhelst fruktansvärt bra, och jag är övertygad om att den här boken varit en viktig pusselbit i den mörka framskrivningen av vår samtid.

  Varför tycker jag då att den här boken är så farlig? Därför att pessimistisk filosofi alltid riskerar att skapa känslor av meningslöshet. Och det är en av de primära orsakerna (och symtomen) på djup depression. Och djup depression är i sin tur en av de vanligaste orsakerna till suicid. Litteratur kan vara en oändligt viktig vän för en deprimerad människa, men jag är också övertygad om att fel bok vid fel tillfälle kan stjälpa. Detta betyder naturligtvis inte att alla som läser Ligottis bok kommer ta livet av sig, och med min starka varning, är detta en fantastisk bok. Välformulerad, briljant i sin aggressiva attityd. Jag inser också att mina argument går helt på tvärs mot de jag la fram under min läsning av "Storm i den pelare som bär" av Andreas Lundberg. Kanske för att jag själv befinner mig i olika måenden i de olika läsningarna, Lundgrens romantiska mörker skulle också kunna fungera dräpande, men för mig blev den boken katarsisk. Jag vet inte, jag vill heller inte förbjuda något, bara uppmärksamma. Den här gången vågar jag själv faktiskt inte läsa färdigt boken, jag kommer säkerligen återkomma till den, men i dag känns det inte härligt masoschistiskt att läsa Ligottis mörker, utan det gör mig faktiskt illa på riktigt. Därmed inte sagt att jag är/blir suicidal eller så, och Ligotti själv skriver faktiskt fram att slutsatsen ändå inte blir självmord: 

  "Simply because someone has reached the conclusion that the amount of suffering in this world is enough that anyone woudl be better off never having been born does not mean that by force or logic or sincerity he must kill himself. It only means he has concluded that the amount of suffering in this world is enough that anyone would be better off never having been born." 

  Hur svart den här boken än är så hittar jag till slut en tröstande och stärkande aspekt av Ligottis tes. För om det nu är så att vårt medvetande är en evolutionär olycka, om det är helt orimligt att vi ska klara av att hantera vår världs och vårt egen lidande, då är det faktiskt inte så konstigt att vi mår dåligt ibland! Livet är svårt. För alla medvetande tänkande människor så är livet svårt. 

(Köp boken här eller här eller här.
Den som vill ha mer Ligotti kan lyssna på underbara podden Udda ting här, här, här. Eller läsa mer om True Detective och Ligotti här.) 

”De obekymrade” av Horace Engdahl (2019)

Antagligen var det en slump att det blev min tur i bibliotekskön samtidigt för bägge böckerna om krisen i Svenska akademin, förra veckan läste jag ”K” av Katarina Frostenson och nu Horaces verk på temat. Till skillnad från Frostenson så hade jag läst Engdahl tidigare, men inte imponerats.

  Men ”De obekymrade” överraskar! Inte för att jag håller med Horace, men för att han (i skarp kontrast till Frostenson) faktiskt står för sina åsikter och skriver fram dem. Hybrisen skvätter visserligen, redan i ”Företalet” skriver Engdahl om förbjudna böcker i historien. Och även om jag inte tror att ”De obekymrade” någon gång kommer att förbjudas eller ens nämnas i samma sammanhang som de böcker som Inkvisitionen förbjöd, så är det faktiskt idag är radikalt att vara så värdekonservativ som Engdahl är, och det gör boken läsvärd, även om han inte direkt är i närheten av att övertyga mig om något.

  Vissa saker prickar han in med sina aforismer, som den här benägenheten i människan att tro på rykten och förtal gör henne fruktansvärd, och jag gillar också utläggningen om tendensen att okritiskt tro på allt som kallas vetenskap bär stora likheter med ytliga mainstream-kristendomens position tidigare, enkla förklaringar till stora frågor för enkla hjärnor. Men, dessa insikter har mycket lite att göra med Engdahls gärning eller position i samhällsdebatten, och det mesta han skriver fram är gubbsjukt:

  * ”Det är inte längre möjligt att vara frimodig i sällskap med kvinnor.”

  * #METOO var inget mer än en skendränkning och en pilsnerfilm.

  * Eros är rädd för samtal och samtycke.

  Den sista grisen förstår heller inte att hans egen upplevelse av sexuella kontakter skulle kunna skilja sig från vad kvinnor upplevt, för självklart vet Horace bättre än alla kvinnor själva (bara män kan vara genier). Det är naturligtvis också viktigt för mr Old School att det faktiskt finns skillnader mellan könen, och att utjämnande av dessa är destruktivt för mänskligheten.

  Jag snarkar till lite bland de välförpackade men oavsett korkade argumenten. Dessutom känns det som ett billigt knep av en storläsare som Engdahl, jag tror definitivt att han har förstått att typ ingen feminist skulle säga att det inte finns några skillnader alls mellan könen, ingen påstår att alla måste vara likadana. Och påståendet att det inte skulle gå att skapa sexuell magi utan motsättningar, well det är dels så pissigt jävla sorgligt för vad det säger om hans förmåga till intimitet, men också fnissigt fånigt för oss andra.

  En annan lustighet i boken är en berättargrej där Engdahl tar skydd bakom en fantasifigur, något slags mytologisk gudom som han givit namnet Mahuro. Engdahl använder sedan den här pappa/hjältefiguren för att säga ”stora sanningar” om män och kvinnor, kärlek och sexualitet och så vidare. Givetvis handlar det om Horaces egna tankar, men som ska ges tyngd genom en ädel indiansuperhjälte. Men genom att börja läsa Horace istället för Mahuro, och samtidigt se framför mig hur Horace sitter och skriver om sig själv i tredje person, då blir läsningen riktigt putslustig, typ:

  ”'En misogyn' säger Horace, 'är en man som älskar kvinnor. Om han inte gjorde det, skulle de inte irritera honom så fruktansvärt.”

  Men sedan börjar Engdahl själv dra likheter mellan sig, Mahuro och Billy the Kid, och då behöver jag inte längre fantisera för att skratta rakt ut. I slutänden må Engdahl ha betydligt fler och vackrare ord än incel-männen på Flashback, men inte mycket mera djup.  

  Oavsett, farbror Horace Engdahl, det här är viktigt att du förstår: jag tycker du har fel om väldigt mycket, men önskar ändå inte livet ur dig (som du påstår att dina kritiker vill), jag vill inte ens tysta dig. Tvärtom, vill jag tacka dig för att du står upp för din knölighet, för mig är det givande och intressant att bekanta mig med mina åsiktsfiender. Istället vill jag avsluta med att jag nu lämnar böckerna om krisen i Svenska akademin med tipset till andra att hellre läsa ”De obekymrade” snarare än ”K”, eftersom ”De obekymrade” iallafall står för sin sak, är kul och samtidigt djupt obehaglig läsning, på samma sätt som det är spännande att läsa nazister eller andra kvinnohatare.

  För rättvisans skull vill jag nämna att den avslutande scenen är vacker.

  ”Det enda storslagna är att ha existerat.”

(Går att köpa här.)

”K” av Katarina Frostenson (2019)

Välskrivna böcker kan vara en väg att komma nära och förstå en upplevelse som en annars inte skulle kunna förstå. Det roar mig mycket att läsa det ”förbjudna”, författare som vågar skildra det som är fel eller avvikande från samtiden. Och få simmar mer motströms idag än Katarina Frostenson och Jean-Claude Arnault, och när reservationen äntligen pluppade in på stadsbibblan, cyklade jag ivrigt dit och hämtade upp den.

  ”K” är Frostensons skildring av landsflykt undan det stora mediedrev som svepte över Sverige i samband med offentliggörandet av ”Kulturprofilens” brott och identitet, tillsammans med krisen i Svenska Akademin.

  Språket är vackert, författaren uppenbart beläst, tidigt droppar hon det där vackra Stefan Zweig-citatet: ”Jag vill hellre förstå människorna än döma dem.” och jag känner att det sätter ord på vad jag hoppas att ”K” ska hjälpa mig göra, förstå de bägge konstnärerna, snarare än att simpelt drevdöma dem. Jag gick in i läsningen i känslan att både drevet varit orättvist och samtidigt att Svenska akademin varit orimlig, utan att jag för den skull tänkte att övergrepp är okej. Men ”K” lyckas inte, och när jag lämnar boken har den lilla snutt av sympati som ändå fanns för de två lämnat mig.

  Frostenson använder ett billigt Du-tilltal till Arnault i boken för att gestalta intimitet, och hon försvarar deras kärlek till varandra och deras konstnärliga gärningar (som att det är vad drevet handlat om, att de inte får älska varandra eller vara konstnärer!). De går omkring i Paris, de dricker ”tungt rödvin” och tänker tillbaka på sina liv. Hybrisen tätnar ytterligare när berättarjaget K gör stor sak över att inte förstå sin samtid, däremot känner hon den, som den stora författare hon skriver fram sig som. Hon jämför deras landsflykt med Strindbergs, Swedenborgs, Bergmans och skriver om hur de utsätts för en ”kabal”. Det är ett ord som upprepas gång på gång utan att förklaras (det betyder typ ”konspiration” eller ”komplott” mvh SAOL), och det illustrerar väl den där Horace Engdahl-vibben jag känner genom hela boken. Inte som i en konservativ finkultursperson som viftar undan övergrepp, utan den här skrivtekniken att använda många klassiska verk/författare mixat med mer obskyra referenser och svåra ord för att understryka sin egen bildning och distansera läsaren. Frostenson citerar, skriver fram sina tankar och tolkar sin favoritkonst, och det höglitterära rabblandet döljer fler än en gång bristen på substans eller fundament. En sammanfattning av argumenten:

  Sverige är avundens land, Arnault är utsatt för rasism (han är mer taktil än svensken är van vid), DN för ett avundsjukans krig mot finkulturen. Det offentliga hånet de bägge utsätts för är oproportionerligt.

  Och visst, det håller jag med om att är ett problem i vår tid, det här att vissa felsteg/brott/övergrepp tar bort hela en persons gärning, det är en dräpande och bakåtsträvande tendens som vår samtid behöver vänja sig av med. Men alternativet kan inte bli att skylla ifrån sig eller komma undan med vad som helst. Och, det hjälper inte mig att förstå Frostenson konstnärliga gärning genom att veta att hon var polare med Birgitta Trotzig.

  För att uppnå närhet och ickedömande behövs mod och ärlighet, där litteraturen som konstform är överlägsen, men, trots att Frostenson gång på gång skriver fram att hon inte är ett offer, och Horatius citeras flera gånger i att det är lönlöst att försvara sig mot förtal, så blir ”K” inte mer än ett offers ytligt fega skildring och alltmer desperata försvarstal. 

  Anaïs Nin är min favoritförfattare när det kommer till att skriva fram ”amoralitet” utan skam eller skuld, och jag vill minnas att hon i den här dokumentären säger något i stil med att hon vill skriva fram sina karaktärer och sig själv så detaljerat och nära att det inte går att fördöma. Det borde Frostenson anammat, om hennes mål var att vi skulle förstå henne och Arnault. Istället så hanterar hon sina egna snedsteg svepande med att hon inte förstår ekonomi och har handlat i god tro (hon är ju konstnääär). Arnaults övergrepp nämner hon inte mer än två gånger, och hon gör det snabbt, i förbifarten, så odetaljerat att det är anmärkningsvärt: ”Du må ha betett dig lätt amoraliskt..”, och det skriver hon på slutet av boken. Då har Frostenson för hundra sidor sedan redan tappat mig, men de där formuleringarna får mig att skratta rakt åt bokens desperation. Det är liksom inte enkelt att bli dömd för våldtäkt i Sverige! 

  Näe, om författare vill undvika att bli dömd så måste hon vara ärlig, öppen, modig och ta ansvar. Inte skylla ifrån sig eller fortsätta fly. Forstenson och Arnaults gärningar väckte avsky i svensk samtid, flykten och tystnaden gjorde det värre, och det slår mig nu att det faktiskt är Frostenson själv som gör sig skyldig till att döma utan att förstå, då hon ser på drevets gång. Hon dömer ut hela drevet och försöker inte ens förstå fundamentet i det utan ser bara dess spetsigaste yttringar. Skygglappigt, fegt, ihärdigt vägrar hon den uppenbara insikten: att sexuella övergrepp kommer aldrig att ses med samma ögon efter #metoo. Män kommer inte att komma undan lika lätt, de måste lära sig bete sig, det spelar ingen roll ”om de menar väl”. Men innan det där blivit allmängiltigt tankegods, att ta ansvar för sina gärningar, så kommer fler högdjur att stupa. Innan dess så ska fler högdjur stupa.

  (Kan ju nämna att Frostensons översättning av Georges Batailles ”Himlens blå” är mycket läsvärd, även om jag aldrig kom mig för att skriva om den.)

  (Nu dimper mailet in att min reservation av Horace Engdahls ”De obekymrade” kommit in på bibblan istället. Trots att det jag läst av honom tidigare, och trots det här bakslaget, kommer jag ivrigt att hämta upp den också. Forever simmar min läsning motströms.)

"En mördares självbiografi" av Carl Panzram (2015)

JVVF-killar är en grej. "Jag-vill-verka-farlig". De är såna som försöker verka mer extrem än han är, vill vara tuff fast egentligen är en tönt. Och så vidare. Galago har gjort en del grejer på konceptet, och först blev jag irriterad och tyckte det var fånigt. Sedan insåg jag att det var för att jag kände mig träffad. Men som vanligt finns självinsikten i ett perspektivskifte, från kränkt skörhet till humor, och nu tycker jag snarare att det är ganska pricksäkert och roligt begrepp.
 
  Jag läser som bekant mycket våld, smuts och snusk (JVVF..) men då kan jag hela tiden skydda mig bakom konstverk/konstnär-grejen. Men Panzram har mördat, på riktigt. Utan att ångra annat än att han inte dödat fler. Det är en annan sorts litteratur att förhålla sig till. Men å andra sidan är han avrättad sedan länge, och kan alltså inte profitera på sin egen svarta historia. Oavsett köpte jag hem boken för något halvår sedan, och nu blev det läsning.
  
  "En mördares självbiografi" har ett unikt upplägg, en litterär och beläst mördare berättar om sitt liv. En man som dömts för mord i verkligheten, vars brev publiceras i bokform. Carl Panzram har dragit nitlott i livets tombola, växer upp utfattig och övergiven, blir slagen och sexuellt utnyttjad, och kapitulerar helt inför detta genom att låta det berättiga alla hans egna svinigheter. Han befriar sig själv helt från egenansvar, eftersom andra gjort honom illa först. En lätt haltande filosofi, men som ändå säger något om mentaliteten om de våldsverkare som fastnar på "fel sida lagen", och är den klart mest givande delen av hela boken. Men jag hade önskat att Panzram uppehållit sig mer kring frågan om varför vissa som utsätts för våld väljer att slå tillbaka/slå andra, medan många väljer att inte göra det. För jag hade en del förväntningar. Jag tänkte mig något tankeprovokativt, hat som drivkraft, att leva för att mörda, en intelligent men skruvad skrivare. Jag visste att Panzram läst Nietzsche och Shoupenhauer, och trodde att jag exempelvis skulle få läsa något slags försvar till mord (lite på samma sätt som de Sade gör i den här samlingen.
  Men Panzrams uppräknande av brott blir egentligen inte mycket mer än en kavalkad av råa beskrivningar, och läsningen förlorar mycket i litterär upplevelse och landar i perverterat skryt. Och varför skriver Panzram bara om sina brott? Han måste ha upplevt annat under sitt liv, för även om han kanske inte var kapabel till att älska och levde för våldet och hatet, så verkar han åtminstone haft kapaciteten att bli arg?
  Näe, den här boken blir mindre filosofiskt utmanande och de repetitiva provokationerna blir rätt långtråkig läsning i sina hemskheter, när väl den initiala chockeffekten lagt sig, och får mig istället att associera till en annan de Sade-text: De 120 dagarna i Sodom. (Våldet gömmer också ytterligare en intressant berättelse, den om fängelsevakten Henry Lessner, mottagaren till alla de brev som publicerats, och som är den som tror på Panzrams berättelse och kämpar för att få den publicerad.)

  Översättaren har ansträngt sig med fylliga kommentarer, men som på några ställen skjuter en stor bit av Panzrams trovärdighet i sank. Vi förstår att mycket att det som Panzram skriver fram som faktiskt inte går att bevisa, eller som är direkt felaktigt. Och då börjar jag tänka på hur mycket annat som är fiktion, eller hur mycket av det framskrivna som är Panzrams sätt att få andra att hata honom lika mycket som han hatar sig själv. Panzram var onekligen farlig, men han vill verka ännu farligare. Och jag tröttnar på den läsningen.
  Men kanske är det bara ett försvar, att jag är oförmögen att tro att sådan ondska finns i människor.
  För att jag vill kanske verka farlig. Men jag är inte farlig, inte annat än i min naivitet. 

Köp direkt från förlaget, inte från imperiet.
Berättelsen finns tydligen filmatiserad av Oliver Stone. 

”De otroliga tefaten” av Eugen Semitjov (1974)

En av insikterna av att tillfriskna ur en depression har för mig blivit att vårda lillpojken i mig, den där lille orolige som uppfostrades av Arkiv X, Jules Verne och En Ding Ding Värld. Under många år skämdes jag över honom. Det gör jag inte längre, utan nu jublar jag då jag hittar en bok med detta omslag på en loppis.

  Jag kände igen Eugen Semitjovs namn som den som tecknade "Allan Kämpe", men min obildning blottas  och överraskningen blir stor då jag börjar läsa. "De otroliga tefaten" är inte lättsmält scifi. Semitjov var inte bara tecknare och författare. Han var tydligen kanske allra främst en vetenskapsjournalist som belönats med stora journalistpriset, som närvarat och rapporterat vid flera historiska rymdhändelser  och intervjuat (bland väldigt många andra) Juri Gagarin och Carl Sagan.

  ”De otroliga tefaten” handlar visserligen om flygande tefat, men är inte fiktion utan ett slags kunskapsgenomgång. Boken är skriven med journalistens nyfikenhet men utan att förlora forskarens rationalitet, och följer överlag formen Fallbeskrivning – Källgenomgång/kritik – Semitjovs avslutning där har blottar bluffen/feltolkningen etc. Satelliter, väderballonger, testflygningar av nya militära farkoster, Kalla Kriget-rädslor, direkta bluffar och så vidare. Samtidigt finns ett par berättelser som han tillåter vara svårklassificerade eller ickefalsifierade. Semitjov är tydligt bildad i fysik, mycket handlar om ljusfenomen eller väderskiftningar, men han skriver på ett enkelt vis som är lätt att ta till sig. Vissa gånger skriver han för lätt och för raljerande, men samtidigt kan jag förstå att en lär bli lite trött på alla ”troendes” vilda fantasier och spekulationer (varning för rabbithole men kolla till exempel in dåren George Adamski och hans spektakuläriteter).

  Semitjov nämner Carl Jung och hans fina text om att UFO-fenomenet kan förstås som en modernare variant av religiösa uppenbarelser, men jag saknar ändå en del psykologiska förklaringar till alla UFO-fall som gås igenom. Jag förstår att Semitjov är fysiker och vetenskapsjournalist, och inte psykolog, men jag tycker ändå att vanföreställningar sprungna ur psykisk sjukdom borde nämnas, eller den mänskliga självupptagenheten, desperationen att vilja bli sedd, behovet att känna sig speciell, viljan att tro, kan driva en till extrema åtgärder. Men i intervjun med Carl Sagan mot slutet nuddar vi ändå det senare perspektivet, då Sagan jämför "de troendes" osannolika antal UFO-besök varje dag, varje år, med medeltidsmänniskans tendens att se sig själv som existensens medelpunkt. För, även om universum är oändligt och förutsättningar för liv torde ha uppkommit på många fler platser än här, så är det yttepytte liten mikrochans att de skulle ha letat sig hit till jorden, och dessutom då välja att studera oss på håll, i skymundan, och inte ta kontakt.

  Trots att Semitjov lyser med vetenskapslampan och blottar tiotals bluffar och feltolkningar och önsketänkanden förmedlar han ändå den där underbara svindlande känslan av att allt kan hända i rymden. Jag får vibbar av en fin dokumentärfilm om UFO-Sverige jag såg för några år sedan, där de säger sig leta efter känslan att vara liten och nyfiken. Jag håller helt med, det är en av meningarna med det mänskliga livet. Men för den skull får en inte sluta tänka kritiskt. Semitjovs bok påminner mig om det.

  Lite sur blev jag över att Roswell lämnades helt utanför Semitjovs bok, iallafall inte direkt utskrivet, och aldrig något om Area 51 eller liknande. Men samtidigt handlar boken om oidentifierade flygande objekt, inte spekulationer kring mörkläggningskonspirationer (det kan ni få färska varianter av i podcasten här eller på Netflix).

  Om du också gillar omslaget så är boken fylld av Semitjovs egna illustrationer, och på hans hemsida kan du köpa fina tryck av en del av hans verk.

"Selamlik" av Khaled Alesmael (2018)

Jag har hälsat på Khaled Alesmael. Men bokstavligen bara hälsat på, för som vanligt blev jag för starstruck för att våga fråga honom om någonting alls. Dessutom var det först nu, ett halvår senare, som jag läste hans bok.

  Selamlik är ett turkiskt ord för ett paradis för män (stavas egentligen med turkiskt i utan prick, som uttalas som ett tjockt ö. Men det skriver jag nog mest för att jag vill showa med att en gång i tiden ha kunnat lite turkiska). Iallafall, romanen handlar främst inte om Turkiet, utan de bägge parallellhandlingarna skildrar dels Syrien innan kriget och den arabiska våren, och dels om livet som flykting i Sverige i mitten på 2010-talet. Det i sig är viktiga inifrånberättelser, men "Selamlik" vrider upplevelsen ett varv till genom att skildra de här bägge världarna från en homosexuell mans perspektiv. Vi får fantastiska förbjudna skildringar inifrån badhusen i Damaskus, där homosexuella förvisso har sämre rättigheter och ingen plats i offentligheten, men istället bygger sina egna homoparadis, världar vid sidan om homofobin. Jag som läsare snubblar gång på gång över mina egna fördomar om arabiska män. Vi får samtidigt uttråkade asylsökande i småländska skogar som runkar och sover bort ledan av att vänta på livavgörande beslut längs det löpande band som är svensk migration.
  Jag uppskattar hur Alesmael vågar skildra homofobin bland asylsökande, utan att göra dem till varesig "ondskefulla  invandrare" eller "korkade offer". Samma modiga känsla får jag över hur han skriver fram de danska homosexuella männen som bara vill bli knullade, aldrig knulla, eftersom mannen från Mellanöstern måste vara ett dominant machovilddjur.
  (Men. Bokens allra bästa bild är ändå den av flyktingen i leopardsuspensoar!)
  "Selamlik" gör klart för sina läsare att Syrien inte enbart var ett helvete för homosexuella. Och Sverige inte är det HBTQ-paradis som vi gärna vill ge sken av att vara. Jag minns någon intervju jag läste där någon sa "Visst, vi är representerade i varje teveprogram, men jag får mer stryk på gatan än någonsin."

  Omslaget och inledningens vattendroppe som rör sig längs manskroppen skapade en förväntan i mig om att romanen skulle vara homoerotisk, men jag läser främst en slags sociologisk skildring av manligt homoliv (Det är inte bara det anonyma bögknullandet på offentliga platser som får mina tankar att gång på gång gå till min vän Arnes bok "Bög i folkhemmet"). Visst, det finns kroppsvätskor, penetration och intima lukter, men jag blir ändå lite överraskad över hur oskyldig "Selamlik" är i sina sexskildringar. Samtidigt inser jag att romanens sprängkraft ligger någon annanstans, och får mer kraft på det här viset då den inte kan förbises som porr eller snusk. 

  Träffar jag någon gång Alesmael igen (kanske på Haket?) kommer jag inte våga säga att jag tycker att vissa scener går för fort. Att jag bet mig i läppen över att drömmen om Lot i Koranen bara är beskriven och inte gesaltad. Jag ska säga något om att det är kul att jag och huvudpersonen delar litterära referensramar. Herakleitos, Nietzsche, Tom of Finland. Men jag ska också drista mig till att våga säga tack. Tack för en viktig roman. Tack för öppnandet av mina ögon. Tack för fin läsning.

  Köp här eller här eller här.

”Alruna” av Hanns Heinz Ewers (1911, 2012)

Jag har en förkärlek för att välja läsning som provocerar. För den som läst min blogg förr är det ingen överraskning. Det gör att jag redan läst någon fascist (Mishima), några rasister (Lovecraft, Teratologen, Houllebecq) och faktiskt en fullt ut organiserad WWII-nazist (Hamsun). Nu lägger jag till Hanns Heinz Ewers i den sista kategorin. Ewers var en högst oönskad nazist och allt han skrivit, utom en hyllning till kårrörelserna, Ewers blev förbjudet, Goebbels hatade den depraverade författaren. Och det är inte svårt att förstå varför, i det rena/ädla/storslagna/ariska samhället finns inte mycket plats för den gotiska dekadens som Ewers skrev fram. Trots den matiga författarpresentationen i den här utgåvan så får jag inte ordning på hur det kan ha gått till inuti hjärnan på Ewers, hur han lyckas kombinera depraverad litteratur med nazism. Men å andra sidan, vi har färskare exempel på sånt där. Och att till exempel homosexualiteten var utbredde bakom kulisserna i Nazityskland är väl ingen jättehemlis. Jag vet inte, fastnar här i en nyfikenhet här som jag inte har svar på. Hur kan en dekadent författare gå med i ett parti som bränner böcker och som under ”de långa knivarnas natt” väljer att förbjuda bland annat just ens egna utgivning? 

 

  Men, ”Alruna” skrev Ewers långt innan andra världskriget, även innan det första. Han hade ännu inte gått med i nazistpartiet. Istället hade Ewers spenderat ett 1890-tal i Paris tillsammans med Strindberg, Munch och Przybyszewski och där intresserat sig för bland annat ockultism.

  Och i romanen ser jag mer parisisk dekadens än tysk trettiotals nazism. Boken stampar ifrån i en bisarr myt om att den man som avrättades genom hängning ejakulerade i dödsögonblicket, och där marken befruktades växte en alruna, en människoliknande rot med magisk kraft (ni minns roten i mjölkbadet under sängen i filmen ”Pans labyrint”?). Handlingen skruvas igång genom att en äldre, mycket rik och mycket elakt riksråd och hans brorson, inspirerade av denna myt, börjar skissa på en perverterad konstgjord befruktning. Med våld, pengar, list och tvång lyckas de så småningom att ta säd från en mördare, just i avrättningsögonblicket, och sedan tvingar de in i en lurad tillfångatagen prostituerad. Henne håller de sedan inspärrad tills födseln, då barnet föds och modern dör i barnsäng. Barnet som föds är Alruna, hon växer upp till en femme fatale deluxe. Hon är fullkomligt likgiltig inför andra, hon begår inga brott eller övergrepp själv, men det förbjudna verkar vara en av de egenskaper som skapar Alrunas svindlande attraktionskraft. Hon drar allmänt olycka och fördärv över alla som faller för henne, inklusive ”hennes skapare”, och en stor bit av romanens narrativ är just att vi får följa varje man som far illa av Alrunas närhet. Det blir många karaktärer, för många, och eftersom vi inte kommer någon nära blir det heller aldrig speciellt mycket känsla investerat från läsarens sida. 

  ”Alruna” är grov i sin handling, men ändå överraskande snäll i sin skildring av själva hemskheterna. Våldtäkter och andra råa scener gestaltas aldrig, utan det får jag pussla ihop själv i huvudet. Suggestiv i sitt våld och sex, men i övrigt är det en rätt rakt berättad berättelse. Men jag skulle ändå säga att detta är en slags dekadensens ”Frankenstein”. Ett experimenterande med konstgjorda vägar att framställa barn som slutar illa, en roman som väcker tankar om makt och liv. Alruna som karaktär är också, på sant dekadent manér, en enda stor metafor för den demoniska kvinnliga sexualiteten som får män att förlora verklighetsförankringen och drivas i fördärvet.

  Jag överraskas över att, egentligen också på samma sätt som i ”Frankenstein”, ana ett slags kristet budskap i ”Alruna”. Den som trotsar Guds vägar, genom vetenskap eller ockultism, kommer hamna på riktigt dåliga ställen. Att Alruna är rätt androgyn, ofta klär sig i pojk- eller manskläder och attraherar vanligtvis heterosexuella män känns också som en rätt bakåtsträvande bild. Samtidigt är det väl just detta som författaren leker med, transformation och glidande könsidentitet är centrala teman som har bäring än idag.

  Jag har någon gång tidigare kritiserat Hastur Förlags översättningsarbete, men inser i läsningen av ”Alruna” att det antagligen snarare handlar om att de böcker jag tidigare läst har varit krångliga i sitt originalspråk också. ”Alruna” är fint översatt, inte för att jag kan avgöra hur det förhåller sig till originalspråket, men det flyter och jag läser på. (Däremot skulle utgåvan varit värd en till genomläsning av en korrläsare eller redigerare, det gömmer sig störande många dubbla blanksteg, missade versaler och liknande småfix som ger boken ett oproffsigt skimmer som den egentligen inte förtjänar.)

  ”Alruna” skakar inte om mig i fundamenten på något vis, jag blir inte skräckrädd och romanen misslyckas där i det jag förväntar mig av dekadent litteratur. Den chockade säkert sin samtid, men det är fortfarande kul läsning för den som gillar transgression. Tyvärr tappar romanen sitt momentum de sista hundra sidorna. Då får Alruna fler nyanser som karaktär, men jag tror liksom inte på det. Det känns forcerat och jag läser trött färdigt.

(Favvopodden Bad Books for Bad People har hanterat den här romanen, och jag ser framemot att höra deras ord om ”Alruna”.

Köp, som alltid, direkt från förlaget om ni vill köpa. Inte från imperiet. Alternativt, jag köpte min kopia på Sveriges mest spännande antikvariat, som förtjänar besök av alla er som också går igång på sån här litteratur. Antikvariat Verklighetsflykt ligger i Gamla Stan i Stockholm, och dess blotta existens ger mig mening då tillvaron känns grå och monton.)

”Människors barn” av P.D. James (1992)

Efter att ha tänkt läsa den ända sedan den fantastiska filmatiseringen kom 2006 plockade jag till slut upp den, i ett slags studiesyfte då jag själv försöker skriva fram en dystopisk roman.

  Första halvan av ”Människors barn” är bra läsning, ödslig och sorglig. Romanen bygger långsamt upp stämning. Männen på jorden har, av oförklarlig anledning, blivit infertila och inga barn har fötts i världen på tjugo år. Det har gjort mänskligheten hopplös, utan framtid finns inget hopp. Och utan hopp finns ingen rädsla. Så jävla läskigt! Så bra!

  Sedan kommer andra halvan och boken kapsejsar vid övergången till actionhistoria om en motståndsgrupp på flykt undan makten, med en gravid kvinna i sällskapet. Det låter spännande, men blir aldrig det. Jag kommer på mig själv med att tänka att filmen hanterar världen och ämnet betydligt bättre än vad boken gör. Boken är klumpigt skriven och snubblar på enkla vis, karaktärer låter sig övertygas för att plotten kräver det snarare än att vi får det gestaltat. Varför är det just en av motståndskvinnorna som blir gravid? Vad händer med Jaspers fru? Och slutet.. Som att allt skulle hänga på ringen!? Jävla Frodovibb på det alltså.

  Romanen använder sig av både första person och tredjepersonsperspektiv, kring huvudpersonen. Vi får läsa hans utskrivna dagbok, och samtidigt följa honom ur ett allvetande sidoperspektiv. James har nog tänkt något kring att han inte skriver det som skulle vara farligt i maktens ögon, men jag förstår ändå inte det narrativa greppet. För mig blir det ett sätt att tydliggöra att det är fiktion jag läser, och jag får svårare att bara acceptera och följa med i historien.

  Det finns fin filosofi inknölat i romanen, om medelklassens rädsla, om barnlöshet och hopplöshet, om att våga göra motstånd. Men ändå, se filmen istället.

”Människohamn” av John Ajvide Lindqvist (2009)

Den här romanen är fiktion men utspelar sig i författarens älskade Stockholmsskärgård, där vi följer ett antal karaktärer i den märkliga tillvaro som förs av ”öbor”. Något gör att vissa personer försvinner. Drunknar de? Flyr de ön? Går det att lämna ön? Jag låter bli att prata mer om plotten för att inte börja bränna handling.

  Även om jag gillar grundidéen till ”Människohamn” mycket så skrämmer den inte. Jag tycker sällan John Ajvide Lindqvist gör det (undantaget den psykologiska och för Ajvide avvikande ”Rörelsen”), utan han får mig istället att respektera en genré jag tidigare fnyst åt. Mysrysaren.

  För Ajvides vackra människoporträtt och hjärliga skildringar av svenskt vardagsliv är fin och hjärtevärmande läsning. Varje litet människoöde respekteras och värdesätts i all sin ynkedom. Det blir lättläst feelgood i sken av skräck. Det funkar skitbra för mig.

  I ”Människohamn” får vi träffa en avdankad trollkarl (igen går mina tankar till ”Rörelsen” och Ajvides egna liv), men också sorgen att förlora ett barn, vi får till exempel sex mellan gamla människor, vi får barns rädsla för GB-gubben och de förtryckande strukturerna mellan tonåringar. Ajvide använder sig mer uttryckligen av The Smiths (titlar på hans romaner är gärna Morrisey-citat), men i den här romanen finns de sorgliga dryga mobbade tonårskillar som gör en grej av sitt Smithsiga utanförskap med som vålnader. Väldigt väldigt roligt! Vi får också en del kopplingar till Bamse, vilket också känns typiskt för nämnde författare.

  Språket är inte perfekt, vissa formuleringar är direkt klumpiga, spänningen skulle i flera scener kunna placeras annorlunda för att öka effekten (exempelvis scenen då barnen väntar på skolbåten). Ett bröllop utelämnas ur berättelsen med en förklaring att den mänskliga kärleken och den ritualen inte kan kapslas in av text. Otroligt underligt narrativt grepp, berättarrösten blir jättetydlig på ett vis de inte brukar vara i allvetande tredjepersonshistorier. Ändå slukar jag ”Människohamn” med glädje. Snarare att jag känner tvärtom, att det är fantastiskt hur han lyckas ta sig in utan att verktygen är helt slipade. För igen läser jag Ajvide då jag själv mår dåligt inuti och ligger vaken. Och det funkar så himla bra. ”Människohamn” är inte hans bästa, men John Ajvide Lindqvist är som en tablett Oxascand. Milt ångestdämpande, lätt beroendeframkallande.

Inköpes här, här eller här.

”Image of the Beast” av Philip José Farmer (1968, 1975)

”Image of the Beast” inleds med att Harold Childe, en korkad deckare ser en slags snuffilm av hur hans tidigare kollega sexmördas under märkliga rituella former. Genom att konsultera en skräcknörd med stor samling av bisarr litteratur leds Childe till ett mystiskt hus ute i skogen, där det ylar varulvar och stryker omkring sexgalna kvinnor som ägnar sig åt allmänna hemskheter.

  Min favoritpodcast Bad Books for Bad People nämnde den här romanen i förbifarten som ”Georges Batailles 'The Story of the Eye' meets Monster Mash” och jag satte direkt upp den på min att-läsa-lista. Dekadent symbolism med rymdmonster lät helt som något för mig. Med facit i hand: visst, bägge innehåller grova sexscener, visst bägge har symbolism inbakat, osynligt för den ovaksamme. Titeln måste ha någonslags biblisk koppling (?), och undertiteln vittnar om att det gömmer sig mera mening i den också, exorcism och ritualer (de betydelselagren från titlarna går mig totalt förbi i läsningen). Farmer plockar överlag stoff och referenser hejvilt från litteraturhistorien. Dante, Lord Byron, Matthew Lewis, Mary Shelley. Men en djup skillnad mellan Bataille och Farmer är att den tidigare kan skriva, behärskar tempo, tonfall och ordval. Farmer bara kör på. Det tar inte många sidor innan insikten kommer. För att njuta av ”Image of the Beast” så måste läsaren strunta i dramaturgi, vad som skrivs och vad som gestaltas, varför vissa delar snabbspolas. Det går inte att läsa och förvänta sig att handlingen ska hänga samman. En läsare får inte heller vara känslig för kvinnohat eller för platta karaktärer. Farmer har konstruerat en romanplot som egentligen inte är mycket mer än en slags promenad genom ett läskigt hus fullt av monster, sex och våld. Men klarar en att läsa den på det viset blir det riktigt kul!

  Theodore Sturgeon (en av mina stora författarhjältar, vars ”As the next question”-symbol jag tatuerat på handen) har skrivit ett generöst efterord till den här boken, där han ifrågasätter vanan att sätta etiketter på romaner. Kan se poängen i att det skapar ett tolkningsföreträde och ringar in romaner som kanske inte helt kan eller bör ringas in. Etiketter får konstuplevelsen att stelna. Samtidigt behövs diskussionen, tycker jag. Men i förhållande till ”Image of the Beast” håller jag inte med Sturgeon. Inte ens när jag får förstå att kvinnan som döljer en orm med mansansikte inuti sitt kön (!) är en symbol för Jeanne d'Arc och Gilles de Rais (pallplats i ”galnaste litterära monstret någonsin”?), så blir inte ”Image of the Beast” mer än en noirdeckare, kryddad med kreativ Kronenburgsk kroppsskräck och framskrivet som vildsint våldsamt snusk. Jag älskar en annan poäng Sturgeon gör, som sätter ord på en av anledningarna till att jag tenderar att frossa i provokativ litteratur (självrannsakan och självutveckling):

  ”Calculated discomfort is a wellknown path for truth.”

  På Wikipedia läser jag att romanen initialt gavs ut som pornografi! Det får mig att hajja till. Absolut, upphetsning är en djupt individuell upplevelse, men jag är förjävla skeptisk till att speciellt många blir verkligt kåta av den här romanen. Jag tror inte ens det är syftet. För mig är den skriven av en skrattande författare med glimten i ögat, med målet att få den avtrubbade snusk- och fantastikläsaren att fnissa. Vilket funkar fint för mig! Men det är för att jag kan se tjusningen i en sexdrog som tvingar hjälten att springa omkring med ett oböjligt stånd som ejakulerar i opassande situationer. Jag tycker att det är roligt med varulvsgriskvinnor som halkar omkull i kroppsvätskor. Romanens mest flippade idé är flådda människohudar som blir uppblåsta till ballonger (något som aldrig har ett syfte eller förklaring mellan pärmarna. Det är bara en bild som bränner fast i läsarens hjärna och stannar). 

  Så letar du porr, ta en annan bok. Letar du psykologiskt påverkande snusk, välj Bataille eller Mirbeau. Men vill du ha hypnotiskt vildsint snusk att fördriva en timme eller två genom rejäl verklighetsflykt i, då är ”Image of the Beast” kanske passande. Även om ”passande” är fel ord i sammanhanget. Farmers bok är långt över alla gränser. Moraliska, som stilistiska. Be warned. Be prepared. Be entertained.

Nu ska det bli skoj att höra litteraturproffsen i Bad Books mangla romanen.

Rota på ditt mest välsorterade antikvariat om du vill hitta ett eget ex.

”The Bloody Chamber and other stories” av Angela Carter (1979)

  Sagor har inte alltid varit fyllning till Disneyfilmer, en gång var de sedelärande berättelser som skulle säga något till läsaren om hur en bör leva sitt liv. Gärna var det kvinnor som skulle förstå att de måste passa sig för den farliga världen. Och männen ska slåss medan kvinnorna räddas och så vidare. 

  Det är en grej i fantastiken att göra nya takes på gamla sagor och myter. Neil Gaiman har gjort det, Margret Atwood och säkert tusen till, tror exempelvis att Rebecca Solnit just släppt en version av Törnrosa? Iallafall, Angela Carter gör i ”Bloody Chamber” just detta, skriver egna varianter på klassiska sagor, men hon gör det inte bara i underhållande syfte (eller säljande), utan har använt sig av det sedelärande elementet i gamla sagor, fast på ett feministiskt vis. Det blir skitkul! Sensmoralen kan typ vara, ”lita inte på den rike riddaren, lita hellre till din mamma” eller ”gift dig inte rikt, gift dig hellre inte alls”. Sen kanske inte sagorna vänder upp och ned på min syn på tillvaron, men det läsnjutning utan skav! Carter ger varje saga ett vuxet smutsigt skimmer, men vårdar väl det magiska i läsupplevelsen.

  Titelnovellen ”Bloody chamber” är Carters version av historien om Blåskägg (som i sin tur på något sätt jag inte förstår, sägs komma ur berättelsen om Gilles de Rais, som jag skrev en del om i min text om Huysmans ”I avgrunden”. Förtjust upptäcker jag att den kopplingen inte går Carter förbi, tvärtom refereras det till Huysmans och en del mer franska dekadenter, och hela Carters Blåskäggshistoria utspelar sig i Frankrike på 1920-talet). En ung tonårig oskuld gifts bort med en rik adelsman som varit gift två gånger tidigare men under mystiska omständigheter förlorat bägge fruarna. På brölloppsnatten måste maken plötsligt iväg, han lämnar alla nycklarna till slottet till flickan (hans nya fru) och säger att hon får göra vad hon vill, utom besöka hans speciella rum (kan inte låta bli att tänka "mancave" då jag läser). Givetvis kikar hon där, och då börjar hemskheterna.

  Det finns annars ett par versioner av Rödluvan, Mästerkatten i stövlar, Skönheten och odjuret och några sagor jag inte kan placera (och Alice i Underlandet?). Jag kan känna att de ligger fel i antologin, de är sorterade så tex. varulvstexterna kommer samtidigt, men jag tycker att texterna skulle behöva sära på sig för att inte förvirra mig som läsare. Kanske är det bara att min engelska är lite för haltande för Carters höglitterära vackra språk. Kanske läser jag som vanligt lite för fort. Jag vet inte. Bra läsning är det oavsett.

Köp här, här, här, här.

Nu ska det bli en fröjd att lyssna vad litteraturproffsen i Bad Books for Bad People säger om boken.

”Sol och stål” av Yukio Mishima (1970, 2006)

En tumregeln för litteratur brukar vara att en inte ska blanda samman verk och författare, särskilt viktigt i de trangressiva böcker jag intresserar mig för. Det är svårt, författaren glimtar väl alltid oundvikligt mellan raderna. Men ibland dyker det upp böcker upp där det blir direkt omöjligt att separera. ”Äldreomsorgen i övre Kågedalen" var en sån. ”Sol och stål” är en annan.

  Yukio Mishimas essä är en lång, jävligt välskriven, hyllning till den fysiska kroppen, till att låta idéer vara större än den egna tillvaron, till kampen och till våldet. Texten är i mycket en enda glödande attack på litteraturens konstgjordhet. Mishima är uppfylld av traditionell japansk bushidomentalitet, som han sedan skruvar upp ännu hårdare. Hela texten stinker och skvätter heder och feodalism, av protofascism: dyrkan av hierarkier, dyrkan av hjälten, det meningsfulla i att vara soldat i en armé. Och så vidare. Det är intressant i sig, om en som jag intresserar sig mycket för att 'know your enemy' och gärna vill försöka förstå tjusningen med fascismen.

  Men det som gör att ”Sol och stål” inte kan särskiljas från sin författare är att två år efter publiceringen av den här texten så genomförde Mishima och några särskilt glödande fans ett försök till statskupp. De tog ett militärt befäl som gisslan, med målet att återupprätta någon slags kejsardyrkan och militarisera den (efter WWII) ”impotenta”japanska militärmakten. Men när Mishima skulle uppvigla och från en balkong höll ett brandtal för soldaterna utanför så skrattade de meniga åt honom, Mishima vände åter in i rummet, beordrade att officeren skulle släppas och begick därefter seppuku. När tarmarna trillade ut blev smärtan för svårt och han misslyckades skriva tecknet för ”svärd” i sitt eget blod, vilket ska ha varit hans ansats. Den avslutande rituella halshuggningen, som skulle utföras av en av Mishimas närmaste, ska också ha misslyckats och krävt både flera hugg och ett byte till en starkare svärdsman.

  Det är ju i sig en grov, fantasieggande och intressant bild. Men det som gör scenen ännu mer tänkvärd är att, enligt de som kikat närmare än mig på det här, så verkar det som om Mishima själv aldrig trodde att han skulle lyckas med sin statskupp. Det går alltså snarare att se på hela händelsen som ett avancerat självmord, där Mishima dodgar risken att bli ”en simpel självmördare” och istället gör sig till en krigare som dör i strid, för en sak större än sig själv.

  Den vetskapen gör att det är svårt att läsa ”Sol och stål” som annat än en litterär förtrupp. En fascistoid förvarning. För detta är precis vad ”Sol och stål” handlar om. (och Mishimas gärning fick tydligen efterföljande försök i samma anda. Så kanske skulle Mishima till och med se sin statskupp som lyckad, inte bara i sitt privata ”dö med ära”-projekt, utan också som politiskt effektivt.)

  Mishima var en författare som verkar ha åldrats in i ett hat för det skrivna ordet. Han debuterade redan som tjugofyra åring med en kontroversiell (återminstone halvbiografisk) bok om manlig homosexualitet i en tid då Japan låtsades att den företeelsen inte fanns. Han levde sedan som familjefar med en fru, och började istället söka livets essens i den kroppsliga upplevelsen, men inte i njutning (sex eller droger), utan i disciplin och träning.

”Sol och stål” är en hyllning till kroppsbyggande elitism. Existensen är fulländad då vi upplever den genom att vara kropp snarare än tanke. Mishima beundrar och trånar efter de militära befälens stenansikten. Han tänker att förträngandet av känslor är något positivt och vackert. Det är att göra politik av kroppen, hämma sig själv för det större syftet. Texten lägger fram hur det meningsfulla livet är det nära faran, nära döden. Genom att mästra kroppen och dö för en idé kan en bli en hjälte.

  Först skrattar jag lite och tänker att Mishima är fånig i sitt sökande efter hjältedåden, i hans vilja att bli en hjälte. Sen kommer självrannsakan ikapp mig, och texten väcker tankar på mina egna drivkrafter, på mina egna år som träningsfreak. Att kontrollera kroppen är ett sätt att åtminstone kontrollera någonting i en värld som rusar okontrollerbart. Och min fascination för adrenalin har helt klart en koppling till det som Mishima kallar hjältedåd. Att riskera livet är ett sätt att bli hjälte, inför sig själv om inte annat.

  Och snart inser jag, även om det är på ett drastiskt annorlunda vis, så har jag själv valt att arbeta nära döden också, för att där skymtar meningen med tillvaron tydligare än i resten av verkligheten.

  Översättningen är välgjord, orden är raka, starka, hårda, pumpande. Precis så som jag kan tänka mig att Mishima vill att det ska vara. Texten känns som hormonrushen under ett rejält träningspass då en känner sig stark och oövervinnerlig.

  ”'Krigskonst' är att förgås med blommorna, 'litteratur' är att odla odödliga blommor. Och odödliga blommor är konstgjorda blommor.”

  Men, jag håller (obviously!) inte alls med om att det semifascistiska i den här texten, men jag delar verkligen inte heller det förakt för det skrivna ordet som skrivs fram. Visst, ord förenklar alltid verkligheten och inga ord kan någonsin skildra en scen, känsla eller upplevelse i sin helhet. Litteratur är inte verkligheten. Men att läsa andras kondenserade gestaltningar sina världar (fiktiva eller verkliga) ger mig ett större djup i min egen upplevelse av verkligheten. Det vill säga, litteraturen skapar verkligheter (och btw, sprang alla runt och bara levde genom kroppen, nära faran, så vore vi snabbt en grobianstam igen.)

  ”Sol och stål” är en underbar läsupplevelse. Obekväm, skavande, provocerande, vacker.

  Men Yukio Mishima, jag är ledsen. Även om ditt kuppförsök var vad som drog min uppmärksamhet till ”Sol och stål” så var det själva den litterära gärningen som höll mig kvar och som får mig att tänka i efterhand. Utan det skrivna ordet hade dina tankar aldrig berört mig. Så tyvärr, kära protofascist, du är en plastblomma. Odödlig, evig, artificiell.

Nu blir det kul att spana på vad bästa bokvideobloggen Better than food säger om "Sol och stål". Och det verkar som om PewDiePie dels bloggar om böcker, och dels är ett fan av Mishima? 

Köp direkt från ellerströms förlag, inte från imperiet.

”Järnskallen” av Nils Håkansson (2016)

Även om jag hade höga förväntningar på vägen in i den här läsningen (Håkansson har skrivit en av de bästa böcker som publicerats i Sverige de senaste åren, ”Ödmården”), jag vet att ”Järnskallen” skickades med i paketet till de som beställde Skraekoedlans senaste album, och att de överlag verkar ha ett kreativt samarbete, så visste jag inte vad jag hade att vänta då jag började den här läsningen.

  Romanen börjar med att skildra upprorsstämning i Stockholm. Ryska revolutionen pågår, hungerkravaller och desperation sprider sig även på vår sida av Östersjön. Håkansson målar en fin bild, jag börjar tänka historisk roman. Tills karaktärsgalleriet börjar presenteras. Kvinnan som kastar sig mellan hustak i trikåer, bossen maskerad med unionsflagga över ansiktet, med många fler. Då förstår jag vad ”Järnskallen” är. En historisk äventyrsroman med Marvelhjältar!

  Det är en orädd och respektlös ansats som jag beundrar, och läser ivrigt vidare. 

  

  Håkanssons språkskills syns i ”Järnskallen” också, men det blir mer skickligt dialektrunkande här än det magiska språket som står helt själv i ”Ödmården”. ”Järnskallen” ger mig också en rollspelskänsla, med det brokiga sällskapet med olika skills som ska lösa problem, och jag kommer att tänka på Zac O'yeahs ”Summan av kardemumman” och ”Tandooriälgen”. Bägges författarskap bubblar av berättarglädje och spexiga tankar.

  Men tyvärr tappar Håkansson mig rätt snart. Karaktärerna är för många, det allvetande perspektivet gör att jag bara tittar på och inte lever mig in. Jag läser ut romanen, gillar idéerna väldigt mycket, men fortsätter läsningen att hemsökas av en återkommande tanke: att jag läser en berättelse som fått fel form. ”Järnskallen” borde varit ett seriealbum, inte roman. Det skulle lösa karaktärsförvirringen, avståndet till karaktärerna, och jag skulle enklare köpa att det kopplas in nya skurkar fyrahundra sidor in.

  ”Järnskallen” är en bok att ha skoj med och i, men jag rekommenderar den som inte läst Håkansson att börja med ”Ödmården”, och få både skoj, djupt allvar och magiskt levande jagberättare med påhittat språk. 

Köp här eller här. 

”Fadern” av Elisabeth Hjorth (2018)

Jag har inte direkt skitbra koll på litteraturtrender, men får ändå en känsla av att ”Fadern” ligger helt rätt året 2019. Det är en prosalyrisk roman, av en språkskicklig kvinna och den utgörs av en halvsmutsigt förbjuden skildring av flickuppväxt. Cashar många kritikerpoäng där. Även om mycket också skiljer kommer jag att tänka på både Johanne Lycke Holm, Amalie Smith och Lisa Gidlöfs "Flickan" (som jag än så länge bara läst om).

  Romanen är mer känsla än plot och nuddar något drömskt emellanåt. Det är glesbygd och åttiotal, jantelagen och det frikyrkliga ligger tung över familjen, de tysta kan älskas men jaget pladdrar på utan att kunna hejda sig.

  ”Fast alla säger vad som är rätt är barndomen obegriplig. Jag vet inte om jag hinner göra den lycklig eller om det redan är för sent.”

  Det är gåtfull läsning. Jag uppskattar när narrativet i barndomsskildringar får vara såhär lite flytande, mer som minnen snarare än en radda av händelser som sedan författaren kopplar ihop för att nå ett slutmål. Hjorth skildrar barndomen som en skiftande upplevelse snarare än händelsekedja där A träffar B vilket leder till C. Och det känns verkligt.

  ”Jag är alltså ett barn. Ett barn är en som någon annan bestämmer över. Allt fanns före mig och vill att jag ska växa in i det.”

  Romanens titel hänvisar både till familjens patriark till far, som slutat arbeta på bruket, där han till de andras förtret jobbade så hårt att ackordet sjönk. Fadern har sedan börjat skövla skogen för att dra in pengar. ”Fadern” som titel hänvisar också till den kristne guden, för familjen som skildras är frikyrklig någonstans i Småland. Skambeläggningen på jaget kommer från familjen, främst pappan, men också från både Gud och Djävul som hotar runt knutarna på mexitegelvillan. Men familjen, familjefadern och Gud har länge ett starkare tag om berättarjaget än Hin Håle.

  Jaget fruktar kvällen, men vad som händer om kvällarna utelämnas gåtfullt ur berättelsen. Jag tänker övergrepp och våld, samtidigt som jag gillar osäkerheten. Är jaget en mer subjektiv och opålitlig berättare än vad vi kanske tror till en början?

  ”Det ska bli kväll, men inte ännu. Det ska bli kväll och ingen ska beskriva ljuset som skiftar färg och blir blått och sedan lila och sedan rött. Det hör inte till historien. Ingen ska lägga märke till leksakerna som plockas in från trädgårdarna eller persiennerna som faller som giljotiner i rader av fönster. Ingen ska tänka på månens rörelse i förhållande till jorden som bara är en planet bland andra. Det här är en kväll som liknar andra kvällar.”

  En mer språkligt skicklig läsare har säkert mer att säga om Hjorths text. Den är rätt minimalistisk i meningsstruktur, orden är hela tiden välvalda. En njutning i sig att läsa.

Slutet lämnar en del att önska. För extremt, för plötsligt. Men å andra sidan. Hur avslutas en sån här berättelse?

Köp här, om du inte lånar på bibblan.

”Tivoli” av PC Jersild (2018)

Jersild gled högt upp på min läselista efter att jag här om månaden läste den underbart nattsvarta dystopin ”Efter floden”. När min bästa boktipsare Linda uppmärksammade mig på att Jersilds senaste bok handlade om ett äldreboende i framtiden, slog peppmätaren i taket. (För den som inte vet, jag är sjuksköterska i kommunal verksamhet, men skriver också själv på en dystopi om vård i framtiden).

  I ”Tivoli” har Gröna Lund avvecklats som nöjefält för unga, och istället blivit ett lyxigt seniorboende. Vi följer ett antal olika jagberättare som skildrar sin del av boendet. De båda bröderna som flyttar ihop i åttioårsåldern är den del av narrativet som verkligen letar sig in i mig. Jagberättaren är den introverte brodern som i livets slut börjar leva tätt intill sin mer världsvane storebror. Det blir flera gånger hjärtskärande vackert om ålderdom och ensamhet, och det är i de lägena som Jersild briljerar som författare. Den uppenbara förståelsen för åldrandet, döden och vården lyfter sidorna och läsupplevelsen.

  Läkemedelsindustrin får sig en rejäl smocka, en kul gliring till restriktionerna för att få sprida askan efter en avliden skickas iväg genom att kalla det arv från gammal religion och en förvanskad syn på hygien.

  Teosoferna och madame Blavatsky får sig lite skit, Katolska kyrkan startar fotbollslag för att desperat försöka fånga in folket igen och Humanisterna har landat som samhällsinstitution. Jag håller inte helt med varken Jersild (aktiv i Humanisterna) eller deras ateistiska projekt, så gillar jag tanken på dem som en uttalad arrangör av livsviktiga ritualer som begravningar och så vidare. Och jag gillar hur Jersild skriver fram en värld som får mig att tänka kring det.

  Jag är däremot inte lika förtjust i andra delar av idéerna. Hörläsglasögonen? De etiska problemen kring att en boende skaffar en Barbara och kräver att omsorgspersonalen ska hjälpa honom tvätta den, det är en potentiellt jättebra historia. Men Jersild kan inte låta bli att göra lite buskisfniss av det, istället för att illustrera viktigare saker som konflikten mellan en sjuks rätt till sin sexualitet å ena sidan, och rätten till vettiga/ickekränkande arbetsuppgifter för personalen. Men Jersild fintar mig snyggt i en annan scen, när globetrotterbrorsan köper sex till sin osäkre bror så tror jag att författaren bakat in en rejäl gubbsjuka, men den scenen vrids snyggt och hjärtligt till något bra.

  Dialogen skriven utan markeringar eller radbyten. Ett formgrepp som kan vara sjukt snyggt i vissa romaner. Men ”Tivoli” är en lättläst roman i övrigt, och jag tycker Jersild hugger sig i foten genom att spöka ut dialogen på det här viset. Jag som är en van läsare stakar mig, och jag kan tänka mig att den mer ovane läsaren får direkt svårt att förstå samtalen.

  Jag får överlag en känsla av att arbetsprocessen kring ”Tivoli” gått för fort. Det är mycket pepp och berättarglädje och finurliga idéer, men helheten haltar. Det skulle behöva kapas i historierna, och jag skulle behövt ett metanarrativ, varför hör vi alla de här olika jagrösterna? Och, varför låter rösterna så lika? Vi får veta att det finns nyspråk, varför berättar inget av jaget på en mer nyspråklig svenska i såfall? Och slutet, det bara händer, lite från ingenstans?

  Det är kul att läsa hur kapitalismen nästlar sig in i äldrevården och börjar profitera på mjuka värden. Men, det som blir direkt verklighetsfrånvänt i romanen, är hur vi ska kunna ha gamla pensionärer så rika att de kan köpa in sig i lyxiga komplex, när alla kommer jobba tills de går sönder och sedan inte få några pengar alls? Visst anar vi att de flesta i ”Tivoli” hör till de rikare i samhället, men jag saknar ändå berättelser/blinkningar till de gamla som inte har några pengar. De är många redan, och kommer utgöra den absoluta majoriteten i framtiden.

  ”Tivoli” är en läsvärd historia som lyfter viktiga ämnen, äldrevården och framtiden, men som missar sin chans att landa som en femma i mitt bibliotek. För även om jag får flera bra idéer till mitt eget skrivande och yrkesliv, så som helhet är tyvärr ”Tivoli” inte i närheten av att vara en lika komplett roman som Jersilds åttiotalsmästerverk ”Efter floden”.

Köp på ditt antikvariat, inte här.

"Gräns" av John Ajvide Lindqvist (2018)

(Det finns små spoilers i den här texten!)
Först: Jag älskar John Ajvide Lindqvist. Jag tycker att han är en av vår tids mest spännande författare, alla kategorier. Ändå har jag ännu inte läst allt han publicerat, kanske hälften. Den Oscarsnominerade filmatiseringen av "Gräns" påminde mig om att jag exempelvis inte läst "Pappersväggar" (novellsamlingen där jag tror den här novellen första gången trycktes?). Men Ordfront har, såklart, tryckt en liten fin egenutgåva av "Gräns" nu, med huvudpersonen från filmen på framsidan till boken och det blev dags för mig att läsa.

  Det blev en enda kvällsittning. Sextio uppslukande sidor.
  Huvudpersonen i novellen är ett "misslyckande" i privatlivet. En ful, överviktig kvinna i en destruktiv relation. Men hon är en underlig superstjärna i sitt arbete på tullen, med en särskild förmåga att känna av folks skuld och skam. Och Ajvide lyckas trovärdigt koppla samman svenska vardagsföreteelser (tullen, barrskogen, äldreboende, barnafödande) med makaber skräck och fantastik. Samtidigt ligger något Selma Lagerlöfskt över alltsammans.
  "Gräns" är sammantaget läsmagi, men mer fin än obehaglig. Personporträtten är varma utan att bli fåniga, detaljer som den präst som "åker dit" på innehav av scifi är underbar, tvisten i novellen är väldigt bra och sexscenen bland det underligare jag läst (vilket betyder MVG).

  "Gräns" väcker tankar om vem vi tror oss vara, om varför en inte passar in, om skönhet och fulhet, om att vårda särskilda förmågor och om föräldraskap: vad får en inte ljuga om?
Det som stör mig i läsningen är dels skiftet till en jagberättande jagdagbok på mitten. Ett helt onödigt berättargrepp, tyckte jag. Och sedan är tyvärr novellen för kort. Historien går lite för fort.
  Efter jag läst ut så såg jag ivrigt filmen. Och, en av få gånger som jag ändå får säga att den här berättelsen gör sig bättre som film. Framförallt för att alltihopa får lite mer tid att veckla ut sig i filmen, men jag gillar också förändringarna i storyn som genomförts (pedofilhistorien, slutet). Sedan är maskerna fantastiska i filmen. Verkligen välgjorda och obehagliga.

  Landar det i att du bara ska se filmen? Absolut inte. Gör bägge. Boken har dessutom ett mysigt förord där Ajvide visar sin mjukaste sidor. Vetskapen om att han skrev "Gräns" innan "Låt den rätte komma in" ens hade antagits av något förlag, då han var desperat och fattig, det värmer den kämpande författaren inuti mig själv.

Köp boken här, inte här eller här, se trailern till filmen här.

”The Handmaid's Tale” av Margret Atwood (1986, 2017)

Det här med hajp är förrädiskt. Jag gillade Atwoods ”Oryx & Crake” mycket, och ”The Handmaid's Tale” är ju duktigt populär i sin teveserievariant. Här hemma har Ida suttit och skrikit och gråtit åt den, medan jag tänkte att jag skulle läsa boken först. Vilket jag nu har gjort, men tvekar efter utläsningen faktiskt över om jag kommer ge teveserien min tid.

  Fast mycket i romanen är bra. Den dystopiska världen är genomtänkt, Atwood skriver i förordet: att ingen enskild scen är helt påhittad, alla scener och delar är på något vis hämtat ur verkligheten. Det ger romanen en märklig och stark bismak. Ofta handlar en dystopi om att skildra en framtid som saknar något, som gör att vi uppskattar och vårdar att vi har det kvar just nu. Till exempel friheten att göra fel, att protestera eller att ljuga, och så vidare. Den effekten finns också i ”The Handmaid's tale”, feminismen känns härligare och viktigare, men verklighetsaspekten gör att romanen samtidigt fungerar som en historielektion och påminnelse om att jämlikhetskampen faktiskt inte kommit så långt som vi vill inbilla oss. Framförallt har den inte så djupa trygga rötter som vi låtsas att den har. När som helst kan de enkla förklaringarna segra, om vi inte passar oss.

  Atwood skriver fram en värld där en fundamentalistisk kristendom har belägrat det som tidigare var USA, men nu heter Gilead. Infertilitet plågar landet, antagligen kopplat till männens spermieproduktion, men samhället letar primärt korrigeringar i kvinnorna. Männen har makten, männen är djur, och det är upp till staten och kvinnorna att sätta gränserna i förhållande till männens sexualitet. Staten har därför tagit kontrollen över reproduktionen. Berättarjaget är en barnaföderska i den här industrin. Men hon är inte prostituerad, geisha eller sällskapsdam, tvärtom är hon reducerad till en vandrande livmoder (hejhej vår samtids diskussion om surrogatmödraskap) till en rik man, kanske är han ett militärt befäl.

  Genomgripande gillar jag hur Atwood visar att om vi gör både katter och kvinnor till objekt istället för subjekt så kan vi motivera hemska saker som utförs mot henne eller honom. Det är en simpel men samtidigt otroligt viktig insikt.

  Jag gillar hur Atwood gestaltar den lilla makten som finns kvar hos kvinnan, berättarjaget. Den sexuella, som ett hundben framför en hund, och hon låter karaktären njuta av den. Det känns väldigt verkligt, och modigt skrivet.

  Gilead ger mig vibbar av Michel Houllebecqs dystopi i ”Underkastelse”, men där han skildrar övergången mellan nutid och framtida religiös totalitarism (och modigt pekar ut hur och vilka som skulle attraheras av en återgång till tidigare mer hierarkiska relationer mellan könen) så hoppar Atwood till större delen över det och skildrar istället hur det skulle se ut då systemet satt sig (även om hon nuddar vid det i Lukes egenintresse över berättarens förlorade frihet). Inget fel i det berättargreppet, det är mer klassiskt dystopiskt och det är innerligt svårt att skildra katastrofen (som Jersild pekar ut i efterordet till ”Efter floden”). I Atwoods värld har maktövergången varit våldsam och terrordriven, men jag har ändå en smula svårt att se hur de religiösa behållit makten och klarat av att genomföra sina hårda samhällsreformer? Omgivande länder verkar inte ha gått igenom samma utveckling, och USA är stort? Oavsett påminner ”The Handmaid's tale” sin läsare om att demokrati och frihet än så länge inte är mer än historiska parenteser. Att våldet och de enkla lösningarna är oerhört mäktiga och frestande vägar för att enkelt organisera ett samhälle, men att dess konsekvenser blir vidriga (hejhej, högervindarna genom samhället generellt).

  Jag har också lite svårt med att ett totalitärt samhälle som har gått igenom så stort krångel med reproduktionen praktiserar dödsstraffet så frikostigt som de verkar göra. Kanske är det något i barnafödandet som jag inte förstår, att det handlar om att de rika föräldrarnas existentiella projekt snarare än ett demografiskt behov av barn? Isåfall hade jag gärna sett det komma fram tydligare i romanen.

  Sen är det det här märkliga efterordet. Det behövs liksom inte. ”Järnhälen” av Jack London är ett exempel på där det skenbart vetenskapliga appliceras mer fungerande på en scifi-dystopi.

  Och relationen mot slutet. Den bara händer? Så kan det ju vara med relationer, men jag går inte med på det i litteratur. Då vill jag att det gestaltas hur den bara händer. Det kan inte bara plötsligt vara där. Då känner jag mig som läsare lurad.

  Margret Atwood är onekligen ett skickligt proffs och jag roar mig med att iaktta hur mästerligt hon hanterar jagberättaren. Jaget kan verkligen inte misstänkas vara samma berättarjag som det Atwood använder i ”Oryx & Crake”. Däremot kommer jag tyvärr aldrig helt nära jaget i ”The Handmaids tale”, och det är framförallt anledningen till att boken inte blir den klassiker hos mig som jag ville göra den till. Det är en underbart hemsk och tankeväckande värld hon skrivit fram, men den skrämmer mig inte på djupen som den skulle ha gjort om jag brytt mig mer om karaktärerna. 

Köp på loppis, antikvariat men inte hos imperiet här, här, här, här. Eller se teveserien.

"My Sweet Audrina" av V.C. Andrews (1982)

Sugen på att testa läsa något gränsöverskridande som ändå inte är svårläst som surrealisterna eller dekadenterna tenderar att vara? "My sweet Audrina" kan vara det du letar. VC Andrews skriver inte för att förändra sin läsare, hennes grej verkar ha varit att frossa i transgressiva familjedraman, med unga tjejer som målgrupp.
  "My Sweet Audrina" är en av hennes mest kända romaner, tillsammans med "Flowers in the attic" (som tydligen handlar om syskonincest). Hennes stil blev tydligen så säljande att flera författare efter Andrews död publicerade, i samarbete med författarens dödsbo, fler verk i hennes stil och under hennes namn. En märklig trend, kapitalismen tränger in och förstör, tankarna går osökt till David Lagercranz och Milleniumtriologins pengamjölkande fortsättningar. De har jag inte läst, och kommer inte heller att läsa. Jag kommer inte läsa mer av VC Andrews heller, varken originalverk eller efterapningar, men "My Sweet Audrina" hade jag roligt med (och åt).

  Romanen har en jagberättare som heter Audrina. Hon är sju år och lever tillsammans med sina föräldrar i en stor gotiskt slott. Hon har haft en storasyster som avlidit under traumatiska förhållanden, som också hette Audrina. Den andra Audrina, vår berättare, kämpar med att fylla platsen efter sin perfekta storasyster. Hennes pappa är överbeskyddande, låter henne inte gå i skolan och tvingar henne att gunga storasysters gungstol för att återvinna den avlidna, perfekta systerns magi. Berättaren ska fylla den tomma bägaren, för att hon ska kunna bli sin storasysters goda egenskaper och på så vis glädja sin familj och hindra Guds vrede (!).
  Bokens mest vrickade och fantastiska karaktär är Vera, Audrinas onda kusin som också bor i huset. Några år äldre, med en vildsint sexualitet och benskörhet är hon en galen femme fatale, på vissa vis nästan i konkurrens med Clara i "Torture Garden". Trots sina unga tonår så ligger hon sönder allas relationer, däremellan faller hon och bryter armar och ben. Jag skulle gärna läst en bok bara om Vera.
  Audrina får i boken också en lillasyster, Sylvia, som är vacker men bär på en funktionsskillnad av något slag (en av de råare, osympatiska skildringar av kognitionsproblem som jag läst). Det faller iallafall på Audrinas lott att ta hand om sin lillasyster, och Sylvia följer som en underlig skugga efter vårt berättarjag. Audrinas familj säger allt hemskare saker till och om Sylvia, och snart börjar vi fundera på hur handikappad Sylvia egentligen är.
  Sen har vi den misslyckade skridskoprinsessan som förlorat bägge sina ben och skäms över sina stumpar och rullar omkring på en bräda i en stuga i skogen. 
  Det finns också män i boken. Pappa patriark, den skenbart ädle pojken och så vidare.
  Och justdet. Audrinas mamma och moster brukar supa till framför pianot samtala med bilden av den tredje systern, som ätits upp av kannibaler under en missionsresa i Afrika.

  Överlag skriver Andrews fram stereotypa karaktärer som hon sedan drar ner brallorna på, metaforiskt och ibland bildligt. Det går inte bra för någon i "My sweet Audrina" och jag vänder ivrigt blad efter blad. Det är bara att erkänna: hur svajjigt det än är, Andrews prickar något djupt inne i primathjärnan på mig.
  Jag har inte reserachat författaren, men det känns inte otroligt om hon är dumkristet troende som gottar sig åt andras olycka utan att hantera sin egen. Därför var min sammanblandning med dekadenterna i inledningen direkt orättvis. För Andrews verkar det inte finnas något vackert sex, inget samtycke någonsin, kvinnor är blommor tills de smutsas ner av män och då är de för alltid förstörda. Det finns inga kvinnotyper det kan gå bra för, alla män är alltid as. Jag vill ju egentligen passa mig för att moralisera konst, men det är obehagligt att detta är skrivet med småflickor som målgrupp. Och barn verkar ofta vara smartare än vad jag tror.

  För en vuxen och någorlunda fri tänkare är det iallafall rätt svårt (omöjligt) att tro på den här boken, att låta bli att inte skratta åt den. Också om en tänker förbi de galna händelserna. Ett sjuårigt berättarjag som är väldigt vältaligt för sin ålder. Men hon ska också bära på minnesproblem, och berättar ändå sin historia i dåtid, dvs. från framtiden?   
  Hur minns hon sin historia?
  Den är övertydligt berättad, en galen historia men ändå med ett väldigt enkelt narrativ. Dialogen är så övertydlig att det inte går att tappa bort sig i någonting som händer, och trots sitt obskyra och hemska innehåll är boken mycket lättläst. 
  Boken har tempoproblem, vissa scener rusas förbi, och spänningen är tydligt utplacerad. Inringad och upplyst. Inte något du missar. Det som överraskar är plottvisterna, som en väl flera gånger inte får chansen att förutspå. Däremot gick mina associationer kring överbeskyddande föräldrar snabbt till den underbara filmen "Dogtooth", och bidrog till att jag genomskådade slutets plottvist redan de första tjugo-trettio sidorna, och stampar sedan otåligt över att berättaren själv vägrar förstå det (sen tror jag kanske inte att en behöver ha sett grekisk film för att genomskåda plotten..)
  Men trots allt det här läste jag ändå färdigt boken. 

  Väldigt generöst beskrivet så är "My sweet Audrina" en berättelse om en familjs ovilja att hantera trauman, om föräldrar som desperat försöker skydda sina barn mot världens hemskheter. Men mer ärligt är romanen en gulity-pleasure sidvändare om hemskheter och idioter till karaktärer. Våldtäkt, mord, incest, barns sexualitet, missfall.  
  Den lämnar i slutänden inget djupt intryck på mig. Jag vet inte om du behöver läsa den. Jag kommer inte leta fler romaner av den här författaren, men jag tyckte det var kul läsning. Och ibland räcker det gott.

  Köp på antikvariat, men finns hos imperiet här, här, här. 
  Nu när jag skrivit min text om boken ska det bli kul att höra min favoritpodcast Bad Books for Bad People hantera den.